Det biologiska nöjesfältet

Kanske började allt i biologiklassrummet i skolan? De låsta glasskåpen med uppstoppade djur och burkarna med rosa foster i formalin (eller har jag inbillat mig dom?). Skelettet som hängde på väggen och den anatomiska torson i plast. Att det var lite hemligt och läskigt på samma gång, och äckligt förstås. Önskan att få öppna de där skåpen, trycka näsan mot burkarna, försiktigt stryka över djurens päls. Det hisnande i insikten att ha ett inuti, ett slemmigt pulserande hjärta som inte var det minsta hjärtformat och tjocka, korvliknande organ. Att vara sådär röd och rosa… och innanför det, att själv ha ett sånt där dumt, flinande skelett. Det var hisnande, obegripligt. Och ändå gavs man inte chans att utforska dom där sakerna tillräckligt, utan var istället tvungen att ägna sig åt tråkiga saker som att plugga fotosyntesen och samla löv… Inte konstigt att biologiskt inspirerad konst fascinerar – vi har helt enkelt inte hunnit stilla vår nyfikenhet.

Hirst

Hirst

Båda konstverken av Damien Hirst