Livet kan vara värre

Goldin

Goldin

Goldin

(Det var meningen att jag skulle ösa på med Nan Goldinbilder här; hålögda flickor som låg på sängar, kontaktlösa par med ryggarna vända mot varandra, misshandlade ansikten, folk som snortade kokain från könsorgan, bilder på utmärglade kroppar i sjukhussängar, begravningar, kroppsförakt, alkoholism o s v, men bilderna ville inte komma i rätt ordning och det såg så jäkla miserabelt ut att jag tänkte att jag skiter i det. Hade tänkt mig nån slags monoman, svart humor-poäng men jag vet inte… Det slutade vara roligt och blev enbart deprimerande.) Men bilden nedan är faktiskt rätt kul:

Goldin

Typ: ”Här ser vi ett exemplar på en vanartig ung man som varit i bråk och som tar till flaskan”, lite Socialstyrelsen 1955 eller nåt. Annars är Nan Goldins bilder oerhört vackra förstås. Men som med allt dokumentärt är det en fin gräns mellan vad som känns autentiskt och vad som känns fiktivt/teatralt. Goldin är mer konstnär än dokumentärfotograf – hon sätter en egen prägel på sina bilder, ger dem en särskild romantisk/melankolisk stämning som nog mer existerar i henne själv än i någon yttre verklighet.