Postmodern kollaps (en monolog)

Vad som händer när individualism och relativism kolliderar med varandra inuti ett stackars huvud:

Jag känner såhär! (Placera valfri övertygelse här)
Alltså jag känner verkligen, verkligen såhär! (Övertygelsen igen)
Jag känner verkligen det här så mycket att det gör ont, det är en så Påtaglig känsla, nästan ett obestridligt faktum – att jag känner såhär!
I alla fall just nu. Just nu kan jag faktiskt hävda att det här är vad jag känner. Tror jag. Eller, jag ska modifiera mig lite: jag tror att jag känner på det sätt jag känner, men det är möjligt att jag förhastar mig. Nu när jag tänker efter. Det är mycket troligt att jag just förhastade mig – och jag vill ju inte lura mig själv. Det vore så typiskt om jag lurade mig själv och jag vill ju inte verka dum. Jag menar: att jag känner det jag känner ”just nu” är faktiskt relativt. Jag skulle lika gärna INTE kunna känna det. Min känsla kan trots allt bero på en rad faktorer. Verkligen. När jag tänker efter. Den kan bero på vädret. Den kan bero på vad jag ätit/inte ätit. Den kan bero på att jag bara sov sju timmar, inte åtta. Den kan bero på något slags komplex. Jag vet inte vilket komplex… Men jag har det på lut… Nu vet jag! ”Jag-måste-alltid-hävda-mig-komplexet” eller… ”Jag-är-så-dramatisk-och-fånig-komplexet”… Och nu när jag tänker efter: Hur länge har jag inte kämpat emot dessa komplex! Jag har ju sagt till mig själv: Det är dags att vara felfri nu – inga fler snedsteg! HERREGUD. JAG HAR LURAT MIG SJÄLV. IGEN! Jag skulle ju vara perfekt nu. Jag skulle ju vara perfekt-i-min-känsla nu! FAN. VAD IRRITERANDE. Nä, nu har jag tänkt efter: Jag känner inte alls det jag trodde att jag kände. Jag känner verkligen, verkligen inte alls det jag trodde att jag kände. Jag kan till och med med bestämdhet hävda att jag inte kände det jag just kände. Och detta känner jag så mycket att det gör ont! Det är ett så påtagligt faktum! Eller, nästan i alla fall. Eller… Det är ju relativt. Jag skulle ju lika gärna inte kunna känna det här. Min känsla kan ju faktiskt bero på en rad faktorer. Nä, jag tar tillbaka. Jag känner ingenting. Ingenting alls. Nä, det är nog säkrast så. Okej: Jag känner ingenting alls. Jag känner verkligen, verkligen ingenting alls! Jag kan till och med med bestämdhet hävda att jag inte känner någonting alls! Eller… Det är ju relativt… Jag menar… Jag vet inte… Jag vill ju inte lura mig själv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s