Slutord: Unica

Att vara förälskad i en hägring är också en förälskelse – och kanske den vanligaste (och bästa!) förälskelsen av dem alla. Förälskelse i ”den ouppnåelige” utesluter ju alla former av besvikelse – på så sätt behöver man aldrig kompromissa med sina drömmar. Den näst vanligaste förälskelsen torde annars vara den narcissistiska; den kärleksaffär man har med sig själv.

I Unicas fall kan man nästan misstänka att förälskelsen i Jasminmannen är en sådan konstruktion. Jasminmannen är passiv, förlamad – precis som Unica själv. Det första hon skriver när hon redogjort för sin vision av honom som sexåring är: ”av denna stilla närvaro drar hon två lärdomar hon aldrig ska glömma: Distans. Passivitet.” Men denna passivitet är i själva verket något hon tvingat på sig själv, ett trauma, vilket framgick i Mörk vår. Att hålla sig stilla, distanserad (till sig själv och sina känslomässiga behov) blir enda sättet för henne att uthärda saknaden efter sin far. Och enligt Freud är fadern en kvinnas första kärleksrelation; förhållandet till honom kommer att bestämma alla hennes senare kärleksrelationer i livet. Unica har därmed med Freud lärt sig att i förhållande till män är det bäst att hålla sig stilla, distanserad och att inte ställa några krav. Jasminmannen blir därför mer än en kärlek, han blir en spegel att spegla sig i och ett sätt att leva med sin förlust.

Lockelsen med honom ligger kanske också i det faktum att han aldrig ”tar kött”. Han blir aldrig ”faktum”, aldrig prosaisk. Att dela ett liv med någon av kött och blod är ju annars rätt obekvämt för en drömmare; de elyseiska höjderna försvinner ofta redan efter en natt, sedan blir det rätt och slätt vardag. Jacques Brel skrev att ”my death waits in a double bed” och kanske hade han rätt.

Psykoslogik: Zürn och Michaux

Unica Zürn (1916-1970) (ja, jag tjatar på om henne – hon är en ny upptäckt och fantastisk!) vistades från 1960 och fram till sin död från och till på olika mentalsjukhus. Unica menade att hon sedan barndomen haft en starkt utvecklad förmåga att leva sig in i fantasier och romantiska drömmerier och tänkte sig att det möjligen var denna sida av henne som framkallade hennes psykoser. (Slår man upp psykos i Natur och Kulturs psykologilexikon förklaras denna som en ”psykisk störning med bruten verklighetskontakt, egendomliga vanföreställningar om den egna personen och omvärlden, ofta med hallucinationer och svåra anfall av ångest, depression eller upprymdhet.”) Men faktum var att Unica var mentalt frisk ända till den dag hon stötte ihop med konstnären/diktaren Henri Michaux.

Henri Michaux hade länge använt sig av olika hallucinogena preparat som meskalin och LSD för att med hjälp av dessa göra olika ”medvetandeexperiment”. Med drogernas hjälp utforskade han ”tillstånd på randen av det fattbara (…) de underligaste historier om egendomliga uppvaknanden, insomnanden, hallucinationer i mörka rum” som han sedan återgav i sina dikter och tuschteckningar. Han var inte intresserad av att återge det som var vardagsnära, ”verkligt” (verkligheten var i hans ögon bara en hallucination bland andra) och hans estetiska inställning var att ”så snart man känner igen en målning så är det slut med den”. Istället ville han upprätta kontakt med ”skikt medvetandet (vanligtvis) inte når” och var av övertygelsen att människan inte fick låta sig ”reduceras till vad våra medvetanden vill få oss att tro att vi är”. (Samtliga citat Ulf Linde).

När Unica träffade Michaux blev hon omedelbart förälskad i honom. Kanske för att de hade mycket gemensamt gällande sina estetiska inriktningar – också hon återgav i sina dikter och bilder främmande, oigenkännbara medvetandetillstånd – men främst för att han var ”på pricken lik” en figur hon haft i sin fantasi sedan sexårsåldern:

Jasminmannen! Oändlig tröst! Med en suck av lättnad sätter hon sig mitt emot honom och ser på honom. Han är förlamad! Vilken lycka. Han lämnar aldrig fåtöljen i sin trädgård, där jasminen blommar även om vintern.

Till skillnad från hennes ständigt frånvarande och ständigt saknade far är Jasminmannen i hennes fantasi förlamad. Han kan inte gå någonstans och kan därför inte lämna henne. Det är verkligen ”en lycka”.

Denne man blir för henne bilden av kärleken. Dessa blå ögon är de vackraste hon någonsin sett. Och hon gifter sig med honom.

Enligt Nancy Huston blev Unica så överväldigad av mötet med Henri Michaux (och genom honom förkroppsligandet av sin barndomsfantasi) att hon samma kväll som mötet ägt rum bryter ihop och går in i sin första psykos. Enligt andra källor beror hennes psykos istället på det mindre hysteriska skälet att Michaux bjudit henne på sina droger som hon sedan blir beroende av. Att psykosen snarare utlösts av det senare stärks av att hon vid ett tillfälle skriver: ”och han skickar henne – som svar och som gåva – denna mycket fina hallucination. Merci!” Unicas psykosvärld tycks också vara något hon mer eller mindre frivilligt kan gå in och ut ur beroende på inställning. När hon spärras in på det fruktade mentalsjukhuset Wittenau i Berlin och tvingas umgås med andra galna vars beteende chockerar och äcklar henne känner hon plötsligt hur hon nyktrar till: då kan hon inte längre få kontakt med Jasminmannen – han som ”hypnotiserat” henne och som bär ansvaret över hennes psykos.

Reaktiva (störning framkallad av yttre skäl, som av droger) eller endogena (egen psykisk läggning) skäl (glädjen över att lära sig nya ord!) – hursomhelst är Unicas psykosvärld magisk och fylld av en märklig bakvänd logik jag känner igen från mina egna nattliga drömmar. Under hennes psykos får siffror och initialer magiska laddningar/betydelser. Hon fäster sig vid talet 9 ”med blicken vänd åt vänster – det håll från vilket – hon vet inte varför – det oväntade alltid verkar komma”. Hon skriver också att när två 9:or möts och riktas mot varandra så bildar de ett hjärta. Hon är även fascinerad av 6:an som tillsammans med 9:an bildar symbolen för hennes stjärntecken: Kräftan. Och ”hon utnämner 9 till livets tal och 6 till dödens tal”.

Ännu intressantare är hennes besatthet av monogrammet H M (Henri Michauxs initialer). Samma dag som hon träffar honom befinner hon sig på ett hotell där initialerna H M återfinns i eldrött på hotellets handdukar (Hotel Minerva) och hon minns också att initialerna är detsamma som hos hennes favoritförfattare Hermann Melville. Och när hon under sin psykos flyger till Berlin och ber stewarden på planet om ”en bokstav och ett tal” svarar han L-H-M 69. Detta gör henne övertygad om att hon är ”på rätt spår” (i själva verket är hon inte på något spår alls). När hon väl landat i Berlin går hon förbi ett galleri med versalerna H M på dörren. Slutligen skriver hon en anagramdikt ”till H M:s ära” där H M förknippas med is, blod, smärta och bror. Några dagar senare hamnar hon på Wittenau.

Att psykosen med sitt uppbrutna tidsbegrepp trots allt bär på en märklig drömlik logik, vittnar slutligen dessa rader om:

På eftermiddagen tar vännerna med henne till en lumphandel. Hon går omkring där som om varje sak vore ditlagd just för henne, vilket ytterligare förstärker feststämningen. Hon går in på en romantisk liten gård och står plötsligt framför ett gammalt positiv. Hon sätter veven i rörelse och medan hon lyssnar till den gamla valsen som strömmar ut börjar hon gråta. De andra står i en cirkel runt henne och betraktar henne förvånat – då förstår hon: samma morgon läste hon i en text som låg framme på vännernas skrivbord denna fras: ”Och hon skall komma och gråtande spela på positivet…”

Michaux
Michaux

Zurn
Zürn

Michaux
Michaux och ”Der Mann im Jasmin”

Mörk vår: Mental självstympning

Unica

Unica 1

Zurn

Unica 2

Unica 3

Fick Zürns berättelser ändå, läste Mörk vår under eftermiddagen. Handlade om en ung flicka i tio- till tolvårsåldern och hennes sexualitet, hur hon redan från ung ålder dyrkar sin frånvarande far och hatar sin känslostyrda men (åtminstone fysiskt) närvarande mor. Berättelsen utspelar sig på 1920-talet när Freud var som störst och är också extremt freudiansk. Flickan lär sig genom faderns frånvaro att kvinnan i förhållande till mannen alltid måste vara underlägsen, alltid i en väntande position och alltid i skräck för förlust. Bäst av allt är att i förhållande till mannen/fadern förhålla sig passiv och stum, då minsta krav eller kletig känsloyttring kan skrämma honom ännu längre bort. Flickan lär sig att praktisera ett beteende som i grunden är onaturligt för henne (i själva verket vill hon ju slänga sig i faderns famn och be honom stanna kvar) och eftersom hon inte utåt kan ventilera sin frustration över detta börjar hon istället att straffa sig själv: hon kör upp en sax mellan sina ben, i sitt ”sår” (som hon kallar sin vagina) och fantiserar varje natt om att bli offrad i en primitiv ritual som går ut på att främmande män styckar henne i småbitar. Så småningom blir hon kär och denna nya känsla förvärrar ytterligare hennes tillstånd:

Hon är så överväldigad av denna uppenbarelse att hon gärna skulle kunna dö omedelbart. (…) Det är den mest djupgående känsla hon någonsin upplevt. (…) Det känns som om hon håller på att bli strypt, hon kan knappt andas. Ja, hon kommer säkert att dö av denna starka känsla. Vem kan uthärda kärleken utan att dö av den. (…) Hon har kommit till världen för att hon måste möta honom. Och i och med detta möte börjar ett avgrundsdjupt lidande.

Förälskelsen innebär egentligen bara en upprepning av förhållandet till fadern, projicerad på ett nytt objekt och med konsekvensen att hon försakar sig själv ännu mer, ”hon vill inte göra något annat än att tänka på honom”. Hon försummar skolan, får allt sämre betyg, isolerar sig från sina tidigare vänner, avvisar den pojke som faktiskt älskar henne på riktigt. Istället ägnar hon dagarna åt att stirra in i den åtråddes ryggtavla, den som bokstavligen är vänd från henne, som inte ser henne, som inte ens vet att hon finns.

Berättelsen slutar med att hennes förälskelse blir upptäckt, och fördömd. Modern (den redan hatade) förbjuder henne att vara i närheten av objektet från hennes kärlek och flickan kan inte uthärda det. Utan det självutplånande uppfyllandet av en annan inom sig är hon ingenting alls. En tom behållare. Meningslös och utan existensberättigande. Och denna tomhet är för skräckinjagande att uthärda, så hon tar sitt liv, men innan hon gör det hinner hon tänka att ”hon skulle vilja se vacker ut som död”, att man när man hittar hennes livlösa kropp skulle beundra henne. Och så slutar (ännu) en sedelärande historia om det ”subversiva” kvinnliga självmordet; självmordet som protest, frigörelseakt, estetisk fullbordan och total jävla bluff och motsägelse. Jag tror jag har hört den förut. Har du?

Romantisk hjältinna: Maggie

Philip vid Maggies grav

– Hör på mig nu, Maggie. Jag ska förklara vad jag menar. Du går alltid till ytterligheter, du har inget omdöme och ingen självbehärskning. Ändå tycker du att du vet bäst och tar inte emot några råd. (…) Jag är aldrig säker på någonting i fråga om dig. Ena stunden kan du finna nöje i någon sorts orimlig självuppoffring, andra gången är du inte stark nog att stå emot något du vet är orätt.

Det fanns en hemsk, drabbande sanning i vad Tom sade – det slags hårda skal av sanning som människor utan fantasi och medkänsla kan uppväcka. Maggie pinades alltid när Tom dömde henne på detta sätt. Hon upprestes och förödmjukades samtidigt. Det var som om han höll upp en spegel framför henne och visade upp hennes egen dårskap och svaghet – som om han var en profetisk röst som förutsade hur hon skulle misslyckas i framtiden.

Krymplingen Philip däremot, som förstår Maggie bättre än någon annan, ger henne följande visdomsord:

– Nu går du tillbaka till ditt gamla tankesätt i en ny form, Maggie – det som jag försökte bekämpa, sade Philip inte utan en viss bitterhet. Du vill hitta ett slags försakelse som gör att du slipper smärta. Jag säger det ännu en gång, det går inte att undkomma på det sättet utan att ens egen karaktär blir stympad och förvriden. Hur skulle det gå för mig om jag försökte undkomma smärtan? Förakt och cynism skulle bli mitt bedövningsmedel – om jag inte skulle lyckas hamna i någon sorts storhetsvansinne och uppleva mig som en himlens gunstling därför att jag inte är populär bland människorna.

Och hur går det för Maggie? Ja, hennes passionerade natur förleder henne till svek och otrohet. Hennes släkt förskjuter henne. Hon blir en paria i det lilla samhället där hon bor. Slutligen dör hon i en drunkningsolycka. Men Philip slutar aldrig att älska henne. På bilden ovan knäböjer han vid hennes grav.

(Utdrag ur George Eliots Bror och Syster. Inte så melodramatisk som det framstår av referatet ovan. Men Maggie, bokens huvudperson, är definitivt en romantisk hjältinna.)

Romantisk personlighet: Coleridge

Coleridge

Jag är en drömmare och därför en slö människa

”Jag är bara ett slags Metafysiker” sa Coleridge (1772 – 1834) om sig själv och vägrade betrakta sig själv som en poet. Som prästson och agnostiker upplevde han ända sedan barndomen sitt jag som uppdelat i två: dels ett kristet, anpassat, civiliserat jag och dels ett annat ”obearbetat jag” som hindrade honom från att till fullo förenas med Gud. Sitt obearbetade jag beskrev han som en orm som slingrade sig runt hans hjärta och mot detta jag värjde han sig, med Gunnar Hardings ord, hela sitt liv, trots att det var från detta ”hans verkligt betydande dikter härstammade”. Trots att Coleridge skrev långa, nydanande diktsviter som The rime of the ancient mariner och Kubla Khan hade han på grund av denna splittring i sin personlighet ett oerhört dåligt självförtroende och plågades ständigt av självhat, depressioner, olycklig förälskelse och av sitt kraftiga opiummissbruk. Det dåliga självförtroendet/lidandet resulterade dock i lysande dagboksanteckningar och brev. Vid ett tillfälle beskrev han sig till exempel sig själv som ”en Mumies själ balsamerad av Hopp i Katakomben”. Och vid ett annat tillfälle:

Poeten inom mig är död – min fantasi (eller snarare detta Något som varit fantasifullt) ligger Kall som den förkolnade Veken på Mässingstakens rundade Kant, utan minsta stank av Talg som skulle kunna påminna en om att den en gång var iklädd Lågans Mitra.

Vid ytterligare ett annat tillfälle klagade han i ett brev till William Goodwin (anarkisten) över att han inte fick ”något gjort”:

delvis på grund av ohälsa, och delvis på grund av Tankarnas ohälsosamma och drömska livlighet och (ursäkta det pedantiska uttryckssättet) en förminskad Mottaglighet för Tingen, är mina idéer, önskningar och förnimmelser i sjuklig grad frikopplade från känsla och handling. För att tala klarspråk: jag är en drömmare och därför en slö människa. Jag är en Stare inburad i sig själv och ständigt ruggande och allt jag förmår sjunga är: Imorgon, imorgon och imorgon.

Behöver kanske inte säga att jag känner igen mig. Puss på dig Coleridge! Om jag kunde skulle jag åka tillbaka i tiden genom en tidsmaskin och övertyga dig om att du visst var en stor poet!

(Utkast taget ur min dagbok från 2006, alla citat återfinns i Gunnar Hardings supermysiga Och drog likt drömmar bort: Coleridge, Wordsworth och deras epok, som utgör den första delen i hans antologi över den engelska romantiken. Läs!)

Virtuell bildning

Hittade en märklig, eklektisk spansk myspace-sida där man kunde titta på svartvita erotiska fotografier, lyssna på Beethoven och läsa på om en massa olika konstnärer/författare, b l a Bergman, Bataille, Baudelaire, Lautreamont m f. Själv tittade jag på Kenneth Angers surrealistiska film där Anais Nin har en fågelbur över huvudet samt läste poesi av Pasolini. Sidan finns

Vamp?

Anais Nin

Fast i fallet Anais Nin kan man i och för sig inte tala i termer av offer. Efter år av ihärdig läsning av henne är jag på det klara med att hennes ”passivitet” var en högst medveten hållning. Hon var en mästerlig kokett som medvetet spelade på det faktum att män oftast vill ha ”söta och rara flickor”. Bakom sin slöja av klassisk kvinnlighet gjorde hon precis som hon själv ville; levde på sin mans pengar, var permanent otrogen, även mot sina älskare, och ägnade all sin övriga tid åt självcentrerat skrivande. Att ingen anklagade henne för dessa saker, som kan betraktas som typiskt chauvinistiska, beror troligen på att hon utåt sett spelade sin könsroll perfekt.

Tema: Misogyni

Kvinnan är naturlig och därmed motbjudande.
/Charles Baudelaire

En kvinna-moder är det konstiga veck som förvandlar
kulturen till natur och det talade till biologi.
/Julia Kristeva

Min mamma ville döda mig. Hennes svekfulla händer kastrerade mig.
/Emma Santos

Människan är i sin existens lika hjälplöst besatt av modersbröstet
som av döden.
/Georges Bataille

Nu är kvinnan fulländad.
Hennes döda kropp ler av fullbordan.
/Sylvia Plath

Liten historik över rasbiologi

Det började med att den schweziske prästen Johann Caspar Lavater skrev ett stort verk om den mänskliga fysionomin 1772. Temat för verket var att man kunde dra slutsatser om människors karaktärsegenskaper utifrån deras ansiktsdrag:

Lavater

Illustration av sangviniskt, koleriskt, melankoliskt och flegmatiskt temprament

Sedan läste en man vid namn Frantz Joseph Gall (1758-1828) Lavaters bok och blev inspirerad. Han tänkte sig att människors själsförmögenheter nog kunde mätas genom deras huvud och kranium.

skallmätning

Dåtidens skolhälsovård

Sedan gav Darwin ut sin bok Om arternas uppkomst 1859, vilket i sin tur inspirerade Herbert Spencer till att applicera tanken om det naturliga urvalet på samhället i stort under parollen survival of the fittest.

Sen var det inte långt till att börja använda sig av dessa tankar på bredare front. I Sverige grundades Statens rasbiologiska institut 1921.
Där ägnade man sig åt att dela upp landets befolkning i långskallar och kortskallar. Tillhörde man kategorin kortskallar ansågs man tillhöra en lägre stående ras.

raskarta

Institutets karta över kortskallar

1934 gav Gunnar och Alva Myrdal ut boken Kris i befolkningsfrågan där de förespråkade en uppstädning bland (oönskade delar av) befolkningen via steriliseringar och lobotomi. En bra idé tyckte Staten som genast började genomföra detta.

Uppstädningsmetoderna kom inte att avskaffas förrän 1975. Men innan dess hade redan över sex miljoner blivit bortstädade via andra metoder på andra håll i Europa.

Vad ska vi tro på?

(Ännu en paranoid text om känslomässig relativism)

Jag känner allt – och ingenting alls.

Jag är öppen för möjligheter – men inte ansvar.

Och jag söker sanningen, den enda, utan att vara särskilt övertygad om att den existerar.

Jag är kort och gott blaserad. Kan gripas i stunden men aldrig i längden:
”Åh, detta är verkligen förfärligt!” för att i nästa stund tillägga: ”Men inte livsförändrande.”

Jag får inga insikter, jag får ingivelser som brinner till, slocknar och dör.

Jag lever på kickar – inte kontinuitet.

Och än en gång: Jag tar inte ansvar för något.

Åh, öppenhet, mångfald, pluralism, kulturalism – nu söker vi Individens berättelse bortom Massan, nu gräver vi oss allra längst ner i stacken för att se just den där lilla myran, längst in, längst ner, den speciellaste av dem alla – den förtryckta! Den himmelska! Myr-martyren!

Och våga inte uttala ordet ”förståelse” – det du kallar förståelse är i själva verket fördomar.

Och allting är självklart relativt. Allt kan ruckas, växla skepnad, försvinna, vara borta. Nu, i nästa stund, imorgon.

Och vi lär oss att intelligens (eftersom vi fortfarande är beroende av simpla statusmarkörer) är att aldrig hävda en åsikt utan förbehåll. Utan alltid med tillägg av typen ”men å andra sidan…”

Höjden av dumhet blir därmed att uttala sig tvärsäkert, eller ens att stå för något. Höjden av trångsynthet att uttrycka något som inte i samma stund kan nyanseras, suddas ut.

Och i bästa fall gör allt detta oss friare, mer vidsynta, rikare i anden.

Och i sämsta fall har våra liv reducerats till en maläten jargong där allt visserligen kan yttras – men där vi står för ytterst lite.

Där vi har blivit fega.

Rädda att bygga ett hus på den sanka marken under oss, den som när som helst kan ge vika och säga: ”Hur kunde du tro på detta? Är du dum eller?”

Teoretiker är asätare

Jag kan inte tänka abstrakt. Jag måste verkligen anstränga mig jättehårt för att begripa teoretiska texter (t ex av Bourdieu, Hannah Arendt m f). Och jag förstår mig inte på vetenskaplig metod heller. Inför dessa saker känner jag en nästan fysisk olust: Bröstet knyter sig. Jag vill blunda. Ta till barnsliga knep som att hålla för öronen och börja sjunga. Förtränga det faktum att jag ska behöva förstå redan innan jag gjort en faktisk ansträngning att förstå.

Igår fick jag en tillfredsställande förklaring till vad detta kan bero på (tack vare Engdahl, i sig en motsägelse men ändå): Jag är helt enkelt romantiker. Och därför tror jag på det naturliga tillståndet som oordning, kaos. Att försöka bringa ordning i det som inte går att bringa ordning i (naturen övervinner alltid kulturen, till sist) framstår därmed som en högst fåfäng och löjeväckande aktivitet.

Teoretikerna däremot tror på ordning, de går i led, de är systembyggare = romantikens totala antites. Och att bygga system beskriver Engdahl såhär:”System innebär att få saker på plats i en simultan struktur, där allt ligger stilla medan medvetandet rör sig enligt bestämda regler. Systemet förutsätter att tanken är möjlig att sönderdela, kondensera, exemplifiera, det vill säga redan död.

Och det var allt, ville bara få det sagt: Teoretiker är asätare. De livnär sig på ruttet kött.

Ord jag inte förstår

Satt i sängen igårkväll och tvingade mig igenom en essä av Horace Engdahl. Inte för att jag var tvungen utan för att jag tänkte att det kunde vara en bra ”hjärngymnastik”. När jag var yngre brukade jag ofta läsa av detta skäl. Genom att läsa tråkiga texter som bjöd mig emot (t ex. Milan Kunderas Varats olidliga lätthet eller någon av Kafkas romaner) tänkte jag att jag övade mig i den underkastelsens disciplin som så småningom skulle belöna mig med upphöjelse till högre mentala/existentiella tillstånd. Jag tror att jag framförallt var fascinerad över att det som ansågs ”svårt” och ”lärt” trots sitt exklusiva/oåtkomliga skimmer stod tillgängligt även för vanliga dödliga som jag själv. Hursomhelst övergav jag efter ett par år detta slags läsande för att istället ägna mig åt texter som roade mig på riktigt. Funderar dock på att återuppta min gamla läsart efter att ha stött på följande obegripliga, och därför magiska ord i Engdahls essä:

lakun
aposiopes
koncentricitet
nominalism
transitorisk

Ännu fler ord jag inte förstår (men som inte fanns med i Engdahls text):

induktion
deducera
operationalisera

Och två vackra ord (som jag förstår):

Andevetenskap
Symbolförståelse

Och ordet existens på latin:
existere = att stå fram, att bli, att höja sig