Vad ska vi tro på?

(Ännu en paranoid text om känslomässig relativism)

Jag känner allt – och ingenting alls.

Jag är öppen för möjligheter – men inte ansvar.

Och jag söker sanningen, den enda, utan att vara särskilt övertygad om att den existerar.

Jag är kort och gott blaserad. Kan gripas i stunden men aldrig i längden:
”Åh, detta är verkligen förfärligt!” för att i nästa stund tillägga: ”Men inte livsförändrande.”

Jag får inga insikter, jag får ingivelser som brinner till, slocknar och dör.

Jag lever på kickar – inte kontinuitet.

Och än en gång: Jag tar inte ansvar för något.

Åh, öppenhet, mångfald, pluralism, kulturalism – nu söker vi Individens berättelse bortom Massan, nu gräver vi oss allra längst ner i stacken för att se just den där lilla myran, längst in, längst ner, den speciellaste av dem alla – den förtryckta! Den himmelska! Myr-martyren!

Och våga inte uttala ordet ”förståelse” – det du kallar förståelse är i själva verket fördomar.

Och allting är självklart relativt. Allt kan ruckas, växla skepnad, försvinna, vara borta. Nu, i nästa stund, imorgon.

Och vi lär oss att intelligens (eftersom vi fortfarande är beroende av simpla statusmarkörer) är att aldrig hävda en åsikt utan förbehåll. Utan alltid med tillägg av typen ”men å andra sidan…”

Höjden av dumhet blir därmed att uttala sig tvärsäkert, eller ens att stå för något. Höjden av trångsynthet att uttrycka något som inte i samma stund kan nyanseras, suddas ut.

Och i bästa fall gör allt detta oss friare, mer vidsynta, rikare i anden.

Och i sämsta fall har våra liv reducerats till en maläten jargong där allt visserligen kan yttras – men där vi står för ytterst lite.

Där vi har blivit fega.

Rädda att bygga ett hus på den sanka marken under oss, den som när som helst kan ge vika och säga: ”Hur kunde du tro på detta? Är du dum eller?”