Romantisk personlighet: Coleridge

Coleridge

Jag är en drömmare och därför en slö människa

”Jag är bara ett slags Metafysiker” sa Coleridge (1772 – 1834) om sig själv och vägrade betrakta sig själv som en poet. Som prästson och agnostiker upplevde han ända sedan barndomen sitt jag som uppdelat i två: dels ett kristet, anpassat, civiliserat jag och dels ett annat ”obearbetat jag” som hindrade honom från att till fullo förenas med Gud. Sitt obearbetade jag beskrev han som en orm som slingrade sig runt hans hjärta och mot detta jag värjde han sig, med Gunnar Hardings ord, hela sitt liv, trots att det var från detta ”hans verkligt betydande dikter härstammade”. Trots att Coleridge skrev långa, nydanande diktsviter som The rime of the ancient mariner och Kubla Khan hade han på grund av denna splittring i sin personlighet ett oerhört dåligt självförtroende och plågades ständigt av självhat, depressioner, olycklig förälskelse och av sitt kraftiga opiummissbruk. Det dåliga självförtroendet/lidandet resulterade dock i lysande dagboksanteckningar och brev. Vid ett tillfälle beskrev han sig till exempel sig själv som ”en Mumies själ balsamerad av Hopp i Katakomben”. Och vid ett annat tillfälle:

Poeten inom mig är död – min fantasi (eller snarare detta Något som varit fantasifullt) ligger Kall som den förkolnade Veken på Mässingstakens rundade Kant, utan minsta stank av Talg som skulle kunna påminna en om att den en gång var iklädd Lågans Mitra.

Vid ytterligare ett annat tillfälle klagade han i ett brev till William Goodwin (anarkisten) över att han inte fick ”något gjort”:

delvis på grund av ohälsa, och delvis på grund av Tankarnas ohälsosamma och drömska livlighet och (ursäkta det pedantiska uttryckssättet) en förminskad Mottaglighet för Tingen, är mina idéer, önskningar och förnimmelser i sjuklig grad frikopplade från känsla och handling. För att tala klarspråk: jag är en drömmare och därför en slö människa. Jag är en Stare inburad i sig själv och ständigt ruggande och allt jag förmår sjunga är: Imorgon, imorgon och imorgon.

Behöver kanske inte säga att jag känner igen mig. Puss på dig Coleridge! Om jag kunde skulle jag åka tillbaka i tiden genom en tidsmaskin och övertyga dig om att du visst var en stor poet!

(Utkast taget ur min dagbok från 2006, alla citat återfinns i Gunnar Hardings supermysiga Och drog likt drömmar bort: Coleridge, Wordsworth och deras epok, som utgör den första delen i hans antologi över den engelska romantiken. Läs!)