Mörk vår: Mental självstympning

Unica

Unica 1

Zurn

Unica 2

Unica 3

Fick Zürns berättelser ändå, läste Mörk vår under eftermiddagen. Handlade om en ung flicka i tio- till tolvårsåldern och hennes sexualitet, hur hon redan från ung ålder dyrkar sin frånvarande far och hatar sin känslostyrda men (åtminstone fysiskt) närvarande mor. Berättelsen utspelar sig på 1920-talet när Freud var som störst och är också extremt freudiansk. Flickan lär sig genom faderns frånvaro att kvinnan i förhållande till mannen alltid måste vara underlägsen, alltid i en väntande position och alltid i skräck för förlust. Bäst av allt är att i förhållande till mannen/fadern förhålla sig passiv och stum, då minsta krav eller kletig känsloyttring kan skrämma honom ännu längre bort. Flickan lär sig att praktisera ett beteende som i grunden är onaturligt för henne (i själva verket vill hon ju slänga sig i faderns famn och be honom stanna kvar) och eftersom hon inte utåt kan ventilera sin frustration över detta börjar hon istället att straffa sig själv: hon kör upp en sax mellan sina ben, i sitt ”sår” (som hon kallar sin vagina) och fantiserar varje natt om att bli offrad i en primitiv ritual som går ut på att främmande män styckar henne i småbitar. Så småningom blir hon kär och denna nya känsla förvärrar ytterligare hennes tillstånd:

Hon är så överväldigad av denna uppenbarelse att hon gärna skulle kunna dö omedelbart. (…) Det är den mest djupgående känsla hon någonsin upplevt. (…) Det känns som om hon håller på att bli strypt, hon kan knappt andas. Ja, hon kommer säkert att dö av denna starka känsla. Vem kan uthärda kärleken utan att dö av den. (…) Hon har kommit till världen för att hon måste möta honom. Och i och med detta möte börjar ett avgrundsdjupt lidande.

Förälskelsen innebär egentligen bara en upprepning av förhållandet till fadern, projicerad på ett nytt objekt och med konsekvensen att hon försakar sig själv ännu mer, ”hon vill inte göra något annat än att tänka på honom”. Hon försummar skolan, får allt sämre betyg, isolerar sig från sina tidigare vänner, avvisar den pojke som faktiskt älskar henne på riktigt. Istället ägnar hon dagarna åt att stirra in i den åtråddes ryggtavla, den som bokstavligen är vänd från henne, som inte ser henne, som inte ens vet att hon finns.

Berättelsen slutar med att hennes förälskelse blir upptäckt, och fördömd. Modern (den redan hatade) förbjuder henne att vara i närheten av objektet från hennes kärlek och flickan kan inte uthärda det. Utan det självutplånande uppfyllandet av en annan inom sig är hon ingenting alls. En tom behållare. Meningslös och utan existensberättigande. Och denna tomhet är för skräckinjagande att uthärda, så hon tar sitt liv, men innan hon gör det hinner hon tänka att ”hon skulle vilja se vacker ut som död”, att man när man hittar hennes livlösa kropp skulle beundra henne. Och så slutar (ännu) en sedelärande historia om det ”subversiva” kvinnliga självmordet; självmordet som protest, frigörelseakt, estetisk fullbordan och total jävla bluff och motsägelse. Jag tror jag har hört den förut. Har du?