Psykoslogik: Zürn och Michaux

Unica Zürn (1916-1970) (ja, jag tjatar på om henne – hon är en ny upptäckt och fantastisk!) vistades från 1960 och fram till sin död från och till på olika mentalsjukhus. Unica menade att hon sedan barndomen haft en starkt utvecklad förmåga att leva sig in i fantasier och romantiska drömmerier och tänkte sig att det möjligen var denna sida av henne som framkallade hennes psykoser. (Slår man upp psykos i Natur och Kulturs psykologilexikon förklaras denna som en ”psykisk störning med bruten verklighetskontakt, egendomliga vanföreställningar om den egna personen och omvärlden, ofta med hallucinationer och svåra anfall av ångest, depression eller upprymdhet.”) Men faktum var att Unica var mentalt frisk ända till den dag hon stötte ihop med konstnären/diktaren Henri Michaux.

Henri Michaux hade länge använt sig av olika hallucinogena preparat som meskalin och LSD för att med hjälp av dessa göra olika ”medvetandeexperiment”. Med drogernas hjälp utforskade han ”tillstånd på randen av det fattbara (…) de underligaste historier om egendomliga uppvaknanden, insomnanden, hallucinationer i mörka rum” som han sedan återgav i sina dikter och tuschteckningar. Han var inte intresserad av att återge det som var vardagsnära, ”verkligt” (verkligheten var i hans ögon bara en hallucination bland andra) och hans estetiska inställning var att ”så snart man känner igen en målning så är det slut med den”. Istället ville han upprätta kontakt med ”skikt medvetandet (vanligtvis) inte når” och var av övertygelsen att människan inte fick låta sig ”reduceras till vad våra medvetanden vill få oss att tro att vi är”. (Samtliga citat Ulf Linde).

När Unica träffade Michaux blev hon omedelbart förälskad i honom. Kanske för att de hade mycket gemensamt gällande sina estetiska inriktningar – också hon återgav i sina dikter och bilder främmande, oigenkännbara medvetandetillstånd – men främst för att han var ”på pricken lik” en figur hon haft i sin fantasi sedan sexårsåldern:

Jasminmannen! Oändlig tröst! Med en suck av lättnad sätter hon sig mitt emot honom och ser på honom. Han är förlamad! Vilken lycka. Han lämnar aldrig fåtöljen i sin trädgård, där jasminen blommar även om vintern.

Till skillnad från hennes ständigt frånvarande och ständigt saknade far är Jasminmannen i hennes fantasi förlamad. Han kan inte gå någonstans och kan därför inte lämna henne. Det är verkligen ”en lycka”.

Denne man blir för henne bilden av kärleken. Dessa blå ögon är de vackraste hon någonsin sett. Och hon gifter sig med honom.

Enligt Nancy Huston blev Unica så överväldigad av mötet med Henri Michaux (och genom honom förkroppsligandet av sin barndomsfantasi) att hon samma kväll som mötet ägt rum bryter ihop och går in i sin första psykos. Enligt andra källor beror hennes psykos istället på det mindre hysteriska skälet att Michaux bjudit henne på sina droger som hon sedan blir beroende av. Att psykosen snarare utlösts av det senare stärks av att hon vid ett tillfälle skriver: ”och han skickar henne – som svar och som gåva – denna mycket fina hallucination. Merci!” Unicas psykosvärld tycks också vara något hon mer eller mindre frivilligt kan gå in och ut ur beroende på inställning. När hon spärras in på det fruktade mentalsjukhuset Wittenau i Berlin och tvingas umgås med andra galna vars beteende chockerar och äcklar henne känner hon plötsligt hur hon nyktrar till: då kan hon inte längre få kontakt med Jasminmannen – han som ”hypnotiserat” henne och som bär ansvaret över hennes psykos.

Reaktiva (störning framkallad av yttre skäl, som av droger) eller endogena (egen psykisk läggning) skäl (glädjen över att lära sig nya ord!) – hursomhelst är Unicas psykosvärld magisk och fylld av en märklig bakvänd logik jag känner igen från mina egna nattliga drömmar. Under hennes psykos får siffror och initialer magiska laddningar/betydelser. Hon fäster sig vid talet 9 ”med blicken vänd åt vänster – det håll från vilket – hon vet inte varför – det oväntade alltid verkar komma”. Hon skriver också att när två 9:or möts och riktas mot varandra så bildar de ett hjärta. Hon är även fascinerad av 6:an som tillsammans med 9:an bildar symbolen för hennes stjärntecken: Kräftan. Och ”hon utnämner 9 till livets tal och 6 till dödens tal”.

Ännu intressantare är hennes besatthet av monogrammet H M (Henri Michauxs initialer). Samma dag som hon träffar honom befinner hon sig på ett hotell där initialerna H M återfinns i eldrött på hotellets handdukar (Hotel Minerva) och hon minns också att initialerna är detsamma som hos hennes favoritförfattare Hermann Melville. Och när hon under sin psykos flyger till Berlin och ber stewarden på planet om ”en bokstav och ett tal” svarar han L-H-M 69. Detta gör henne övertygad om att hon är ”på rätt spår” (i själva verket är hon inte på något spår alls). När hon väl landat i Berlin går hon förbi ett galleri med versalerna H M på dörren. Slutligen skriver hon en anagramdikt ”till H M:s ära” där H M förknippas med is, blod, smärta och bror. Några dagar senare hamnar hon på Wittenau.

Att psykosen med sitt uppbrutna tidsbegrepp trots allt bär på en märklig drömlik logik, vittnar slutligen dessa rader om:

På eftermiddagen tar vännerna med henne till en lumphandel. Hon går omkring där som om varje sak vore ditlagd just för henne, vilket ytterligare förstärker feststämningen. Hon går in på en romantisk liten gård och står plötsligt framför ett gammalt positiv. Hon sätter veven i rörelse och medan hon lyssnar till den gamla valsen som strömmar ut börjar hon gråta. De andra står i en cirkel runt henne och betraktar henne förvånat – då förstår hon: samma morgon läste hon i en text som låg framme på vännernas skrivbord denna fras: ”Och hon skall komma och gråtande spela på positivet…”

Michaux
Michaux

Zurn
Zürn

Michaux
Michaux och ”Der Mann im Jasmin”