Slutord: Unica

Att vara förälskad i en hägring är också en förälskelse – och kanske den vanligaste (och bästa!) förälskelsen av dem alla. Förälskelse i ”den ouppnåelige” utesluter ju alla former av besvikelse – på så sätt behöver man aldrig kompromissa med sina drömmar. Den näst vanligaste förälskelsen torde annars vara den narcissistiska; den kärleksaffär man har med sig själv.

I Unicas fall kan man nästan misstänka att förälskelsen i Jasminmannen är en sådan konstruktion. Jasminmannen är passiv, förlamad – precis som Unica själv. Det första hon skriver när hon redogjort för sin vision av honom som sexåring är: ”av denna stilla närvaro drar hon två lärdomar hon aldrig ska glömma: Distans. Passivitet.” Men denna passivitet är i själva verket något hon tvingat på sig själv, ett trauma, vilket framgick i Mörk vår. Att hålla sig stilla, distanserad (till sig själv och sina känslomässiga behov) blir enda sättet för henne att uthärda saknaden efter sin far. Och enligt Freud är fadern en kvinnas första kärleksrelation; förhållandet till honom kommer att bestämma alla hennes senare kärleksrelationer i livet. Unica har därmed med Freud lärt sig att i förhållande till män är det bäst att hålla sig stilla, distanserad och att inte ställa några krav. Jasminmannen blir därför mer än en kärlek, han blir en spegel att spegla sig i och ett sätt att leva med sin förlust.

Lockelsen med honom ligger kanske också i det faktum att han aldrig ”tar kött”. Han blir aldrig ”faktum”, aldrig prosaisk. Att dela ett liv med någon av kött och blod är ju annars rätt obekvämt för en drömmare; de elyseiska höjderna försvinner ofta redan efter en natt, sedan blir det rätt och slätt vardag. Jacques Brel skrev att ”my death waits in a double bed” och kanske hade han rätt.