Ian Curtis och Dante

Ian Curtis

Såg en dokumentär om Joy Division igår. Blev motvilligt fascinerad av Ian Curtis fast jag lovat mig själv att inte bli det. Blev särskilt tagen av hans scennärvaro och spastiska dans och att han uteslutande läste böcker om mänskligt lidande. Han var manodepressiv, Ann Heberlein skrev om honom i sin bok, att han tog livet av sig för att han inte kunde välja mellan Annik och Deborah, men troligen för att han var djupt deprimerad på riktigt. Heberlein skrev att en majoritet av manodepressiva dör i förtid för egen hand. Många passerar inte fyrtio års ålder.

Idag har jag läst Bibelns första mosebok och Dantes Paradiso, blev nyfiken på beskrivningar av paradiset. Många tänker sig ju paradiset som en statisk, ganska trist plats och det är långt vanligare både med beskrivningar och föreställningar av helvetet. Tyckte det var rätt spännande att undersöka detta närmare. Enligt Dante är paradiset en ljusomstrålad plats fylld av vackra andeväsen, hierarkiskt uppdelat i sfärer. Ju högre upp desto starkare lyser man och ju närmare står man Gud. De riktigt, riktigt heliga andarna lyser så starkt att man inte kan titta på dem utan att bländas. Men mest är paradiset för Dante en plats där han kan ha djupa, naturvetenskapliga diskussioner om universums sammansättning med sin stora kärlek, den 13åriga flickan Beatrice som trots sin unga ålder är lärd som en professor.

Är hos L , ute i snödriva ligger en vinflaska på kylning och snart ska vi se film.

Imorgon flyger jag till Stockholm. Hejdå på ett tag!