La belle arti II

Alberegno
Alberegno, altartavlemålare

Har aldrig varit i en fuktigare stad, även när det är soligt och varmt är lakanen och alla kläderna i vårt rum fuktiga. Genom de höga fönstren som ständigt står på glänt snurrar det in en och annan mygga – L vaknade med fyra bett på armen imorse.

Idag har regnet öst ned, vi kämpade ute på gatorna ett par timmar och lät regnet fylla våra skor, besökte bland annat Accademia och glodde på venetiansk konst – full av hel och halvnaket, nakna skuldror och halvt nedhasade höftskynken, bellmanidyll, heraldiska dalar.

Blev lite chockad över hur ofta man såg kvinnornas könshår – har aldrig tänkt på den detaljen förut. Röda änglar, änglar med åttavingade huvuden, traditionella änglar i vita och rosa särkar. Ett par dussin pietas och Madonnan con babino Jesus, bjärt lysande, vulgära väggmålningar med tjocka lager bladguld. Samtliga utom Bellinis tråkiga och tjatiga.

Väggmålningarna känns ofta lite slarvigt utförda har jag tänkt på, som om konstnärerna tröttnat på sitt verk och bara jobbar på rutin: måste-fylla-ut-så-jag-får-mina-stålar. Undrar om de fick betalt per kvadratmeter? Favoriterna var ikonerna i bysantinsk stil, särskild en triptyk föreställande domedagen med den scharlakansröda skökan ridande på en sjuhövdad drake med åsnekropp som spydde blod, skelett som dansade med biblar i händerna, en kung med tre kronor + en gloria dansande i luften och ett annat skelett som högg sönder ett altare med lie. Annars är jag en dålig, otålig museebesökare – har inget tålamod med att stå och glo, föredrar att göra det på reproduktioner framför datorn istället, bekvämt sittande i en soffa. Ytterst få tavlor är dessutom så pass fängslande att de är värda besväret, dessa dagar enbart Bosch i Palazzo Ducale och Bellinis madonnor med sina lustiga uttråkade ansiktsuttryck och åldrade Jesusbäbisar (de flesta ser ut som fyrtioåringar i bäbiskroppar, bara snäppet bättre än de ryska ikonerna där samtliga bäbisar ser ut att ha passerat 80-års strecket.)

I Palazzo Ducale skulle det föresten ha funnits en Velasquezröd tortyrkammare men den var inte öppen för besökare igår, gjorde mig lite besviken. Hade gärna sniffat efter ångest i luften, fick nu nöja mig med fängelsehålarna – i en av dem satt Casanova fängslad en gång. Han lyckades tydligen rymma genom ett hål i taket. Fanns inga hål där igår dock, bara kompakta stenväggar och blynedsmälta järngaller för fönstren.

På vägen hem från museet passerade vi en av de hundratals butiker som säljer karnevalmasker, men just denna (undanskymd i icke-turiststråken i S.Polo) råkade vara densamma som tillverkat maskerna till Kubricks Eyes Wide Shut och därinne kunde man titta på polaroidbilder från inspelningen i en bok. Var lite kul.

Har faktiskt köpt två masker; Casanova till mig själv och Ill dottore till O. Ill dottore är ursprungligen ingen karnivalmask utan en mask läkare använde under pesten under 1300-talet och en föregångare till gasmasken. Eftersom man trodde att pesten orsakades av onda andar försökte man göra masken skrämmande för att hålla dem borta…

När vi kom tillbaka till vandrarhemmet satt jag och spolade fötterna i varmvatten i bidén på toaletten för att få dem varma igen, hjälpte föga. Nu sitter jag invirad i en filt i allrummet tillsammans med amerikanska backpackers och tvingas lyssna på de italienska föreståndarnas aldrig upphörande dunka-dunka-musik. Har efter tre dagars öronplåga dragit slutsatsen att italienare har världens sämsta musiksmak. L ligger däckad av lågtrycket i sovsalen. Ska väcka henne strax så vi kan gå och käka middag.

Casanovas
Ill dottore
Casanovor, Ill dottore