Bortglömda poeter, del I: Ragnar Jändel

Ragnar Jändel
Ragnar Jändel

När jag var 16 fick jag mormors vackra inbundna version av Levande svensk dikt, en upplaga från 1952 med skinnpärmar, guldtext och såna där fina akvarellrinniga papperspärmar på fram och baksidan. Den kom till användning på litteraturvetenskapen men sen har jag inte rört den så mycket. Tills i veckan då jag läst några dikter i den varje morgon innan jobbet… Kom iallafall öga mot öga med bilden av Ragnar Jändel häromdagen och minns att jag tyckte att han såg rätt spännande ut där i sextonårsåldern, att jag tänkte att han på något sätt var för snygg för att vara poet. ”För vad är det för idé att odla ett inre när man redan kan blända med sitt yttre?” Det intressanta med Ragnar blev för mig att han valt att bli poet när han egentligen borde ha varit fotomodell, eller typ soldat… Och sen var det inte mer än så, jag ides inte ens läsa hans dikter för jag tänkte att de inte kunde vara intressantare än hans utseende. Förrän nu i veckan, då jag besvärat mig att läsa alla fem dikter som medföljer hans bild.

Och vad skriver han om? Om kärlek till ”du som är bräcklig, och god”, om sin döda mor och mest av allt blommor som blommar: hagtorn, rosenträd, ”kaprifolens krona”, hjärtansfröjd, blå förgätmigej, liljor, blåsippor. Samt olika melankoliska naturscenerier i romantisk anda: dunkelt aftonland, mörka berg, morgonrodnad, ”härligt grå och stilla moln”, regn som faller, dunkla gläntor, stjärnljus samt den blommande kyrkogården där ”så mycken sorg sover”, men som ännu spirar av naturens liv. Och de känslor som medföljer:
”sökande, förtvivlad, kär”, ”rotlös”, och med hungrande hjärta. I en dikt lämnar han sitt rum med ”tigande, stumma, döda” böcker på hyllan för att gå ut i vårsolen och medan han vandrar ut i naturen ”lycklig och ensam” är han uppfylld på romantiskt, rebelliskt vis:

Ja, soven, vismän, över edert grubbel.
I ären döda, men jag lever.
Jag vet en liten skogsstig,
som inte ens de älskade ha upptäckt,
– en stig, som leder in i sagans ängder,
där Pan i dunkla gläntor spelar.

Ja, mest av allt är han ute och vandrar eller längtar efter att vara ute och vandra. I den finaste dikten (enligt mig) längtar han till en kyrkogård:

Jag längtar hem – hem till en kyrkogård
som jag har kär. Det blommar, blommar där.
Den ligger över havet, högt och fritt,
sällsamma sånger sjunger vinden där.
När jag i dödens famntag låg en stund,
så mycket kärt blev då begravet där.
Nu sjunger havet alltid nedanför
om allt som dog och ändå aldrig dör.
Trots allt det sjunger, blommar vackert där.

Och det var Ragnar Jändel med sitt sköna, heroiska yttre. En riktig romantiker som levde mellan 1895 – 1939,
som växte upp under fattiga förhållanden, blev vän med Dan Andersson och som var gift två gånger med kvinnor med vackra, romantiska namn: Anna Lind och Alice Lie. Ett stycke bortglömd, svensk diktarhistoria.

Jämjö
Jämjö, Ragnars uppväxtby