Bestsellers


På slutet har jag läst böcker jag ”kommit över”. Hittat på Myrorna, på snabbköpet och ICA:s bokrea, som samlat damm i bokhyllan på stugan etc. Det har varit högt och lågt, men mest mitt emellan. När jag var yngre var jag ganska kräsen när det kom till böcker. Som tonåring höll jag mig med en ”klassikerlista” att kryssa av: Dostojevskij, bock. Stig Dagerman, bock. Kafka, Zola, Söderberg, Beckett, bock, bock, bock.. Jag försökte t o m läsa På spaning efter den tid som flytt. Fast innerst inne älskade jag mest av allt Anais Nins dagböcker, gärna de ocensurerade versionerna, och tjejromanerna i 1800-tals tappning: Jane Eyre, Middlemarch, Anna Karenina och Stolthet och fördom (förstås). Och så har det väl varit lite de senaste åren också, att jag läser och läser om dessa böcker. Några hjältar har adderats till listan: Sylvia Plath, Jenny Diski och Curtis Sittenfeld. Kanske nån till också, som jag glömt bort.

På slutet har det dock hänt något. Jag har blivit extremt fascinerad av bestsellers. Sådana som rekommenderas av New York Times eller Amelia, sådana som står på Åhléns boklistor och som säljer som smör. Jag har i och för sig inte gått så långt att jag gett mig på Stieg Larsson-trilogin eller Lars Kepler; jag kommer förmodligen aldrig att gilla deckare. Jag är inte heller så förtjust i chic lit. Men jag måste erkänna att jag har stor respekt för båda genrerna, eller snarare för de pengar de genererar. De frågor jag ställer mig, och som intresserar mig så mycket, är nämligen: Hur skriver man en bok som ”alla” vill läsa? Och i förlängningen: Hur skriver man en bok som säljer? På slutet har jag haft dessa frågor i huvudet varje gång jag läst någonting i romanform. Hur inleder författaren? Hur skapar han/hon intresse? Vad får mig som läsare att vilja fortsätta läsa? Nedan ska jag försöka undersöka dessa frågor i följande recensioner:

Toby Young: Hopplös och hatad av alla
Denna bok hittade jag på Myrorna. Den var en stor succé i början av 2000-talet, har blivit översatt till en massa språk, samt blivit filmatiserad. Hopplös och hatad av alla är en självbiografi och handlar om hur den brittiska journalisten Toby Young flyttar till New York för att jobba på Vanity Fair. Vanity Fair tillhör tidningskoncernen Condé Nast och ligger i samma skyskrapa som en massa andra glassiga magasin, bland annat Vouge. Toby, som tillhör Den Ironiska Nittiotalsgenerationen, är van att driva med allt och alla och har svårt att acklimatisera sig i den snobbiga atmosfären där det ses som ett allvarligt karaktärsfel att ta tunnelbana, och inte taxi, till jobbet. Han känner sig fångad i en (ickeironisk) kulissvärld där ytan är allt, något som resulterar i att han blir trotsigt upprorisk och gör revolt på alla möjliga plan, därav titeln.

Bokens bestsellerfaktor: Alla berättelser som utger sig för att vara autentiska framstår automatiskt som mer intressanta än de som är ren fiktion. Att huvudpersonen gör bort sig på löpande band är också en vinnande faktor: människor gillar generellt att gotta ner sig i andras misslyckanden. Slutligen innehåller boken massor av skvaller om allt från Anna Wintour och Candace Bushnell till Tom Cruise och Madonna. Detta är förstås strösslet på tårtan.


Anna Wintour

Det som gör boken läsvärd: Toby Young saluför sig som en korkad klantskalle. Detta är bara kokett clowneri. I själva verket är han en högintellektuell person som studerat på både Harvard, Oxford och Cambridge. Bokens bästa kapitel består av skarpa filosofiska analyser kring ämnen som mänsklig hierarkibildning och politisk korrekthet. I jämförelse med dessa känns återgivningen av vad han sa/ respektive inte sa till Jim Carrey på Oscarsfesten som rätt ointressant.



Betty Mahmoody: Inte utan min dotter
Ah, denna 80-talsbestseller har stått i min mammas bokhylla så länge jag kan minnas. Alldeles bredvid John Le Carrés Den lilla trumslagarflickan och de andra obligatoriska bokklubbsböckerna. Jag har aldrig varit det minsta sugen på att läsa den. Det har räckt med att kasta en blick på omslagets burkakvinna för att fatta att den handlar om en förtryckt kvinna i nån jävla fanatikerkultur. Hemskt, deprimerande och långtråkigt. Ändå plockade jag fram den för ca tre veckor sedan, jag hade magsjuka på stugan och tyckte att jag inte hade något annat val för där rådde total bokbrist. Och redan efter första sidan befann jag mig i en trollbunden lästrans som jag inte gick ut ur förrän två dagar och 800 sidor senare.

Bokens bestsellerfaktor: Detta måste helt enkelt vara bestsellernas bestseller. Engagerande från första sidan till den sista: Betty är gift med den iranske läkaren Moody. De lever i ett lyckligt och harmoniskt äktenskap i en småstad i North Carolina. Moody har en läkarpraktik och Betty lever som hemmafru och tar hans om deras 4-åriga dotter Mahtob. Romanen börjar med att de alla tre sitter på ett flygplan på väg till Teheran för en två veckors semester för att hälsa på Moodys familj som han inte träffat på över tjugo år. Moody och Mathob sover och Betty stänger in sig på planets toalett för att byta kläder från kjol och utsläppt hår till slöja och långbyxor – hon vet ju att klädkoden har blivit strängare i Iran sedan Khomeinis revolution. Det är 1984 och imamen har styrt landet i nästan fem år.



Makarna Mahmoody

Det som gör boken läsvärd: Efter de två veckorna hos Moodys fanatiska och ociviliserade släktingar (där Betty bland annat noterar att toaletten är full av kackerlackor, att de äter med händerna och att de överhuvudtaget inte har något till övers för henne som amerikan) får hon höra att de inte alls ska resa hem till USA utan att Moody ämnar hålla henne kvar i Iran – för gott. Resten av boken handlar om hennes kamp att ta sig därifrån, utan pass, flygbiljetter och framförallt utan mannens och släktingarnas vetskap. Helt enkelt en riktig nagelbitare!

Kuriosa: Boken är en självbiografi. Som motreaktion spelade ett finskt filmteam år 2004 in en dokumentär utifrån mannens synvinkel. Den heter Without my daughter och finns att se på youtube.

Emma McLaughlin och Nicola Kraus: Min förlorade oskuld
Denna bok köpte jag på ICA Kvantums bokrea (ett litet bord med kokböcker, ljudböcker och Jan Guilliou alldeles intill blommorna och en stapel Delicatokartonger). Den har ett jätterosa omslag föreställande moln och fjärilar och en tjej som biter på kragen till sin polotröja. Tvättäkta chic lit. Men New York Times skriver att den är ”djävulsk rolig” och det tycker Booklist, Newsday och Entertainment Weekly också. Boken handlar om en 30-årig tjej som inte har kommit över sin ungdomskärlek, en kille med det fåniga namnet Jake Sharpe. Denne Jake dumpade henne brutalt som 17-åring och stack sedan till Hollywood och blev nästa Bruce Springsteen, eller Robbie Williams eller något liknande. Och varje monsterhit han klämmer ur sig handlar om henne, den brutaldumpade Kate Hollis som han inte sett på 13 år. Så återvänder Jake en dag till den lilla småstad där de växt upp och Kate ser sin chans att konfrontera honom.


Bästisar som skriver

Bokens bestsellerfaktor: Den är rapp, inga döda partier. Och beskrivningarna av kvinnlig vänskap (de som handlar om Kate och hennes bästis Laura) har hög igenkänningsfaktor. Sedan är förstås olycklig kärlek alltid ett vinnande koncept.

Det som gör boken läsvärd: Det här är inte en läsvärd bok. Samtliga karaktärer pratar på samma ironiska, snabbkäftade sätt som jag misstänker är författarnas egna (precis som i Douglas Kennedys romaner). Det gör att ingen karaktär framstår som unik, trovärdig eller intressant. Storyn är inte heller trovärdig. Men slutet är trots allt ganska bra, oväntat och parodiskt. Jag gillar också att boken är skriven av två författare – att kunna samarbeta i text är imponerande på något sätt.

Avslutande sammanfattning
Avslutningsvis ska jag koka ner ovanstående iakttagelser till ett gemensamt recept på ”en lyckad bestseller”. En lyckad (och säljande!) bok bör vara:

• Utelämnande på ett personligt sätt, helst självbiografisk
• Ha en hög igenkänningsfaktor
• Vara rappt skriven och hålla ett högt tempo
• Innehålla skvaller, och…
• Skildra olycklig kärlek
• Utspela sig i exotiska miljöer, och…
• Placera sina karaktärer i svåra och omöjliga situationer som de sedan får kämpa för att ta sig ur.

Och nästa bestseller som står på tur blir Elizabeth Gilberts Eat, pray, love. Men den recensionen får jag be att återkomma med.

Återvunnen pornografi

Det här konstverket av Leif Claesson visades i en notis i DN idag. Konstnären har tydligen använt gamla porrbilder som han ”hittat” i södra Stockholm (varför ge sig ut och leta porrbilder på gatan när man så lätt kan få tag på det i en kiosk? Men nåväl…) och skapat förgängelsekonst. Fint och läskigt.