Lättjan på sommarjobbet – ett dilemma

Ägnat ännu en dag på kontoret där jag låtsats jobba. Känner mig som 19 igen som myglar på arbetstid, men det finns inget att göra – jag kan inte trolla fram uppgifter. Ägnat mig åt att skriva rent episka kommentarer om allt och ingenting till de stackare som faktiskt skickat in något. Griper hungrigt efter halmstrån; åh, gillar du också Batman/Italien/att-läsa-klassiker-bara-för-att-få-känna-sig-lite bildad och kopplar det till helt långsökta saker; massakern i Oslo (fråga mig inte hur – antar att jag tar varje tillfälle att få det ur mitt system), arroganta kypare i Venedig, att det är helt OK att såga Kafka (såga på bara!) o s v… Den ordinarie läraren kommer väl att bli helt förskräckt när hon kommer tillbaka och inser att jag, ve och fasa, tangerat det personliga, när man som lärare ju alltid ska vara opersonlig, för vem vill egentligen veta att du på din fritid gillar att gå på mysiga promenader med din hund? När jag uttömt alla tänkbara associationer till ”tema hjältar” eller klassikeranalys jag kan komma på och inkorgen skramlar tom har jag gått vidare till att läsa tidningarna på nätet, men där stirrar bara den där jävla psykopaten Breitholt eller vad han nu heter på mig, så då har jag tagit en sväng till kaffe/vatten-automaten istället och fyllt dagens trettiofjärde kopp kaffe och glas vichyvatten och så har jag återvänt till datorn: Kollat bloggar, modetidningar, bilder, skvaller och till slut är jag så proppfull med värdelös information att jag vill skrika rakt ut. Jag är inte gjord för att låtsas jobba nio till fem framför en dator fem dagar i veckan – det gör mig helt slut. För nånstans får jag dåligt samvete – skuldkänslor ända in till benet för att jag TAR BETALT för att läsa om Amy Winehouses död, det funkar inte med min arbetarklass/Luther-moral. Och samtidigt, nånstans allra längst inne blomstrar en svart känsla av triumf som tillhör mitt tonårsjag, som hånskrattande glädjer sig åt att jag LURAR SYSTEMET. För det fanns faktiskt en tid då jag tyckte att det var själva poängen med lönearbete: att slöa-så-mycket-som-möjligt/jobba-så-lite-som-möjligt. På mitt första arbete som städerska på Norrlands universitetessjukhus kom min chef på mig inte mindre än tre gånger då jag låg och sov på en soffa istället för att skura toaletter. Konstigt nog fick jag inte sparken. De kommande åren sov/läste/pratade/rökte jag mig igenom X antal jobb utan påföljder, mitt motto var ”max tre timmars arbete per åttatimmarsdag” – och det fungerade utmärkt. På det sättet vann jag till exempel stora delar av min litterära s k bildning. Men det var då. Nu är jag ju faktiskt HÖGSKOLEEXAMINERAD och då är det bara pinsamt att skolka. Jag förmodas ju för guds skull göra något jag är bra på, där jag primärt betalas för mina kunskaper och inte för mina muskler, och jag sätter ändå en viss stolthet i det. Det är lite som att snatta när man är Winona Ryder. (Eller är det en haltande metafor? Det framstår liksom bara som rätt onödigt.)