Allt ska vara vitt och rent

Har ändrat tema på bloggen. Tröttnade på den svarta bakgrunden. Nu ska allt vara vitt, rent, luftigt som en dröm – eller ett worddokument. Typsnittet är till och med Times New Roman, det eviga, uttjatade. ”Som man bör undvika när man skickar sina texter till ett förlag”. Samtidigt är det alltid det jag har skrivit med. Fast de senaste månaderna har jag använt Verdana, storlek 11 istället. För att det ”ser snällt ut”. När man skriver varje dag har man ett behov av att texten ser snäll ut, som att den är på ens sida och vill en väl.

De senaste månaderna har jag skrivit på en roman. Jag har lyckats skriva fem dagar i veckan, och är uppe i sidan 100. Allting har flutit på om inte fint, så i alla fall OK. Jag har varit duktig och hård mot mig själv – dödat älsklingar på löpande band, försökt hålla tempot, följa en röd tråd. Till och med en dramaturgisk modell! Börjar så sakta närma mig ”the point of no return” och har nu drabbats av kalla fötter. Extremt kalla fötter. Jag drar mig för dramatiken Som Måste Explodera – det oundvikliga Fallet. Kanske beror det på att jag är konflikträdd till min natur; jag gillar inte att ”röra upp bråk” – alltså har jag svårt att kasta in min huvudperson i stormens öga: Det kommer vina förskräckligt om hennes öron, och jag kommer att lida med henne, få ont i magen av nervositet. För hur ska jag kunna berätta hennes historia utan inlevelse? Då blir det språkmaterialism istället, ungefär som att läsa telefonkatalogen, och det är inte min grej. Alltså bloggar jag – med samma frenesi som jag i vanliga fall skriver roman. Jag bloggar för att jag känner mig levande när jag skriver, för att jag har ett behov av att skriva varje dag, men nojar över att skriva om det jag Måste Skriva. Eller Måste förresten? Vem säger att jag Måste? Jo, jag säger att jag Måste. Så småningom ska jag skärpa mig, ta ett djupt andetag och kasta mig in i dramatiken. Jag tänker till och med viga våren åt att skriva klart boken (och därmed befria mig själv från lärarjobb). Leva myten: Skriva från kl nio varje morgon. Varje vardag. Men tills dess att jag kommit till ”så småningom” ska jag bara blogga lite till och få ännu mer dåligt samvete.

Kanske finns det också en annan förklaring till mina kalla fötter: Min förändringsobenägenhet. Sedan jag flyttade ut ur min lägenhet har jag varit lamslagen. Befunnit mig i ett tillstånd av mild förstening – till följd av chock. Att tillhöra stjärntecknet Oxen, som är stockkonservativ, materialistisk och fullständigt beroende av inrotade rutiner, är inte lätt. Som Oxe är det mycket smärtsamt att bryta upp från ett hem – för att inte tala om att vara hemlös (som jag är just nu). Och det är först efter jul jag kan börja ordna mig ett nytt hem, men då i Stockholm tillsammans med O. Detta hemlösa limbo inverkar säkert på min kreativitet på ett negativt sätt. Jag behöver rutiner, ritualer och en trygg utgångspunkt att verka från.

Och kanske, kanske bloggar jag så mycket i ett fåfängt försök att skapa ett nytt, virtuellt hem i cyberspace – vilket är ironiskt, eftersom Internet är mer av ett limbo än de flesta andra platser (om du inte tillhör den ovanliga hybridmänniskan Cyborg vill säga).

Avslutningsvis, några skrivtips av Erica Jong som gör mig glad:

1. Var hoppfull – inte cynisk.
2. Våga drömma.
3. Tänk inte på utgivning.
4. Skriv för att det är roligt.
5. Glöm intellektet.
6. Glöm egot.
7. Var nybörjare.
8. Tro inte att du behöver bli någon annan.
9. Använd dig av allting.
10. Berätta din sanning, inte omvärldens.
11. Strunta i kritiken.
12. Var vild!

Och en glad bild:

Om passion

Jag är hemmafru igen. Gick upp samtidigt med O (vid sju) och gjorde frukost åt honom och vinkade av honom när han gick till jobbet. Sedan bryggde jag kaffe och läste ut Erica Jongs Att förföra demonen. Nu är klockan tjugo över nio på morgonen och ljuset härinne är fortfarande gudomligt: Mjukt och guldigt, och Saltsjön glittrar utanför fönstren, alldeles stilla och blank.

Jag har inte läst Erica Jong förut, och jag tyckte mycket om den här boken. Det är en slags memoar/tankeströvtågsbok som gjorde mig glad och inspirerad. Hon skriver personligt om sitt liv, sina passioner, och sitt skrivande. Såhär skriver hon om skrivande och missbruk:

Jakten på elixiret, jakten på en lättnad från depressionen förvandlas till en jakt efter utplåning av medvetandet. Jag tror att vi är redo för nya myter. Men hur ska vi finna dem om djävulen har de bästa melodierna och änglarna tråkar ut oss med sin eviga upphöjda ro? Fördärvet är alltid mer spännande än perfektionen. Perfektionen får oss alltid att känna att vi blir mästrade.(s 111-112)

Hon skriver också behovet av extas: ”De människor som djupast tränger efter extas är förmodligen de som är mest oförmögna till balans.” Och citerar Blake: ”Ytterlighetens väg leder till vishetens slott”, men hon tror inte på honom. Ändå önskar hon det omöjliga: Extas och balans sida vid sida. Jag känner igen det där, dels eftersom min uppväxt är färgad av missbruk, men också för att jag har det i mig: Den där barnsliga trotsigheten som vill ha ”explosioner, magiska under” och som fortfarande – långt efter tonåren – kan förstå och känna igen mig i Majakovskij när han storslaget (och patetiskt; patetik och storslagenhet går ofta hand i hand) kallar sig för ”det okokta vattnets fiende nummer ett”:

Återuppväck mig –
jag vill leva klart mitt liv!
Så att kärleken inte förvandlas till dräng
åt äktenskap,
bröd
och liderlighet.
Så att kärleken med en förbannelse
stiger upp ur sin säng
för att vandra genom universums oändlighet
/Majakovskij, ur ”Om det där” (citerat i min dagbok från 2001)

Eller i Madame Bovary:

Kärleken borde väl, sade hon sig,
komma över en helt plötsligt som en blixt ifrån skyn,
bedöva ens vilja och dra hela ens hjärta i fördärvet.
/Gustave Flaubert

Å andra sidan sade den medelålders mannen Flaubert, den tillbakadragne, till synes lugna: ”Madamy Bovary – c`est moi!” Vi rymmer kanske alla våldsammare känslor än vad som syns på utsidan.

Jag kan skämmas över det där. Mitt krav på passion i allting jag gör: Behovet att – likt ett femårigt barn – ”aldrig ha tråkigt”. Om om jag har tråkigt; viljan att stampa i golvet, protestera. På ett jobb känner jag mig till exempel alltid barnsligast: Även om jag behärskar den gemensamma retoriken lika bra som alla andra.

Däremot är mitt behov av passion numera inte främst inriktat på kärleksrelationer (feberhet kärlek är tröttsam i längden) utan på passionerade upplevelser i sig, i allt från en bra skriven text till en konstupplevelse, en kväll med mycket vin och prat, till resor. Och allra helst ska det fylla mig med Mening, Lycka och Beundran. (Beundran är kanske särskilt en undervärderad känsla – är det inte underbart att beundra? Att nästan känna avundsjuka över att någon har producerat någonting nästan eller helt fulländat, det är inspirerande. Det föder ett sug att själv försöka sig på något liknande – sedan må det bära eller brista. Och oftast brister det).

Men fulländning är inte detsamma som perfektion, och jag älskar att Erica Jong inskärper detta i sin bok:

Vi skulle vilja framstå för eftervärlden som vackra, smala, välvårdade, kloka, underbara och generösa. Men vem vill läsa om sådana dygdemönster? Vem skulle tro att det fanns sådana människor? Läsarna skulle känna sig som gäster på en välgörenhetsmiddag när ceremonimästaren reser sig för att hylla någon hymlande gonif för hans goda karaktär – fast vi alla vet att den där sliskiga skurken bara blir slickad i röven för att han har skänkt en megasumma till ett värdigt ändamål för att dölja sina stölder. Ingen vill läsa – eller skriva – om perfekta människor. Det perfekta är tråkigt. Och inte trovärdigt. (s 197)

Och här bör jag lägga till en till ytterst viktig mänsklig kvalité: Ärlighet. Vikten av att inte ljuga. Men det är svårt, extremt svårt. För hur lever man ett liv utan att ljuga och förställa sig? Inte bara inför andra, utan kanske främst av allt för sig själv? Det är något jag tänker på varje dag. Kanske tänker jag framförallt på hur jag misslyckas med att vara ärlig: Hur jag hela tiden hoppar mellan sociala roller, maskspel, kostymer (försöker dölja den där barnsligheten). Fast samtidigt är det väl en klassiker, detta att gå runt och känna sig som en bluff?

Ändå är det ärligheten som kanske framförallt avgör i vilken grad man tilltalas av ett verk (eller en människa). Vill vill åt äkta känslor, äkta tankar. Men till ärlighet fodras mod och självinsikt. Erica Jong skriver av vikten av att våga ta risken att ”kritiseras och misslyckas”, att inte vara rädd för att ”konfrontera tillvaron”: ”Talang är aldrig tillräckligt. Talang utan mod leder ingen vart.” (s 197).

Men hur skaffar man sig mod? Mod att vara ärlig, rättfram? Mod att konfrontera? Jag tror på en ”mjuk revolution”: Mod, ärlighet och konfrontation behöver inte ske via megafoner, blodiga revolutioner, aggressivitet. Och kanske kan modet bara uppenbara sig i tillfälliga utbrott, i de stunder vi ”har fått nog” och tröttnat på anpassningen och det sociala teaterspelet. Och plötsligt säger man det där man länge velat säga, eller skriver den där texten som faktiskt – för en gångs skull – känns ”genuin”.

Att vara modig är också – tyvärr – ofta motsatsen till att vara snäll: Erica Jong pratar om det kreativa modet som en ”demonälskare” och även om hon ofta objektifierar denne och lägger denna kraft utanför sig själv (ofta i gestalt av olika män) inser hon att demonälskaren i själva verket är…:

…den del av mig själv som är fri, fantasifull och förmögen att flyga (…). Den delen av mig försvinner ofta bland familjeplikter och åtaganden. Jag objektifierar min fantasi som en separat varelse och vet att det är en metafor. Musan och demonälskaren finns inom mig. Jag måste släppa de hämningar som håller mig fången. Jag måste bli av med de röster som tillhåller mig: Skriv snälla saker, skäm inte ut familjen, minns judarnas öde och glöm inte att skriva gott om Israel… Ingenting kan låsa fantasin så effektivt som familjelojalitet och politisk korrekthet. (s 113)

Och kanske är det detta man får lära sig leva med? Och som gör att balans för vissa människor (inklusive mig själv) känns så tråkigt? Där balansen på något märkligt sätt blir detsamma som att vara anpassad, snäll och ”normal”, medan livsglädjen, passionen, extasen består i att släppa demonen fri, med både lycka och ruin som följd. Majakovskij var nog en man som var mycket dålig på balans. Såhär skriver han i en stund av olycklig kärlek:

Sätt in ett nytt hjärta i mig!
Ge mig blodtransfusioner!
Hamra in en tanke i kraniet!
jag levde aldrig klart mitt liv här på jorden,
hann aldrig
älska mig mätt.

Kanske är det just denna känsla som driver passionen; en hunger efter att älska sig mätt?


Erica Jong

Målning högst upp av Lucas Cranach d.ä (1526)

Det ljuva livet


Grand Hotel, Saltsjöbaden

Såhär skulle man alltid ha det: Bo i en takvåning med hisnande utsikt över en marina, ett slottsliknande Grand Hotel och ett kupolformat observatorium på ett berg. Inte ett höghus eller en radhuslänga i sikte; ingenting vardagligt, grått och tarvligt som skymmer vyn.

Befinner mig i Saltsjöbaden och har nog aldrig sett så många tjusiga sekelskiftesvillor och jugendhus samlade på ett och samma ställe förut (förutom på Djurgården då). Och i den vildvuxna trädgården finns stenstatyer, urnor på fot, ljuslyktor och vackra utemöbler. Huset har en svindlande, knakande spiraltrappa som leder till ett högt tornrum och hyser ett eget bibliotek och salar fulla med konstverk och höga öppenspisar. Den del av mig som älskar kostymdramer och Jane Austen, Henry James och systrarna Brontës verk jublar. Det enda som saknas är Mr Darcy, ett par spöken och en gammal bil som ser ut som en hästdroska på hjul.


Efterlyses

Björn af Kleen skrev om Saltsjöbaden i sin bok Jorden de ärvde, att det var affärsmännens motsvarighet till Djurgården, grundat av Wallenbergarna någon gång under andra hälften av 1800-talet. Här bosatte sig de ”nyrika” som inte var adliga, men som ville leva samma slags liv som adeln. Och kanske är det inte så konstigt att det ligger en tennisbana, golfbana, spa och båtklubbar på gångavstånd, och att de säljer färsk hummer på den lokala Ica-butiken.

Inte ens Östermalmshallarna kan stoltsera med färsk hummer; man måste beställa den i förväg, berättade man för mig och O när vi frågade tidigare i höstas. (Inte för att vi tänkte äta den, utan för att vi ville titta på levande hummer). Fast vill man titta på hummer kan man alltid se Julia Child på youtube:

Eller det här klippet från Annie Hall:

Ägarna till huset är trevliga och jordnära: ”Vad ni än gör, gå inte till Grand Hotel – kyparna får en att känna att man inte har rätt att existera.” Sade mannen i huset när vi frågade efter ett lämpligt ställe att dricka kaffe på igår eftermiddag. Annars märks det att människor är rika här: Kvinnorna går med hakorna i vädret, har bättre hållning och är mer välvårdade än genomsnittsmänniskan. Till och med deras hundar är i bättre skick än genomsnittshunden: rena och välklippta och väldresserade – vanligt förekommande raser den klassiska rävjaktshunden Parson russell terrier och samt olika mjuklockiga och blankkammade varianter av tryffelhundar samt sällskapshundar som fransk bulldogg och pudel. Kanske har rikedomen gett dessa kvinnor (för det är framförallt kvinnor man ser ute på promenad – iklädda praktiska frilufskläder i goretex-material men med perfekt klippta frisyrer) en högre dos självkänsla än gemene man.


Målning med tryffelhund, Giovanni Francesco Barbieri, 1600-talet (vad är grejen med mannens öga? Det ser otäckt ut.)

Enligt många undersökningar är rika människor förargligt nog också de lyckligaste människorna. Inte nog med att de har det bättre ställt materiellt utan de sover bättre, är mer hälsosamma och tillfredsställda än människor från sämre ekonomiska förhållanden. Och de lever längre. Fast i och för sig; ägde jag en vacker jugendvilla fylld av serveringsgångar, matsalar, tinnar, torn och generöst tilltagna skafferi- och förrådsutrymmen skulle jag också gå med näsan i vädret: Inte av snobbighet utan av stolthet över att jag ägde någonting så fint, och att jag hade råd med det.

Det man kan fundera på är hur hälsosamt det är i längden ”att inte vara rik” i ett rikt område. Att vara den som har de billigaste kläderna och den simplaste bilen (vi kör en Volvo 740 från tidiga 90-talet och jag klär mig i en secondhand-kappa med hål i). Just nu tänker jag inte så mycket på dessa saker – jag har fullt upp med att vara bländad – men på sikt skulle det nog påverka mig, och kanske skulle det rentav göra mig till en sämre, mer avundsjuk och statusfixerad människa än den jag är idag.

En liten reflektion över mitt arbete


Såhär lugnt är det inte i mitt klassrum

Jag är trött och lite ledsen idag. Kanske mest för att jag flyttstädat de senaste dagarna och sovit dåligt, men också för att min förälskelsefas i mitt lärarjobb övergått från brinnande entusiasm till… vardag.

Mitt stora moment om könsroller och språksociologi, med det politiskt korrekt klingande namnet ”Språk och kön”, har resulterat i sådana här omdömen: ”texterna handlar om helt oväsentliga saker som ingen bryr sig om i det stora hela” (om manligt och kvinnligt språk), ”sjukt tråkigt”, ”meningslöst” och så vidare. Jag är i och för sig van vid att elever protesterar och säger sin mening – det är inte ofta de tycker att något är genuint roligt, särskilt inte svenska (det rör sig om skoltrötta yrkeselever), men jag blir ändå låg.

För det är deppigt att undervisa elever som klagar, suckar och halvsover i bänkarna, om de kommer överhuvudtaget (de flesta har typ 50 procents frånvaro, och blir sedan upprörda när de riskerar IG). Särskilt om man lagt ner tid och själ i materialet (och gjort sitt yppersta för att det trots allt ska vara roligt – jag har till exempel proppat det fullt med Liv Strömqvist-seriestrippar samt lyft fram pikanta sidospår som mäns och kvinnors drömpartner, ideal och motideal och öst på med diskussionsfrågor och lekövningar – som de i vanliga fall brukar uppskatta).


Det här är väl kul? Åtminstone lite?


Och lite intressant är det väl ändå att svenska män har röstat fram prinsessan Madeleine som sin drömpartner?


Att höra från sin lärare att det är okej att ha smink som kille måste ändå kännas rätt betryggande?


…liksom att det går bra att vara hårdrockare och bög?

Jag minns inte att jag eller mina klasskompisar någonsin skrek ”fy fan vad tråkigt!” till lärarna när jag gick i skolan (fast vi givetvis tänkte så). Fast det kanske bara berodde på att jag gick på ett mer ”väluppfostrat” program tillsammans med artiga och flitiga medelklassbarn. Det råder ju en helt annan social kultur på samhälls- och naturvetenskapliga program än i de fordons-, bygg- och omvårdnadsklasser jag jobbar med.

Jag välkomnar kritik, och är inte rädd för den (eller jo, privat är jag rädd för kritik, men inte i min yrkesroll). Det är min övertygelse att det viktigaste man gör i skolan, förutom att öva sig i att läsa och skriva, är att lära sig tänka kritiskt och analysera. Och kritiska frågor kring varför ”man måste läsa svenska” hör absolut till detta block. (Mitt standardsvar är ”för att främja demokratin” – om inte alla medborgare får samma grundutbildning kommer det på sikt att uppstå stora (klass)skillnader i befolkningens kunskapnivåer – vilket kommer att resultera i att vårt relativt jämlika samhälle snart är ett minne blott; ”vill du verkligen vara okunnigare än din granne/ tillhöra samhällets förlorare?” Argument som biter förvånansvärt bra på de små liven). Men kritik blir tråkig när den är ensidigt negativ – förstås.

Som kärnämneslärare i yrkesklasser får man räkna med att svara på dessa frågor om och om igen, vecka efter vecka: Varför ska vi lära oss det här? Är det här verkligen nödvändigt? I vanliga fall svarar jag käckt och tålmodigt att: ”Ni måste lära er det här därför att det ingår i vår nationella kursplan. Ni, liksom alla andra 17-åringar i Sverige, måste läsa det här för att få ett godkänt avgångsbetyg”. Och jag pratar om kursplanen som en ”checklista vi ruta för ruta ska kryssa i”. Ibland är jag ärligare: ”Allt är kanske inte superviktigt och vi kan kanske skita i vissa saker men ytterst sett har jag de här kraven på mig som lärare och följer jag inte dem så får jag sparken”.

Snack om bildningsglädje och ”kunskap för kunskapens skull” är tyvärr bortkastat – även om jag lika ofta för fram de åsikterna, och möts av en storm av protester: Svenska är inte kul, det är skittråkigt! Yrkeseleverna är inte några tacksamma ”kärl” att ”hälla bildning” i. De är rastlösa rebeller som stretar emot med full kraft, de vill inte lära sig något nytt för de ”kan redan det de behöver veta och det räcker”. Som lärare är man mindre kunskapsciseron än socialarbetare. Och när det kommer till att skaka liv i den så mytomspunna MOTIVATIONEN använder jag mig skamlöst av mutor: ”Jobbar ni flitigt nu bjuder jag alla på kaffe på rasten”, ”den grupp som gör bäst ifrån sig i frågesporten i litteraturhistoria vinner en påse Dumlekola”. ”Skriver ni klart artikeln idag får ni se på film nästa vecka” eller ”sluta tidigare på fredag”. Och det fungerar – bättre än några brandtal.

Till en början är det lite bittert att inse de här sakerna. Det sista jag vill är att bli en cynisk lärare som ”gett upp”: Mina kollegor blir till exempel förvånade varje gång jag är upprörd över elevernas dåliga närvaro/bristande ambitioner: ”Har du inte lärt dig att det tillhör det normala än?” Frågar de, och svaret är nej. Efter ett år som lärare har jag fortfarande inte lärt mig detta – och jag hoppas att jag aldrig gör det heller. För den dag jag hålögt börjar förvänta mig att de ska vara frånvarande och uttråkade, det är den dag jag slutat engagera mig. Och den dagen är det lika bra att jag byter yrke. Däremot kommer jag inte sluta att vara besviken emellanåt, och trött och ledsen, som idag. Tur att det är höstlov nästa vecka – ett av läraryrkets privlilegier! – imorgon flyger jag till O i Stockholm och spenderar två veckor i det här huset:

En gång hem åt den här konstnären:

Det blir en fin semester.

Jeremy Geddes

Upptäckte nyss denna konstnär; Jeremy Geddes. Vilka explosiva, sciene fictionartade bilder! Tydligen målningar – inte animationer. Annars ser de väldigt animerade ut. Inom film och i tevespel har futuristiska/dystopiska stadsmiljöer länge varit en trend – kanske särskilt inom den asiatiska skräckvågen. Kul att en konstnär närmar sig dessa världar!


Stillbild från filmen Re-cycle (Hong Kong, 2006)


Stillbild från tevespelet Silent Hill (Japan, from 1999)

Ny upptäckt: Steven Arnold


Stillbild från pjäsen ”Dragonfly” med Arnold till vänster och hans kollega Kaisik Wong till höger.


Fotografi betitlad ”Midnight cowboy”


Män i rep

Steven Arnold (1943-1994) var en amerikansk multikonstnär främst verksam under 60-, 70- och 80-talen. Var tydligen Salvador Dalís protegé och hjälpte honom sammanställa konstmuseet i Figueres. Jobbade med fotografi, scenografi, teckning med mera. Låg genremässigt nära surrealismen och kanske framförallt stream of consiousness-metoden. Hans teckningar får mig att tänka på Henri Michaux och Unica Zürn, även i sitt sätt att resonera kring dem:

My drawings are my own language, voices from my subconscious – autonomic or automatic image writing. I draw directly on the paper with my pen without preconceiving anything – allowing the drawings to make themselves. Often I am surprised and shocked by what appears – sometimes I laugh.


Teckning av Arnold


Teckning av Zürn

Michaux resonerade ju i liknande banor, liksom Unica Zürn. Det finns något extremt lockande och romantiskt över konstscenen på 60- och 70-talen när man i stor utsträckning jobbade med olika vidga medvetandet-experiment i förening med en dekadens man inte ägnat sig åt sedan 1920-talet. Arnold var god vän med droggurun Timothy Leary och skrev utpräglade spiritistiska texter. Det behöver därför inte vara en alltför djärv gissning att han även brukade droger (liksom Michaux, Robert Mapplethorpe m f). Det finns något oskyldigt över droganvändande i en tid då forskarna och läkarna var övertygade om att det var välgörande, ett sätt att ”föra mänskligheten till nya höjder av medvetande”. Under denna tid var ju droger fortfarande legalt och användes som läkemedel. Såhär skriver psykiatrikern Stanislav Grof i sin bok ”Människans okända världar – utforskning av det omedvetna genom LSD-terapi” (1975), apropå LSD och konst:

Ibland kan visionerna jämföras med målningar av olika abstrakta konstnärer såsom Piet Mondrian och Vasilij Kandinskij. Vid andra tillfällen kan det vara fråga om enastående kalejdoskopiska scener, magiska ljusskimrande fontäner, vattenkonster eller ståtliga fyrverkerier. I regel är de behandlade tjusade och helt fängslade av dessa upplevelser (…). Med ögonen öppna blir färgerna mycket klara, genomträngande och explosiva; ljus- och färgkontraster förstärks och djupnar (…). Omgivningen förefaller att befinna sig i en vågrörelse och döda föremål tycks få liv. (…) Många som upplever sådana förändringar uppger att deras perception har förändrats i riktning mot Seurats eller van Goghs målningar och att LSD-behandlingen har hjälpt dem att få djupa insikter i dessa målares värld. (…) I samband härmed nämns också Gustav Klimt och andra konstnärer tillhörande ”Wien-secessionen”, vilka i sina målningar kombinerade figurativa motiv med mosaik och ornamentala inslag. (s 55)


Georges Seurat: Zirkusparade


Gustav Klimt: Judith (och Holofernes)

Men nu ägnar jag mig som sagt åt gissningar (det finns väldigt lite biografisk fakta om Arnold på nätet). En annan gissning är att han var homosexuell – med tanke på de många nakna män som figurerar på hans fotografier – samt att han, i likhet med Mapplethorpe, verkar ha fascinerats av filmen Midnight cowboy som handlar om en manlig prostituerad. Framförallt i sitt porträtterande av den manliga nakenheten har han estetiska beröringspunkter med Mapplethorpe:


Fotografi av Arnold


Fotografi av Mapplethorpe

Avslutningsvis är hans konst romantisk och teatral på samma sätt som 1800-talssymbolisten Aubrey Beardsleys:


Beardsley


Arnold


Självporträtt; Arnold.

(Som vanligt; klicka på bilderna för större format)

Det stora klädinlägget

När jag flyttade ut ur min lägenhet förra veckan städade jag ur mina garderober vilket resulterade i sex fullproppade sopsäckar med kläder, kavajer, kappor och skor. Jag handlar i princip allting second hand och eftersom det är billigt att köpa vintage bär jag ofta (för ofta) hem nytt – senast i eftermiddag köpte jag sex nya plagg som tillsammans gick under 500-lappen, prutade ner två av plaggen (en kappa och långklänning) till femtio spänn styck. Mitt klädintresse har dock sina baksidor. Endast med möda lyckas jag hålla mina plagg på sina platser i garderoberna och på klädracken. Oftast lever de sitt eget liv, bryter sig lösa, bygger bo under skrivbordet och sängen, bakom fåtöljen, i badrummet, på golvet. På flera sätt utgör de ett slags okontrollbart fetmamonster som riskerar att begrava mig levande varje morgon när jag öppnar garderoben; för hur ska jag hitta exakt rätt svart tröja när jag har kanske tjugo stycken likartade?


Mina garderober är som monstret i Spirited Away

Det var därför jag med lätt ångest tog mig an uppgiften att sortera mina sopsäckar och hänga upp kläderna på nytt här i Obbola ikväll. Nu är det äntligen gjort och jag tänkte därför bjuda på en bildkavalkad ur min garderob i bästa modebloggaranda:


Klädhelvetet har just exploderat


Min blå seglarkavaj med guldknappar som har absolut perfekt passform.


Den blommiga sjuttiotalsgardinkollektionen. Som C och O brukar säga: ”Har du på dig en gardin nu igen?”


The ultimate gardin experience.


Vanligaste kombon under många år; spegeltröjan och leopardscarfen.


Mina kängor. Funderar på att utöka samlingen med ett par doc Martens.


Mina absoluta favoritplagg. I dessa kläder känner jag mig alltid elegant.

Och några stilikoner:





Gubbrock!

Men en gång i tiden kallades det inte gubbrock. Kolla in Eagles orgastiska blickar i början av videon – gitarrkillens vanligaste tillbehör (och varför jag har svårt för gitarrkillar). Sedan bjuds det på en fantastisk rundtur genom Arizona – Amerikas kanske mest filmade och filmiska landskap. Har för mig att jag läst någon gång att ”Hotel California” handlar om Anton LaVeys (satanistkyrkans grundare) villa. Apropå Anton La Vey stod det förresten en del om honom i ”Off the road” – han var tydligen nån fet, pomadadoftande typ med massor av ringar på fingrarna som ordnade swingerspartyn för överklassen i sitt hus i Beverly Hills på helgerna. Supertramp hörde jag alldeles nyss i pappas garage och blev glad! Likaså The Animals – kan man bli annat än glad av House of the rising sun? Kolla vilka pojkspolingar de är förresten – de kan ju inte vara mer än 20 år. Sångaren ser väldigt sympatisk ut, som om han har bra humor. Och han är fulsexig. En del killar är fulsexiga = inte överdrivet snygga men har en sexig utstrålning och energi. Mitt ultimata fulsexobjekt är Philip Seymour Hoffmann. Som för övrigt också är en fantastisk skådis: