Ny upptäckt: Steven Arnold


Stillbild från pjäsen ”Dragonfly” med Arnold till vänster och hans kollega Kaisik Wong till höger.


Fotografi betitlad ”Midnight cowboy”


Män i rep

Steven Arnold (1943-1994) var en amerikansk multikonstnär främst verksam under 60-, 70- och 80-talen. Var tydligen Salvador Dalís protegé och hjälpte honom sammanställa konstmuseet i Figueres. Jobbade med fotografi, scenografi, teckning med mera. Låg genremässigt nära surrealismen och kanske framförallt stream of consiousness-metoden. Hans teckningar får mig att tänka på Henri Michaux och Unica Zürn, även i sitt sätt att resonera kring dem:

My drawings are my own language, voices from my subconscious – autonomic or automatic image writing. I draw directly on the paper with my pen without preconceiving anything – allowing the drawings to make themselves. Often I am surprised and shocked by what appears – sometimes I laugh.


Teckning av Arnold


Teckning av Zürn

Michaux resonerade ju i liknande banor, liksom Unica Zürn. Det finns något extremt lockande och romantiskt över konstscenen på 60- och 70-talen när man i stor utsträckning jobbade med olika vidga medvetandet-experiment i förening med en dekadens man inte ägnat sig åt sedan 1920-talet. Arnold var god vän med droggurun Timothy Leary och skrev utpräglade spiritistiska texter. Det behöver därför inte vara en alltför djärv gissning att han även brukade droger (liksom Michaux, Robert Mapplethorpe m f). Det finns något oskyldigt över droganvändande i en tid då forskarna och läkarna var övertygade om att det var välgörande, ett sätt att ”föra mänskligheten till nya höjder av medvetande”. Under denna tid var ju droger fortfarande legalt och användes som läkemedel. Såhär skriver psykiatrikern Stanislav Grof i sin bok ”Människans okända världar – utforskning av det omedvetna genom LSD-terapi” (1975), apropå LSD och konst:

Ibland kan visionerna jämföras med målningar av olika abstrakta konstnärer såsom Piet Mondrian och Vasilij Kandinskij. Vid andra tillfällen kan det vara fråga om enastående kalejdoskopiska scener, magiska ljusskimrande fontäner, vattenkonster eller ståtliga fyrverkerier. I regel är de behandlade tjusade och helt fängslade av dessa upplevelser (…). Med ögonen öppna blir färgerna mycket klara, genomträngande och explosiva; ljus- och färgkontraster förstärks och djupnar (…). Omgivningen förefaller att befinna sig i en vågrörelse och döda föremål tycks få liv. (…) Många som upplever sådana förändringar uppger att deras perception har förändrats i riktning mot Seurats eller van Goghs målningar och att LSD-behandlingen har hjälpt dem att få djupa insikter i dessa målares värld. (…) I samband härmed nämns också Gustav Klimt och andra konstnärer tillhörande ”Wien-secessionen”, vilka i sina målningar kombinerade figurativa motiv med mosaik och ornamentala inslag. (s 55)


Georges Seurat: Zirkusparade


Gustav Klimt: Judith (och Holofernes)

Men nu ägnar jag mig som sagt åt gissningar (det finns väldigt lite biografisk fakta om Arnold på nätet). En annan gissning är att han var homosexuell – med tanke på de många nakna män som figurerar på hans fotografier – samt att han, i likhet med Mapplethorpe, verkar ha fascinerats av filmen Midnight cowboy som handlar om en manlig prostituerad. Framförallt i sitt porträtterande av den manliga nakenheten har han estetiska beröringspunkter med Mapplethorpe:


Fotografi av Arnold


Fotografi av Mapplethorpe

Avslutningsvis är hans konst romantisk och teatral på samma sätt som 1800-talssymbolisten Aubrey Beardsleys:


Beardsley


Arnold


Självporträtt; Arnold.

(Som vanligt; klicka på bilderna för större format)