En liten reflektion över mitt arbete


Såhär lugnt är det inte i mitt klassrum

Jag är trött och lite ledsen idag. Kanske mest för att jag flyttstädat de senaste dagarna och sovit dåligt, men också för att min förälskelsefas i mitt lärarjobb övergått från brinnande entusiasm till… vardag.

Mitt stora moment om könsroller och språksociologi, med det politiskt korrekt klingande namnet ”Språk och kön”, har resulterat i sådana här omdömen: ”texterna handlar om helt oväsentliga saker som ingen bryr sig om i det stora hela” (om manligt och kvinnligt språk), ”sjukt tråkigt”, ”meningslöst” och så vidare. Jag är i och för sig van vid att elever protesterar och säger sin mening – det är inte ofta de tycker att något är genuint roligt, särskilt inte svenska (det rör sig om skoltrötta yrkeselever), men jag blir ändå låg.

För det är deppigt att undervisa elever som klagar, suckar och halvsover i bänkarna, om de kommer överhuvudtaget (de flesta har typ 50 procents frånvaro, och blir sedan upprörda när de riskerar IG). Särskilt om man lagt ner tid och själ i materialet (och gjort sitt yppersta för att det trots allt ska vara roligt – jag har till exempel proppat det fullt med Liv Strömqvist-seriestrippar samt lyft fram pikanta sidospår som mäns och kvinnors drömpartner, ideal och motideal och öst på med diskussionsfrågor och lekövningar – som de i vanliga fall brukar uppskatta).


Det här är väl kul? Åtminstone lite?


Och lite intressant är det väl ändå att svenska män har röstat fram prinsessan Madeleine som sin drömpartner?


Att höra från sin lärare att det är okej att ha smink som kille måste ändå kännas rätt betryggande?


…liksom att det går bra att vara hårdrockare och bög?

Jag minns inte att jag eller mina klasskompisar någonsin skrek ”fy fan vad tråkigt!” till lärarna när jag gick i skolan (fast vi givetvis tänkte så). Fast det kanske bara berodde på att jag gick på ett mer ”väluppfostrat” program tillsammans med artiga och flitiga medelklassbarn. Det råder ju en helt annan social kultur på samhälls- och naturvetenskapliga program än i de fordons-, bygg- och omvårdnadsklasser jag jobbar med.

Jag välkomnar kritik, och är inte rädd för den (eller jo, privat är jag rädd för kritik, men inte i min yrkesroll). Det är min övertygelse att det viktigaste man gör i skolan, förutom att öva sig i att läsa och skriva, är att lära sig tänka kritiskt och analysera. Och kritiska frågor kring varför ”man måste läsa svenska” hör absolut till detta block. (Mitt standardsvar är ”för att främja demokratin” – om inte alla medborgare får samma grundutbildning kommer det på sikt att uppstå stora (klass)skillnader i befolkningens kunskapnivåer – vilket kommer att resultera i att vårt relativt jämlika samhälle snart är ett minne blott; ”vill du verkligen vara okunnigare än din granne/ tillhöra samhällets förlorare?” Argument som biter förvånansvärt bra på de små liven). Men kritik blir tråkig när den är ensidigt negativ – förstås.

Som kärnämneslärare i yrkesklasser får man räkna med att svara på dessa frågor om och om igen, vecka efter vecka: Varför ska vi lära oss det här? Är det här verkligen nödvändigt? I vanliga fall svarar jag käckt och tålmodigt att: ”Ni måste lära er det här därför att det ingår i vår nationella kursplan. Ni, liksom alla andra 17-åringar i Sverige, måste läsa det här för att få ett godkänt avgångsbetyg”. Och jag pratar om kursplanen som en ”checklista vi ruta för ruta ska kryssa i”. Ibland är jag ärligare: ”Allt är kanske inte superviktigt och vi kan kanske skita i vissa saker men ytterst sett har jag de här kraven på mig som lärare och följer jag inte dem så får jag sparken”.

Snack om bildningsglädje och ”kunskap för kunskapens skull” är tyvärr bortkastat – även om jag lika ofta för fram de åsikterna, och möts av en storm av protester: Svenska är inte kul, det är skittråkigt! Yrkeseleverna är inte några tacksamma ”kärl” att ”hälla bildning” i. De är rastlösa rebeller som stretar emot med full kraft, de vill inte lära sig något nytt för de ”kan redan det de behöver veta och det räcker”. Som lärare är man mindre kunskapsciseron än socialarbetare. Och när det kommer till att skaka liv i den så mytomspunna MOTIVATIONEN använder jag mig skamlöst av mutor: ”Jobbar ni flitigt nu bjuder jag alla på kaffe på rasten”, ”den grupp som gör bäst ifrån sig i frågesporten i litteraturhistoria vinner en påse Dumlekola”. ”Skriver ni klart artikeln idag får ni se på film nästa vecka” eller ”sluta tidigare på fredag”. Och det fungerar – bättre än några brandtal.

Till en början är det lite bittert att inse de här sakerna. Det sista jag vill är att bli en cynisk lärare som ”gett upp”: Mina kollegor blir till exempel förvånade varje gång jag är upprörd över elevernas dåliga närvaro/bristande ambitioner: ”Har du inte lärt dig att det tillhör det normala än?” Frågar de, och svaret är nej. Efter ett år som lärare har jag fortfarande inte lärt mig detta – och jag hoppas att jag aldrig gör det heller. För den dag jag hålögt börjar förvänta mig att de ska vara frånvarande och uttråkade, det är den dag jag slutat engagera mig. Och den dagen är det lika bra att jag byter yrke. Däremot kommer jag inte sluta att vara besviken emellanåt, och trött och ledsen, som idag. Tur att det är höstlov nästa vecka – ett av läraryrkets privlilegier! – imorgon flyger jag till O i Stockholm och spenderar två veckor i det här huset:

En gång hem åt den här konstnären:

Det blir en fin semester.