Om passion

Jag är hemmafru igen. Gick upp samtidigt med O (vid sju) och gjorde frukost åt honom och vinkade av honom när han gick till jobbet. Sedan bryggde jag kaffe och läste ut Erica Jongs Att förföra demonen. Nu är klockan tjugo över nio på morgonen och ljuset härinne är fortfarande gudomligt: Mjukt och guldigt, och Saltsjön glittrar utanför fönstren, alldeles stilla och blank.

Jag har inte läst Erica Jong förut, och jag tyckte mycket om den här boken. Det är en slags memoar/tankeströvtågsbok som gjorde mig glad och inspirerad. Hon skriver personligt om sitt liv, sina passioner, och sitt skrivande. Såhär skriver hon om skrivande och missbruk:

Jakten på elixiret, jakten på en lättnad från depressionen förvandlas till en jakt efter utplåning av medvetandet. Jag tror att vi är redo för nya myter. Men hur ska vi finna dem om djävulen har de bästa melodierna och änglarna tråkar ut oss med sin eviga upphöjda ro? Fördärvet är alltid mer spännande än perfektionen. Perfektionen får oss alltid att känna att vi blir mästrade.(s 111-112)

Hon skriver också behovet av extas: ”De människor som djupast tränger efter extas är förmodligen de som är mest oförmögna till balans.” Och citerar Blake: ”Ytterlighetens väg leder till vishetens slott”, men hon tror inte på honom. Ändå önskar hon det omöjliga: Extas och balans sida vid sida. Jag känner igen det där, dels eftersom min uppväxt är färgad av missbruk, men också för att jag har det i mig: Den där barnsliga trotsigheten som vill ha ”explosioner, magiska under” och som fortfarande – långt efter tonåren – kan förstå och känna igen mig i Majakovskij när han storslaget (och patetiskt; patetik och storslagenhet går ofta hand i hand) kallar sig för ”det okokta vattnets fiende nummer ett”:

Återuppväck mig –
jag vill leva klart mitt liv!
Så att kärleken inte förvandlas till dräng
åt äktenskap,
bröd
och liderlighet.
Så att kärleken med en förbannelse
stiger upp ur sin säng
för att vandra genom universums oändlighet
/Majakovskij, ur ”Om det där” (citerat i min dagbok från 2001)

Eller i Madame Bovary:

Kärleken borde väl, sade hon sig,
komma över en helt plötsligt som en blixt ifrån skyn,
bedöva ens vilja och dra hela ens hjärta i fördärvet.
/Gustave Flaubert

Å andra sidan sade den medelålders mannen Flaubert, den tillbakadragne, till synes lugna: ”Madamy Bovary – c`est moi!” Vi rymmer kanske alla våldsammare känslor än vad som syns på utsidan.

Jag kan skämmas över det där. Mitt krav på passion i allting jag gör: Behovet att – likt ett femårigt barn – ”aldrig ha tråkigt”. Om om jag har tråkigt; viljan att stampa i golvet, protestera. På ett jobb känner jag mig till exempel alltid barnsligast: Även om jag behärskar den gemensamma retoriken lika bra som alla andra.

Däremot är mitt behov av passion numera inte främst inriktat på kärleksrelationer (feberhet kärlek är tröttsam i längden) utan på passionerade upplevelser i sig, i allt från en bra skriven text till en konstupplevelse, en kväll med mycket vin och prat, till resor. Och allra helst ska det fylla mig med Mening, Lycka och Beundran. (Beundran är kanske särskilt en undervärderad känsla – är det inte underbart att beundra? Att nästan känna avundsjuka över att någon har producerat någonting nästan eller helt fulländat, det är inspirerande. Det föder ett sug att själv försöka sig på något liknande – sedan må det bära eller brista. Och oftast brister det).

Men fulländning är inte detsamma som perfektion, och jag älskar att Erica Jong inskärper detta i sin bok:

Vi skulle vilja framstå för eftervärlden som vackra, smala, välvårdade, kloka, underbara och generösa. Men vem vill läsa om sådana dygdemönster? Vem skulle tro att det fanns sådana människor? Läsarna skulle känna sig som gäster på en välgörenhetsmiddag när ceremonimästaren reser sig för att hylla någon hymlande gonif för hans goda karaktär – fast vi alla vet att den där sliskiga skurken bara blir slickad i röven för att han har skänkt en megasumma till ett värdigt ändamål för att dölja sina stölder. Ingen vill läsa – eller skriva – om perfekta människor. Det perfekta är tråkigt. Och inte trovärdigt. (s 197)

Och här bör jag lägga till en till ytterst viktig mänsklig kvalité: Ärlighet. Vikten av att inte ljuga. Men det är svårt, extremt svårt. För hur lever man ett liv utan att ljuga och förställa sig? Inte bara inför andra, utan kanske främst av allt för sig själv? Det är något jag tänker på varje dag. Kanske tänker jag framförallt på hur jag misslyckas med att vara ärlig: Hur jag hela tiden hoppar mellan sociala roller, maskspel, kostymer (försöker dölja den där barnsligheten). Fast samtidigt är det väl en klassiker, detta att gå runt och känna sig som en bluff?

Ändå är det ärligheten som kanske framförallt avgör i vilken grad man tilltalas av ett verk (eller en människa). Vill vill åt äkta känslor, äkta tankar. Men till ärlighet fodras mod och självinsikt. Erica Jong skriver av vikten av att våga ta risken att ”kritiseras och misslyckas”, att inte vara rädd för att ”konfrontera tillvaron”: ”Talang är aldrig tillräckligt. Talang utan mod leder ingen vart.” (s 197).

Men hur skaffar man sig mod? Mod att vara ärlig, rättfram? Mod att konfrontera? Jag tror på en ”mjuk revolution”: Mod, ärlighet och konfrontation behöver inte ske via megafoner, blodiga revolutioner, aggressivitet. Och kanske kan modet bara uppenbara sig i tillfälliga utbrott, i de stunder vi ”har fått nog” och tröttnat på anpassningen och det sociala teaterspelet. Och plötsligt säger man det där man länge velat säga, eller skriver den där texten som faktiskt – för en gångs skull – känns ”genuin”.

Att vara modig är också – tyvärr – ofta motsatsen till att vara snäll: Erica Jong pratar om det kreativa modet som en ”demonälskare” och även om hon ofta objektifierar denne och lägger denna kraft utanför sig själv (ofta i gestalt av olika män) inser hon att demonälskaren i själva verket är…:

…den del av mig själv som är fri, fantasifull och förmögen att flyga (…). Den delen av mig försvinner ofta bland familjeplikter och åtaganden. Jag objektifierar min fantasi som en separat varelse och vet att det är en metafor. Musan och demonälskaren finns inom mig. Jag måste släppa de hämningar som håller mig fången. Jag måste bli av med de röster som tillhåller mig: Skriv snälla saker, skäm inte ut familjen, minns judarnas öde och glöm inte att skriva gott om Israel… Ingenting kan låsa fantasin så effektivt som familjelojalitet och politisk korrekthet. (s 113)

Och kanske är det detta man får lära sig leva med? Och som gör att balans för vissa människor (inklusive mig själv) känns så tråkigt? Där balansen på något märkligt sätt blir detsamma som att vara anpassad, snäll och ”normal”, medan livsglädjen, passionen, extasen består i att släppa demonen fri, med både lycka och ruin som följd. Majakovskij var nog en man som var mycket dålig på balans. Såhär skriver han i en stund av olycklig kärlek:

Sätt in ett nytt hjärta i mig!
Ge mig blodtransfusioner!
Hamra in en tanke i kraniet!
jag levde aldrig klart mitt liv här på jorden,
hann aldrig
älska mig mätt.

Kanske är det just denna känsla som driver passionen; en hunger efter att älska sig mätt?


Erica Jong

Målning högst upp av Lucas Cranach d.ä (1526)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s