Knasgård

Caravaggio: Narcissus, 1598-99
Nadav Kander, Erin O’Connor (after Caravaggio), 2004
Olaf Nicolai, Portrait of the Artist as a Weeping Narcissus, 2000

”Har du läst den där Knausgård?” Frågade O häromdagen.
”Nej, hurså?” Undrade jag, lätt överraskad över att frågan kom från honom som vanligtvis inte följer med i några litteraturdebatter.
”Jo… man blir ju lite nyfiken när de på DN behandlar honom som om han vore en Gud eller nåt. Den ende som kan skriva böcker i hela Norden eller vad det nu stod häromdagen.” Fortsatte han.
”Det har du rätt i, det är jäkligt märkligt att alla är så okritiska. Vi får helt enkelt ta reda på vad det är frågan om.” Bestämde jag.

Sagt och gjort. Nu har jag beställt Min kamp 2 från adlibris för dyra 189 kronor (tog det på faktura så jag kan blunda för priset en tid framöver). Och det är verkligen sant det O sa: Medievärlden behandlar Knausgård som om han vore en Gud (har han möjligen fått tag på den där förföriska parfymen Patrick Süskind skriver om och slängt den i tryckpressarna? För enighet brukar ju annars sällan vara en trend på kultursidorna). Och samma sak tycks gälla bloggvärlden; när jag igår snabbsökte på hans namn på bloggportalen hittade jag inte ett enda negativt omdöme. Det verkar mysko. Återkommer i saken om några veckor. Förhoppningsvis inte frälst.

Tillägg: Nu har jag listat ut varför jag är så ogint inställd till den rådande Knausgårdfebern (influensan?). Det har ingenting med Knausgård själv eller hans författarskap att göra – som jag ju som sagt inte har någon koll på, än. Tvärtom älskar jag, och välkomnar, så många dagboksromaner, fiktionaliserade eller ocensurerade dagböcker och självbiografier som möjligt eftersom det är en av mina favoritgenrer. Jag har absolut inga problem med självupptagenhet så länge den är välformulerad och underhållande, och förhoppningsvis erbjuder vägar till insikt av olika slag.

Att skriva dagbok är många gånger en mycket välgörande och terapeutisk syssla och lyckas man formulera en dagbok som kan vara av allmänt intresse – desto bättre! Till mina favoritböcker hör t ex Anais Nins och Sylvia Plaths dagböcker, Carl Jungs självbiografi Mitt liv, Jenny Diskis självbiografiska reseskildringar, Janet Frames själv-trilogi En ängel vid mitt bord, Unica Zürns Mörk vår och Jasminmannen, samt den nyligen utlästa Erica Jongs Att förföra demonen (jag har säkert glömt några titlar nu).

Det jag har problem med är att det i debatten framstår som att Knausgård gör något helt nytt – revolutionerar romanformen och spränger den i tusen potenta småbitar. När han egentligen ”bara” gör en ”ny Marcel Proust”, en ”ny Anais Nin”, eller en ”ny Withold Gombrowisz.” För Nins stora dagboksprojekt var också flera tusen sidor långt och minst lika ambitiöst, personligt och litterärt. Ändå skulle hon aldrig, och förmodligen ingen annan kvinna heller, ens idag, få ta emot samma okritiska hyllningar som Knausgård fått ta emot. Hennes projekt skulle inte kallas för revolutionärt, snarare ”sjukt” (som Maja Lundgrens och Ann Heberleins senaste självbiografiska böcker har kallats. För säkert skulle någon DN-skribent i ett öppet kåseri fundera huruvida kvinnan Knausgård led av antingen manodepressivitet, megalomani eller någon annan personlighetsstörning – såsom chefredaktören gjorde i fallet Lundgren) eller så skulle de stuvas undan i den förminskande sidogenren ”kvinnlig erfarenhet”.

Såhär beskrev Jonas Thente Knausgårds projekt häromdagen:

Karl Ove Knausgård gör det fullständigt klart i denna sista del att han i sviten ”Min kamp” har försökt överskrida de regler som ”det offentliga” stipulerat för vad som är lämpligt att säga och hur man bör säga det. För Knausgård är den bekväma litteraturvetenskapliga slagdängan om att alla och allting som förekommer i ett fiktivt verk är att betrakta som just fiktiva, en del av problemet med vår tids brist på allvar, uppriktighet och ansvar.

Jag menar att han långt ifrån är den första som tagit sig an detta projekt. För den sakens skull behöver det inte betyda att det han skrivit är mindre bra på något sätt – det innebär bara att han vackert får sälla sig till ledet som en i raden av alla kvinnor (och ett fåtal män) som redan drivit denna så kallade kamp i decennier.

Ett långt, opraktiskt stycke text bestående av ämnena; sjukdom, rundtur i Obbola, skrivande, stugan, sorkar, sjukdom igen + mitt jobb


Hej!

Jag är sjuk idag. Inatt vaknade jag av att jag frös som en hund. Det hjälpte inte att dra de två täckena så hårt om mig som möjligt. När jag väl somnade om sov jag tungt. Vaknade flera timmar senare än vanligt, klockan ett istället för klockan nio och det kändes som om jag har hällt i mig osedvanligt mycket vin igår. Det var dumt att tömma den där vinboxen, hann jag tänka, innan jag insåg att vänta nu, jag drack ju inget igår. Jag tänkte tömma boxen men jag gjorde det inte. Konfunderad över hur jag trots detta kunde känna mig bakis gick jag upp med huvudvärken rungade i huvudet. Nacken var stel som om den var uppriggad med något hårt, en planka? Och jag frös igen. Drog på mig flera lager; byxor på byxor, två tjocktröjor, tjocksockar.

När jag kom ner till köket väntade Fax otåligt på mig. Han såg lite förebrående ut, givetvis, för det var mycket ansvarslöst av mig att inte ha släppt ut honom tidigare. Han fick följa med mig och hämta tidningen och han yrde som en virvelvind över gårdsplanen, genade mellan de höga granarna, rusade tvärt över vägen ut på ängen som vanligt. Snodde runt efter ett tag, gjorde ett ärevarv runt de avlövade rosenbuskarna, girade runt husknuten för att skrämma upp småfåglarna vid fågelbordet, skuttade därefter nöjt tillbaka till mig, ignorerade bron och den oundvikliga ytterdörren och blickade istället längtansfullt ner mot havet: Promenad någon? Helst nu!

I vanliga fall skulle vi också ha tagit en promenad vid denna tid, gått den vanliga rundan längst sjöbodarna, följt den nertrampade stigen ut till det gamla fiskelägret. Beundrat högarna med trassliga fiskenät, färgglada bojar, perfekt rundade stensänken, de gamla båtarna, bryggorna grönärgade av mossa, gråblekta av solsken, vind och år som flätats vid år. Därefter skulle vi ha fortsatt Strandvägen framåt, en av Obbolas längsta villagator, med de vackra gamla femtiotalsträhusen, vissa i eternit, med sina väl tilltagna trädgårdar fyllda med knotiga äppelträd. Och jag skulle ha beundrat allt konstfärdigt julpynt man ställt fram i fönstren; gamla träljusstakar, antika julstjärnor, små nätta glödlampor virade runt en gran. När vi passerat Strandvägen, och därefter Tallvägen skulle vi komma ut på Linjevägen, och där skulle fabriken torna upp sig framför oss, med sina massiva skorstenar utpumpande massiv rök. Och jag skulle i vanlig ordning ha beundrat fabriken också. Därför att fabriksområdet är ett imponerande kolosslandskap, ett legoland med perfekt fyrkantiga och rektangulära byggnader. Samt breda, svindlande höga torn. Fabriken, där mina föräldrar jobbar, där min bror jobbar och där även jag har jobbat. En plats jag älskade att besöka som barn, eftersom man där fick åka packmoppe i hög fart mellan byggnaderna, provköra minilyftkran och dricka världens godaste automatchoklad. Porrbilderna som täckte väggarna och det höga oljudet hade jag överseende med.


Obbolafabriken 1961


Obbolafabriken idag

På vägen hem skulle vi passera Ica, det nybyggda höghusområdet och sedan ta stora bilvägen hem, där det aldrig passerar några bilar: På så sätt skulle vi passera skolan, kyrkogården och kyrkan, väntberget och gamla Konsum, slutligen nå Byvägen, som är vår utgångspunkt, promenera hemåt längst den ängskantade gatan, tillbaka till vårt hus.


En rar vän

Men nu blir det inte så. Istället sitter jag invirvad i en filt, dricker kaffe och skriver ner vår promenad. Då känns den lika levande som om jag faktiskt nyss gått den. Kanske inte för stackars Fax som ligger uttråkad och snusar i hallen, men för mig. (Och nu får jag dåligt samvete, ropar honom till mig och klappar honom; konstaterar som vanligt att hans andedräkt inte är den bästa, men att han trots detta är en rar och entusiastisk vän, kanske den bästa vän man kan ha).

Jenny Diski skriver i Den motvillige resenären om hur hon ligger sjuk på ett hotellrum i Nya Zeeland och därmed missar ett besök till en unik lysmask-grotta. En stund grämer hon sig över detta missade besök, men inser sedan hon att hon genom sitt skrivande kan gestalta besöket i sin fantasi, och då kommer det efteråt att kännas precis som om hon varit där. Jag brukar ofta tänka på detta stycke, hur sant det är: Att skriva är snarlikt att med att leva: Att skriva fiktion är nästan som att leva fiktion. En annan sak med skrivande är att man aldrig känner sig ensam – så länge man befinner sig i texten samtalar man ju oavbrutet, tycker sig befinna sig i sorlande, livliga rum, när det är som bäst på ett bubblande, fantastiskt cocktailparty – något som är en smula läskigt när man stänger av datorn och inser att man i själva verket varit ensam i åtta timmar, eller kanske en hel vecka. Apropå detta såg jag Bodil Malmsten på teve förra veckan. Det var i programmet ”Sommarpratarna” och hon berättade hur hennes sociala liv var extremt begränsat och att hon sällan umgicks med människor. ”Genom att medverka i den här lunchen (med fem stycken närvarande) har jag uppfyllt min sociala kvot för flera år framåt” sade hon, kanske halvt på skämt.

Å andra sidan, tänkte jag, så är hon ju inte ensam när hon skriver. Skulle hon däremot sluta skriva skulle hon förmodligen drabbas av klaustrofobi illa kvickt. Kanske är skrivandet för de invigda lite som ett osunt beroende? Istället för alkohol, droger eller mat missbrukar man, överkonsumerar man, det skrivna ordet. Överallt, i alla tider, har ju författare vittnat om hur de försummar vänner och familj för att få ägna sig åt denna självupptagna syssla. Och precis som missbrukaren dras de ständigt med en känsla av splittring och dåligt samvete: Å ena sidan mot familjen när de skriver, å andra sidan mot skrivandet när de umgås med familjen. Bodil Malmsten pratade även om det där; hur hon så fort hon inte skrev kände sig värdelös.


En destruktiv verksamhet?

Jag älskar att skriva och har alltid skrivit. Mycket. Jag skrev redan innan jag kunde skriva: ritade historier på papper och berättade dem högt för mig själv. I fem- sexårsåldern började jag diktera dessa historier högt för min farmor som skrev ner dem i ett liten gulblå anteckningsbok som hon hade köpt på posten. Ändå, trots denna passion inför det skrivna ordet, lärde jag mig att skriva väldigt sent: Först i nioårsåldern när jag började kommunal skola i 3:an. Innan hade jag gått på Waldorfskola där vår lärare alltid var sjuk och där vi skulle lära oss att skriva med fyrkantiga oljekritor, som jag avskydde. I ren protest lärde jag mig ingenting. Men sedan gick det fort: När jag väl gavs riktig undervisning (ensam med speciallärare) lärde jag mig skriva inom loppet av en månad. Och därefter började jag i rask takt fylla kollegieblock efter kollegieblock med ändlösa följetonger, som lärarna berömde med guldstjärnor och lovtal på utvecklingssamtalen.

I ettan på gymnasiet fick jag höra av min svensklärare att skrivandet var min ”nisch”, det var det jag skulle göra i livet. Och jag lovade mig själv att bli författare till varje pris: ”Ingenting annat är tillåtet” skrev jag i min dagbok, ”inga sidospår, inget lönearbete och ingen utbildning förrän du har publicerat en bok”. Det var mycket naivt tänkt, och redan den sommaren – när jag var 16 år – gjorde jag avbön och började sommarjobba. Och sedan dess har jag jobbat mycket, och även utbildat mig.

När jag var 21 kom jag in på Biskops-arnös dramatikskrivarlinje (jag var dåförtiden inne på att skriva manus) och fick höra av min lärare att mitt största hinder var min självkritik: ”Du måste sluta vara så kritisk mot allt du skriver, du dömer dina texter för hårt.” Biskops-arnö var ett stålbad som nära på sänkte min kreativa självkänsla för gott. Alla som gick där ville ”bli något”, helst kända över en natt, och självhävdelsebehovet var nästintill totalt. På rasterna pratades det sällan om annat än om vilka kulturkändisar och producenter man träffat, eller kände, och vilka projekt man var involverad i som ”kanske eller nästan helt säkert” skulle bli något. Vi var 16 personer i klassen, och sedan vi gick ut har tre av dem ”lyckats” i den mån att de åtminstone emellanåt får betalt för att skriva manus eller lyckas få en pjäs uppsatt. Efter Biskops-arnö skrev jag inte ett ord på flera år.

Dock: Det är svårt att i längden hålla sig borta från något man älskar. På många sätt skulle jag vilja leva skrivandes – umgås skrivandes – att skriva är det bästa jag vet. Och när jag inte låter självkritiken sätta hinder i vägen upplever jag skrivandet lika naturligt som att andas, det går lika lätt. Jag trär ord vid ord, låter dem sprida sig över sidorna, bilda mönster. Ibland, ganska ofta, är mitt skrivande inte alls linjärt. Inte alls praktiskt. Ofta finns inget utstakat mål. Då får jag uppfinna ett längst vägen. Ibland skriver jag in mig i en återvändsgränd och måste backa ut med hjälp av delete-knappen eller ctrl-c och v.

I mitt romanprojekt har jag hittills tvingats kapa en tredjedel av all text: Femtio sidor återvändsgränd ligger i en restmapp. Ibland går texten att återanvända i ett annat sammanhang, men oftast får jag konstatera att den är oanvändbar. Död. Det kan vara lite jobbigt, särskilt när man uppfunnit en hel karaktär som måste skrotas. Som karaktären Lollo till exempel: Indienflummaren och länge min huvudpersons bästa vän. Det var svårt att skrota henne eftersom jag hunnit bli rätt fäst vid henne när jag väl lyfte bort henne från handlingen. Här följer ett stycke som aldrig kommer att få vara med:

Jag kan egentligen inte minnas en tid då Lollo inte funnits i mitt liv. Vi växte upp på samma gata och har följt varandra i allt; från de första sandslotten i sandlådan på kvarterets lekplats till låg- och mellanstadiets skoldiscon, från den första mensen till första gången man hade sex. Vi tog studenten tillsammans och stod på en hölassvagn och viftade med billig skumpa och skrek studentramsor nedanför Apberget i Umeå centrum. Jag hjälpte henne att packa väskorna till Norge och hon tröstade mig över telefon när jag gjort slut med Matte. Och om några veckor ska vi alltså flytta ihop, när hon kommer tillbaka från Indien. (…) Hittills har jag fått ett vykort från henne, det är poststämplat i Madras och sitter på hedersplatsen på väggen ovanför datorn:

Tjolahopp tvillingsyster! Lyder baksidestexten. Här står luften stilla och de heliga korna råmar ikapp med bilarna. Jag har just landat och redan satt i mig 1 ½ liter Cola. Är jäkligt kissnödig och hittar ingen toalett. Snart kissar jag mitt på gatan, jag lovar! Strax ska jag sätta mig i en taxi tillsammans med Ingrid, en kvinna jag träffade på planet. Vi ska till samma retreat, är det inte otroligt??!! De kör som galningar här. Om du inte hör något från mig inom ett par veckor vet du att både jag och Ingrid dött i en blodig frontalkrock med en get. I hjärta U so, so much och kämpa på med skrivandet nu. PS. Kom ihåg att meditera då och då, det ger dig Kraften tillbaka. / Din Lollo-pop-yoda.. PS2: Ingrid hälsar (hon är så rar!) Kram igen och puss, puss, puss!

Eftersom jag inte hört av Lollo på över en månad nu är jag nästan benägen att tro att det har hänt henne något (en krock med den där geten), men troligare är väl att de inte har några brevlådor ute på landsbygden och att hon därför inte kan skicka några kort. Ett annat alternativ skulle vara att hon gått in i någon allvarlig bejaka-tystnaden-fas och för tillfället förbjudit sig själv all kontakt med omvärlden, och framförallt den förkastliga västerländska delen av den.

Jag saknar Lollo nästan varje dag. Ikväll hade jag till exempel hemskt gärna velat pratat med henne. Vi hade kunnat sitta uppkrupna i min säng och jag hade kunnat berätta allt om min eftermiddag hos Dennis. Lollo hade helt klart kunnat svara på frågan om det är normalt att en lärare bjuder sin elev på vin eller inte.


I min fantasi är Lollo blek och rödhårig. Ganska mager efter för mycket böngrytor och annan tunn och smaklös vegetarisk mat. När hon återvänder från Indien har hon dreads och har slagit sig ihop med en outhärdlig diggerdoo-spelare som röker ohälsosamma mängder brass. Hon är en klyscha absolut, kanske var det just därför hon diskvalificerade sig?

Men Lollo kommer aldrig komma hem igen. Hon kommer att få stanna i mitt fiktiva Indien för alltid. Och Jenny, min huvudperson, kommer inte att ha någon bästa vän. Den stackarn! Anledningen är förstås att Lollo inte tillför handlingen något; hon för den inte framåt. Hon är helt enkelt ett onödigt sidospår.

För några år sedan såg jag en tänkvärd film om detta med ”skrotad text”. Den japanska skräckfilmen Re-cycle handlar om en författare vars skrotade karaktärer lever i ett parallellt universum, för evigt dömda att fly från revideringens jordskred: Deras hem, städer och landskap riskerar att närsomhelst falla sönder – de är ständigt på flykt. Och författaren dras plötsligt in i denna värld, inser att hon i själva verket inte är verklig, utan ett fantasifoster hon också – skapad av en författare snarlik henne själv. Jag får bara hoppas att jag inte utsätter Lollo och co för något liknande!


Författaren i filmen Re-cycle med en av sina skrotade karaktärer; inte fullt utvecklad som du ser. *Ryser*


Scen från samma film då huvudpersonen med vapendragare flyr genom ett landskap under revidering

Tillbaka till min sjukdom. Jag mår lite bättre nu när jag ätit alvedon. Men jag oroar mig över att det är något värre än lite feber i fagglorna. (Fagglorna? Heter det så? Min rättstavningskontroll visar rött.)

I helgen skulle jag och O som sagt vara i stugan. Jag åkte dit i lördags, mitt på dagen, förväntansfull och glad över att återförenas med detta mitt favorithem igen. (Särskilt roligt kändes det förstås att komma dit på grund av min nuvarande bostadslöshet; i stugan står alla mina böcker, mina möbler, tavlor, ljusstakar – kort sagt; där väntar mitt hem!). Med mig hade jag förberedd pizzadeg, vin, värmeljus, till och med en julblomma, massor av ved som pappa genast ställde sig och högg ute på gården. Jag kånkade upp allt detta upp för trapporna, vred om nyckeln till låset på övervåningen (där vi bor, nedervåningen behöver renoveras) och drog en lycklig suck över att återse de välbekanta rummen igen. Jag tände genast lyktan ovanför järnspisen, ställde blomman på bordet. Matkassarna på köksbänken och gick in i sovrummet för att tända lamporna på nattduksborden. Och får syn på… SORKBAJS!

Sorkbajs strösslat i högar över borden, på dukarna, vid böckerna. Förvirrat stirrar jag på detta bajs, det ringer liksom någonstans långt inne i huvudet, jag skyndar ut i köket igen och ser att även spisen är täckt av bajs: Sockerskålen, som är tömd (uppätet!), är fylld, liksom saltkaret. Jag skyndar vidare in till vardagsrummet och ser att min favoritplats, den gröna soffan, där jag ägnat otaliga timmar åt att skriva och läsa, är täckt av bajs. Liksom mattan, den andra soffan, kuddarna, golvet. Jag rusar runt i panik och inser att det är bajs överallt: Bajs intrasslat i mina älskade fårskinn, i de mjuka mattorna, på golven. Jag kan inte tänka klart, rusar efter dammsugaren och börjar ilsket – definitivt maniskt – att dammsuga varenda liten yta. Och för varje decimeter rasslar det i rören. Och jag hatar de jävla små skadedjuren. De som jag tidigare förbjudit O att döda i de många råttfällor som ligger utspridda i huset eftersom jag är en blödig vegetarian som tycker att slakt – till och med av blomflugor – är mord. Nu vill jag utrota varenda djävel, krama ihjäl dem med mina bara händer för att de har mage att invardera – och förstöra – mitt älskade hem, mina älskade saker, min sakrala plats på jorden! Min fristad, intagen! Nerskitad! Förstörd!

Efter ett tag kommer pappa upp och undrar vad jag håller på med. Jag skriker att han ska gillra råttfällorna NU – GENAST men han vägrar (han är också djurvän, har läst Peter Singers Djurens frigörelse flera gånger om). Jag skriker att han MÅSTE och han säger att det inte hjälper ”vad spelar det för roll att du dödar två-tre stycken när de finns i tusental?” Han tycker istället att vi ska leta reda på hålet de tagit sig in genom och täta det. ”Och hur jävla lätt är det när de tar sig igenom springer som är 2 centimeter stora?” Vrålar jag och han tycker att jag ändå får ta och lugna ner mig lite, att det inte är någon idé att bli så uppjagad. Och jag börjar gråta hysteriskt och gråter och dammsugar och hyperventiler och snorar som i en ond dröm i fyrtiofem minuter tills allt sorkbajs är borta.Därefter stänger jag dörrarna till vardagsrummet och sovrummet (de som jag glömt att stänga sist och som faktiskt i vanliga fall är sorkfria) och jag plockar ihop alla saker, släcker alla lampor, låser dörrarna och lämnar huset. På vägen tillbaka till Obbola lipar jag oavbrutet, men mer stillsamt nu, mer med eftertanke. För hur ska vi göra nu? Huset måste saneras, allt som går att tvätta måste tvättas. Och vad ska jag göra med sofforna? Måste de slängas eller är de möjliga att tvättas rena med hjälp av såpa och vatten?


Stugan, älskad plats

För det är inte bara det att sorkarna har smutsat ner. Hade det enbart handlat om smuts hade jag inte blivit lika upprörd. Nej, det handlar om att sorkar är spridare av den extremt smittsamma sjukdomen sorkpest. Och vars epicentrum är just Västerbotten, där vi bor. Och sorkpest smittar genom sorkarnas avföring, via andningsvägarna, och när man hanterar sorkspillning bör man absolut inte använda sig av en dammsugare, står det på internet när jag googlar fenomenet lite senare. Eftersom dammsugaren sprider smittopartiklarna i luften genom sin fläkt så att de blir lättare att andas in. Drabbas du väl av sorkpest – eller sorkfeber som det också kallas – blir du Riktigt Djävla Sjuk: Får 40-gradig feber, hostar blod, får dundrande huvudvärk och värk i kroppen. Njurarna och levern kan slås ut, många hamnar på infektion, tvingas ligga i dialys. Blir sjukskrivna från jobbet i veckor. Och när du väl tillfrisknat fortsätter du vara trött och hängig, ibland i månader. Min morfar har haft sorkpest och allt detta drabbade honom. I själva verket har jag inte hört talas om någon som drabbats av denna sjukdom som inte hamnat på sjukhus. Och nu riskerar jag alltså att drabbas av detta, och jag kommer att få gå omkring och oroa mig i en till sex veckor eftersom det är så inkubationstiden ser ut. Och redan innan sjukdomen bryter ut kan man dras med ”en allmän sjukdomskänsla” som det så fint heter på vårdsajternas sjukupplysningssidor. Och är det inte just det jag dras med just nu? Sjukdomskänslan alltså? Eller är den bara ett utslag av min hypokondri? Kan man inbilla sig feber och huvudvärk? Kanske kan jag det, jag hoppas på det.


Sofia G: blek och svag, snart insjuknad i en mycket farlig åkomma.

Och nu kom pappa hem med det lugnande beskedet att sorkpest bara sprids av skogssork som är ”extremt ovanlig vid kusten” (där stugan står). Vid kusten är det istället vanligast med åkersorkar och skogsmöss. Och detta hade han fått höra av vår granne som är läkare och som själv drabbats av sorkpest en gång, men inte här i Västerbotten, utan uppe i fjällen, i sin stuga i Tärnaby. Åh ja, det var en lättnad att höra! Nu gäller det bara att hålla tummarna för att jag inte blivit smittad. Och kanske ta tag i dagen? Jag har en hög uppsatser att rätta, omdömen att skriva och utvecklingssamtal med fyrtio föräldrar att förbereda. Jajamen, men är det inte bra ändå? Att vara en svensklärare som faktiskt dagligen praktiserar vårt svenska språk? Vårdar det i skrift? Nå, även om det inte alltid faller inom ramarna för utbildningsverksamheten. (Och där sätter jag punkt för fem och en halv A4 text, ungefär min dagliga skörd som tog exakt… två timmar och fyrtio minuter att skriva. Och nej, jag orkar inte korrläsa den. Till detta har jag faktiskt inte tid! Men hur som helst: stort grattis till dig som orkade läsa ända hit! Du förtjänar en guldstjärna för uthållighet!)

Och eftersom jag alltid måste avrunda med lite konst får det bli två julbilder:

Bild på mitt matbord
Altartavla av Stefan Locher, 1440-talet

Tillägg 1: Jag kan inte styckeindela; eller snarare: Det tar tid för mig att styckeindela eftersom det kräver min fulla koncentration: ”Ett nytt stycke för varje ny tanke eller händelse” brukar det heta, men ibland är jag osäker på var en tanke börjar och nästa, nya tanke, tar vid. Jag tycker ofta att de går in i varandra ganska sömlöst.

Tillägg 2: Jag läste på någon blogg häromdagen att en förlagsagent någon gång sagt till en av sina författare att han ogillade att hon bloggade: ”Så mycket text rakt ner i toaletten”. Nu har jag ingen agent, och är inte i närheten av att få en heller, men kanske ligger det något i detta? Varför blogga när man kan skriva på Den Stora Romanen istället? Jag tror att det handlar om att det är så mycket jobbigare att skriva på Den Stora Romanen. Att blogga är som en lek – kravlöst och fritt, det kräver ingen FORM att förhålla sig till och att trycka ner sin text i (vilket är det som gör romanskrivandet så jobbigt emellanåt). Men kanske borde jag faktiskt sluta blogga? Frigöra tid och energi. Samtidigt känns det så… torrt och förnuftigt. J, vad säger du? (För jag antar att du är en av få som orkat läsa ända hit.)

Stadsdystopi (igen!)

David Molanders bild på Slussen som jag såg i DN imorse var så vacker och dystopisk. Den hade nästan mystiska kvaliteter:

Klicka på bilden för större format!

En så fin bild förtjänar att ackompanjeras av lika skön som dystopisk goth. Extra passande med ett arkitekturinriktat namn:

Är det Charlotte Rampling i Nattportiern de unga herrarna fantiserar om?

Enligt Louis Vuitton är det ju föresten såhär vi ska se ut i vinter:

Fast jag tror jag passar på den nazi-inspirerade mössan, den kan ju trots allt sända ut fel signaler.

Eftersom jag är sanslöst lat idag och egentligen bara vill frossa i fina bilder låter jag Wikipedia, för andra gången denna dag, göra jobbet åt mig:

Staatliches Bauhaus (tyska för ungefär ”Statliga bygghuset”) eller enbart Bauhaus var en skola för konsthantverk, formgivning och arkitektur i Tyskland under åren 1919 till 1933, då den stängdes av nazisterna. Bauhaus grundläggande idéer var att sammanfoga konst, skulptur, arkitektur och design samt att därmed också minska klyftorna mellan finkultur och de lägre ansedda konsthantverkskunskaperna. Bauhaus har haft stort inflytande på modern konst och arkitektur samt kan ses som en föregångare till funktionalismen.

Bauhaus-tekanna

Bauhaus-stol

Bauhaus-haus

(Nu lovar jag att inte klistra in Wikipedia-utdrag här för en lång tid framöver. Det är ju skamligt! Det är det faktiskt!)

Eftersom jag känner mig lite sjuklig idag

Richard Bergh, ”Hypnotisk seans”, 1887
Edward Munch, ”Den sjuka flickan”, 1885-1886
Mikhail Nesterov, ”A sick girl”, 1928
Stillbild från Lars von Triers ”Melancholia”, 2011

Alltså inte ”sjuk” utan sjuklig. Är hypokondrisk periodare och drabbas några gånger per år av vaga symptom såsom ”svaghet i kroppen”, svimningskänslor och ”oro i anden”. Kan då till fullo identifiera mig med de 1800-talskvinnor som regelbundet uppsökte (heta) manliga läkare för saker som kloros, bleksot, nervsvaghet, och hysteri. Läs gärna Karin Johannessons utmärkta studie Den mörka kontinenten – kvinnan, medicinen och fin-de-siècle som djupdyker i kvinnosjukligheten under denna tid. Och den som inte har tid att läsa boken kan istället ta del av denna sammanfattning:

Hysteri var en sjukdom som ökade kraftigt under 1800-talets sista hälft och som drabbade nästan uteslutande kvinnor från de högre samhällsklasserna. Hysteri var en samlingsdiagnos som innefattade en rad olika psykiska och fysiska åkommor. Typiska hysteriska symptom var epilepsiliknande anfall och svimningar till följd av hyperventilering, övergående förlamningar eller plötslig blindhet eller dövhet. Även sömnsvårigheter, nervositet, ätstörningar och opasslighet ansågs vara typiska ”kvinnobesvär” och därmed behandlingsbara. Diagnosen var naturligtvis ett resultat av den dåtida kvinnosynen, där kvinnans sexualitet ansågs vara obefintlig. Kvinnan sågs som en icke fullt utvecklad varelse – en halv man, om man så vill. Livmodern tänktes vara en ofullgången pung, slidmynningen en ofullständig penis, mensblod ofärdig sperma och så vidare.

I den nya framväxande borgarklassen under den viktorianska eran var kvinnan i de högre samhällsklasserna helt sysslolös. I unga år var det hennes uppgift att fånga en mans intresse och bli gift. När det var gjort återstod bara att föda honom barn och vara honom tillgiven. Alla sysslor i hemmet utfördes av tjänstefolk. Det finns flera tänkbara förklaringar till att så många kvinnor diagnostiserades med sjukdomen hysteri under denna epok: Tristess, frustration, undertryckt sexualitet och dåtidens mode (den extremt hårt snörade korsetten) är några.

(Källa: http://www.playhouseteater.se/hysteri.aspx?linkID=44)

Fast det var inte bara 1800-talskvinnorna som led av denna slags sjuklighet. Även den förfinade 1800-talsmannen kunde lida av likartade besvär. Och det är min övertygelse att vi idag ingalunda har lämnat dessa symptom bakom oss utan att de numera bara figurerar under mindre romantiska namn, ofta under samlingsbegreppet ”psykosomatik”, som innefattar så vitt skilda saker som järnbrist, magkatarr, astma, migrän, ångest, anorexia och ”långvarig negativ stress.”

Bleksot eller kloros (av grekiskans chloros, som betyder ”blekgrön”) är en sjukdomsdiagnos som var vanlig under 1800-talet men som försvann som diagnos på 1920-talet. Bleksot drabbade främst flickor i åldrarna 14-20 år och företrädesvis från medel- och överklassen. Läkarna beskrev de sjuka flickorna som svaga, klena och bleka. De led av undervikt, menstruationsproblem, magbesvär, huvudvärk och järnbrist, och saknade lust till det mesta. Även pojkar, kvinnor och ett fåtal män diagnostiserades som klorotiska. De drabbade ordinerades bland annat att uppsöka kurorter där de skulle dricka mineralvatten, bada gyttjebad och äta järntabletter.

(Källa: Wikipedia)

Kloros, av grekiskans chloros, som betyder ”blekgrön” – notera att samtliga bilder går i denna blekgröna nyans!

(Jag har en känsla av att det här är ett hafsigt och illa formulerat inlägg, men det får så vara.)

Avslutningsvis, två sjukliga män med elegant knuten fluga runt halsen:

Charles Baudelaire, Marcel Proust

Den här trailern är nästan som en kortfilm i egen rätt:

Åh, det är svårt, svårt, svårt att växa upp! Och bittert, bittert, ljuvt, att vara olyckligt kär!

Den manliga skådespelaren i filmen är väldigt lik Jeff Buckley. Jeff Buckley måste ha gjort många unga kvinnor olyckliga medan han levde:

Ja, Jesus… I förhållande till sin skönhet blir de här textraderna nästan ironiska:

And she weeps on my arm
Walking to the bright lights in sorrow
Oh drink a bit of wine we both might go tomorrow
Oh my love…
And the rain is falling and I believe my time has come
It reminds me of the pain I might leave behind.

Wait in the fire. Nej helst inte, tack.

Perfektionism och nattsvarta begär

Sarah Hobbs: Perfectionist, 2002

Dagens fina citat går till Kajsa Ekis Ekman i DN:

(…) Vad är mer tacksamt än att driva med vår tids absurda perfektionism? Själv längtar jag dagligen efter att någon ska komma och sticka hål på denna fluffiga bubbla. (…) Även i marmorkök finns lika äkta och komplicerade känslor som någon annanstans och drömmen om perfektion bottnar inte i ytlighet utan i nattsvarta begär. Mer än de perfekta köken oroar mig vår tids brist på medkänsla.

Upptäckte nyss Sarah Hobbs. De teman hon jobbar med har hög igenkänningsfaktor:

Och en helt omotiverad bild på en hund som gör mig glad:

Hyacinter, Sylvia Plath och ett brandtal

Henri Fatin Latour: Still life Hyacinths and fruit, 1865
Sylvia Plath på Smith college med citat ur hennes dagbok, 1950-talet

Allt är stilla ikväll. Efter jobbet köpte jag hyacinter – flera stycken – och planterade i krukor sittandes på knä på det kalla källargolvet. Plockade fram den handsnidade vita adventsljusstaken och ställde i köksfönstret. Stod en stund fundersam och höll den lilla trätomten i handen, husets enda, innan jag ställde den på köksfläkten. Kanske är det för tidigt med tomtar redan till första advent, å andra sidan är den så liten att den knappt syns.

Jag är inte så mycket för jul. Eller advent tycker jag om; glögg och pepparkakor och tända ljus och blänkande röda julgransbollar i skyltfönstren. Men julafton är svår – för julafton är förpliktigande. Och om man av en händelse inte är glad på julafton är man på något sätt extra mycket en glädjedödare, en alldeles särskilt pessimistisk människa. Samma sak är det med nyårsafton. I praktiken är det ju en underbar idé; detta att klä upp sig, dricka champagne och tända fyrverkerier. Det är bara det att jag hellre gör det när jag själv har lust, jag vill vara glad och tindrande på mina egna villkor.

Alldeles nyss var jag på promenad med Fax. I nordväst lyste Karlavagnen och i öster, mot Finland, lyste Orion. Jag kan bara dessa två stjärntecken och blir alltid lika glad över att jag kan identifiera dem. Det var kolgruvemörkt ute, luften kall och våt. Och jag tänkte på Sylvia Plaths dikt om Månen och Idegranen. November känns på något sätt som Sylvia Plath-månaden framför andra, mörk och sträng, men samtidigt så naken, ”barren”, och just därför vacker:

The moon and the yew tree

This is the light of the mind, cold and planetary.
The trees of the mind are black. The light is blue.
The grasses unload their griefs at my feet as if I were God,
Prickling my ankles and murmuring of their humility.
Fumy spiritious mists inhabit this place
Separated from my house by a row of headstones.
I simply cannot see where there is to get to.

The moon is no door. It is a face in its own right,
White as a knuckle and terribly upset.
It drags the sea after it like a dark crime; it is quiet
With the O-gape of complete despair. I live here.
Twice on Sunday, the bells startle the sky –
Eight great tongues affirming the Resurrection.
At the end, they soberly bong out their names.

The yew tree points up. It has a Gothic shape.
The eyes lift after it and find the moon.
The moon is my mother. She is not sweet like Mary.
Her blue garments unloose small bats and owls.
How I would like to believe in tenderness –
The face of the effigy, gentled by candles,
Bending, on me in particular, its mild eyes.

I have fallen a long way. Clouds are flowering
Blue and mystical over the face of the stars.
Inside the church, the saints will be all blue,
Floating on their delicate feet over cold pews,
Their hands and faces stiff with holiness.
The moon sees nothing of this. She is bald and wild.
And the message of the yew tree is blackness – blackness and silence.

Jag tänkte också på hennes Poppies in July. Kanske för att jag just planterat hyacinter. Påskliljor är nog min absoluta favoritblomma, tvåa kommer hyacinter, trea terosor – sådana skira, rosa eller vita som växer på taggiga buskar i trädgården. Till sommaren ska jag plantera en massa rosenbuskar i stugan. Och lägga granitplattor längst ena väggen. I augusti lade jag trasiga granitskivor nedanför bron (som jag hittat bland stenarna på stranden) och mossan växte upp mellan springorna bara efter några veckor. Och när mossan väl ligger där ser det också ut som om plattorna alltid varit där. I övrigt vill jag ha en vildvuxen trädgård, hellre en äng än tuktad mark i rabatter.

Vid middagen läste jag om Karl Ove Knausgård i DN. Jonas Thente hade recenserat hans sjätte bok och var eld och lågor. Såhär skrev han bland annat:

När jag tittar upp från sidan 1116 i ”Min kamp 6” och ser ut över det svenska litterära landskapet ser jag en stor mängd svensk låglandsboskap som står och idisslar med blickarna ömsom mot himlen, ömsom mot det oöverstigliga stängslet.

Jag har inte läst Knausgård ännu, men det har ju varit mycket rabalder kring honom i flera år nu. Och de senaste dagarna har jag stött på honom i flera olika reportage och krönikor. Förra veckan såg jag honom i Babel där Daniel Sjölin knixade och bugade på ett så underdånigt sätt att det nästan var pinsamt (jag stängde av efter tio minuter). Jag kan inte säga att jag har någon superkoll på Sveriges litteraturklimat. Läser varken tidningar eller kulturmagasin särskilt regelbundet. Och har ingen större inblick i vilka ”författarna i ropet” är – även om det finns ett par namn som man knappast kan undgå, ens om man skulle vilja (onämnt vilka).


Kärlek män emellan? Sjölin och Knausgård i Babel.

Men tillbaka till Thentes liknelse av Sveriges litteratörer vid en skock får (eller kossor, eller hästar?). Tröga, idisslande varelser drivna av flockmentalitet var hur som helst undermeningen. Och mot dessa ställer han Knausgård som Det Ensamma (Manliga) Geniet, Den Romantiska Nietzcheanska Övermänniskan/Frälsaren, fäktandes med sin kråsskjorta och sin värja. En bild som känns fånig, flåsig, tröttsam och minst sagt daterad. (För herregud, genikulten har vi levt med sedan 1700-talet! Och vi lever faktiskt inte längre, och har inte gjort på mycket länge, i ett samhälle där bildning enbart är förbehållen en begränsad manlig elit och där alla förutom denna lilla klick kan avfärdas som ”obildad pöbel.”) Och det finns verkligen inget så simpelt – enligt min mening – som att orera över allt som är fel, ytligt och urholkat med samtiden. Det är så oerhört lätt, lätt som en plätt, att kritisera och döma ut, och så svårt att kliva ner från den kritiska piedestalen och göra något – skriva något – som faktiskt förändrar.

Och just därför blir jag alltid lika ilsk på högdragen elitism: På kulturetablissemangets tendens att övervärdera allting som är fradgaspottande, negativt, nedlåtande och cyniskt, överintellektuellt-pseudointellektuellt och gnälligt och dit hör utan tvekan dyrkandet av geniet där ”geniet” alltid utgör samma klyschiga urbild av ginstsjuk man som sitter instängd i sitt elefenbenstorn och med föraktfullt krökta läppar blickar ut över världen och självupptaget hatar alla som inte tänker exakt likadana tankar som han själv. Ett intagande av denna (superbekväma, väl insuttna) roll tycker jag är en alltför vanlig tendens hos manliga författare oavsett vilket läger de tillhör; både hos de så kallade ”kulturradikala” och de så kallade ”kulturkonservativa.” (Vilka urlöjliga kategorier förresten! För vad är egentligen skillnaden när båda sidor är lika goda kålsupare vad gäller att spy galla över varandra? För att ta ett exempel från skolans värld: Jag skulle vara fullständigt chanslös som lärare om jag steg in i ett klassrum och talade om för mina elever att jag ansåg dem korkade och att jag tyckte att deras kultur och åsikter var värdelösa. Enda sättet att få människor att lyssna – och faktiskt ta till sig vad man säger – är att i lika hög grad vara beredd att sätta sitt ego åt sidan och lyssna och försöka förstå deras åsikter. Det handlar alltid om byteshandel! Jag vågar påstå att ingenting annat fungerar!)

Så sluta gnälla för sjutton och skriv något som faktiskt förändrar på riktigt! Försök beröra en människas själ, försök ingjuta mod och tillförsikt och lycka, stärk dina läsare istället för att mästra dem! Sluta hålla monologer och börja hålla dialoger. Öppna ögonen och försök att se på samtiden utan förakt och fåfänga. Försök istället – på allvar och utan att inta billiga, bekväma poser – att förstå vad som faktiskt konstituerar den tid vi lever i. För som varande ”levande människa” i denna tid är vi alla lika delaktiga och alla lika ansvariga. Det finns inget ”vi mot dem”. I själva verket finns det bara ett ”vi” och detta ”vi” är exakt lika mycket du som det är jag.

Besitter man sann empati avfärdar man inte sina medmänniskor som ”idisslande boskap”. Och enligt mig kan endast sann empati förändra världen.
/ Högaktningsfullt, kulturpacifisten Sofia G.

Sju Vilda Och Virilia Manliga Genier Med Cigarett:

Ack så svårmodiga, unika och utstötta från samhället! Dessa män är verkligen ”vargar utan flock”!

Knausgård, Larsson, Houellebecq, Flinck, Strindberg, Lundell, Dylan.

(Och Ulf, jag är verkligen svag för dig, men det kan inte hjälpas att du ibland faktiskt är en smula patetisk.)

Det snöar och jag tänker på Anna Karenina

Hon öppnade dörren. Snöstormen slog henne till mötes och slogs med henne om dörren. Men det tyckte hon var lustigt. Hon fick upp dörren och steg ut. Det var som om vinden bara hade väntat på henne. Med ett triumferande tjut for den fram och ville gripa tag i henne och föra bort henne, men hon slog armen om en kall järnslå, höll fast sin fladdrande sjal och steg ner på perrongen. På vagnstrappan var vinden så våldsam att hon höll på att falla, men nere på perrongen, i lä av vagnen, var det alldeles stilla. Med välbehag drog hon i fulla andedrag in den svala frostluften där hon stod ett stycke från sin vagn och betraktade perrongen och det upplysta stationshuset. (…)
För ett ögonblick avtog stormen men kom så åter farande med så våldsamma ryck att det verkade omöjligt att hålla sig på benen. (…)
Hon tog ännu ännu ett djupt andedrag och hade redan fått upp handen ur muffen för att ta tag i järnslån och stiga upp i vagnen, då plötsligt en uniformerad herre alldeles bredvid skymde det fladdrande lyktskenet. (…)
Hon behövde inte fråga honom varför han var där. Hon visste det lika säkert som om han själv hade sagt att han var där för att han ville vara där hon var.
”Jag visste inte att ni var med tåget. Varför reser ni?” Sade hon och sänkte armen som just skulle gripa om ledstången, och ett uttryck av livfull glädje som hon inte kunde dölja lyste upp hennes ansikte.
”Varför jag reser?” Upprepade han och såg henne rakt i ögonen. ”Ni vet att jag far för att kunna vara där ni är,” sade han. ”Jag kan inte annat.”

/Anna Karenina, första delen, s 120-121

Livets enkla njutningar

Blir väckt 06.55 av en kall hundnos i min handflata. Vår minsta hund Enja har tagit sig upp till övervåningen och min bäddsoffa och puffar uppfordrande på mig, ger till ett kort skall. När jag stryker henne över pälsen svarar hon med att blöta ner min underarm med saliv. Jag klappar henne en stund, masserar hennes nacke som jag sett César Milan göra på teve. Det ska vara likt hundmammans bett i nackskinnet, det tycker de om. Efter ett tag reser jag mig upp; Enja kommer inte att ge sig förrän jag släppt ut henne på gården. När jag kommer nerför trappan väntar ytterligare två hundar på mig med tassarna på nedersta trappsteget. De viftar häftigt på svansen och sträcker sina nosar mot mig: Godmorgon! Ser de ut att säga. Varför dröjer du så?

Jag släpper ut dem. Brygger kaffe och rostar två skivor halvtorrt lantbröd. Det är en sådan enkel njutning att rosta bröd och snart doftar det underbart i köket. I kylskåpet hittar jag en trekvarts flaska avslagen julmust som jag dricker upp på stående fot. Julmust dricker jag några få gånger per år och det smakar alltid lika gott.

Det är kallt i huset och ute på gården ligger frosten alldeles vit, som snö. Jag släpper in hundarna och bär upp brickan med min frukost till bäddsoffan. Tänder ett ljus och virar täcket omkring mig. Det här kommer att vara dagens bästa stund: Ett tyst mörkt hus, kaffe, rostat bröd. Gryningen är fortfarande långt borta; ett mörkblått dunkel utanför fönstren. När jag var yngre kunde jag ibland ligga vaken på nätterna och längta tills jag skulle få gå upp och äta frukost. Frukost är mitt absoluta favoritmål. Den där första klunken kaffe som verkar så vederkvickande. Det är med kaffe som med vin: De första klunkarna är alltid bäst.

Den här stunden, det här lantliga lugnet, är bara till låns. Jag är hos min mor. I själva verket är jag som sagt bostadslös, flyttar till huvudstaden om en månad. Jag har blandade känslor inför det. Jag har bott i Stockholm förr och jag vet vad som väntar: en hårdhet som krymper själen. Det spelar ingen roll att människor hävdar att det är överdrivet. Jag tycker inte det: Man förändras i Stockholm. I grunden ointressanta saker blir viktiga, som hur man ser ut, vilka man känner, på vilken adress man bor. Och ingen trivs med det, innerst inne – inte ens stockholmarna själva vad jag har förstått – ändå hjälps det inte: Det är som en smitta.

I början av hösten, i september, kände jag att jag var exakt där jag ville vara. Jag och O bodde i vårt kråkslott vid kusten tillsammans med vår hund. Dagarna gick sin stilla gång. Vi var båda arbetslösa och panka och visste att det bara var en tidsfråga innan vi skulle bli tvungna att bryta upp, men vi sköt upp denna oro. Lyckades – mot alla odds – leva i stunden. Det var som en gemensam överenskommelse: Att vi skulle njuta av varje stund. Så vi eldade i kaminen, läste böcker. Plockade bär, kokade sylt, sprang dagliga joggingrundor i skogen. Vi skrev och läste upp vad vi skrivit för varandra. Och på kvällarna åt vi överdådiga middagar (för oavsett hur pank lyckas O alltid slänga ihop nåt gott). Sedan fick O jobb och jag fick jobb. Och vi bommade igen huset för vintern.

Igårkväll ringde O och ville att jag skulle öppna huset igen. Han hade bestämt sig för att bila upp från Stockholm efter jobbet på fredag och ville att jag och hunden skulle vänta på honom ”hemma hos oss”. Jag lovade att åka dit några timmar innan, elda i kaminen och tända ljus så att det skulle vara riktigt hemtrevligt när han kom hem igen.

Skönheten och odjuret

Välkommen till min värld! En värld av inkonsekvens och dålig självdisciplin. En värld där man faller för frestelserna istället för att motstå dem. En värld där man sätter känsla över förnuft, excesser över återhållsamhet. En värld där man sätter stolthet i sina laster eftersom man helt enkelt inte kan motstå dem. I denna värld är det normalt att ångra sig, kanske är ångern och ambivalensen till och med de enda bestående reglerna? Och hur skulle jag ha kunnat bli en stoisk, principfast människa när min barndom präglades av frihet från regler? Min mor brukar säga att uppfostran var bortkastad på mig eftersom jag vägrade lyssna på några råd. Sa hon till mig att inte bita i det fina kristallglaset bet jag givetvis i det fina kristallglaset. Sa hon åt mig att inte stånga huvudet blodigt i väggen, stångade jag givetvis huvudet blodigt i väggen. Sa hon åt mig att komma hem före tolv kunde hon räkna med att jag kom hem först efter fyra. Och det var ingen idé att ge mig utegångsförbud för enligt henne var det värre att sitta hemma och tvingas lyssna på min outtröttliga svada än att låta mig gå ut – för envis som en åsna har jag alltid varit och såsom varande envis åsna vet man att inget mål är omöjligt att nå om man bara lägger ner tillräckligt med energi på att nå det. Och energi har jag i mängder! Så vad ska jag komma fram till? Att jag borde diagnostiseras såsom hypoman ADHD? Nä. Inte alls, utan att jag bara måste bryta min internetdiet för att posta bilder på följande kvinnor (och för att jag blir irriterad över min tendens att sätta upp regler som jag vet att jag inte kan hålla):

Gloria Swanson i filmerna Male and female och Don´t change your husband + Marilyn Monroe och Greta Garbo. Målningen vet jag inte vem som har gjort.

Modefenomen: Eccentric Lady

För någon dag sedan snubblade jag över denna annons från Topshop:

Nu är det plötsligt inne att vara ”excentrisk dam” – så pass att Topshop gjort en egen kollektion på temat som består av pälskappor, 20-talsturbaner, pennkjolar, glitter, leopard- och krokodilmönstrat. Det mesta ser ut att vara kläder man kan hitta i diverse lumpbodar (eller på sin mormors vind). Att köpa dessa saker i nyproducerat skick känns både tråkigt, dyrt och lite som… fusk. Det roliga är ju att komma över sin alldeles egna, unika pälskappa – inte Topshops svindyra variant!

Det är förutsägbart – och hör till vanligheterna – att gnälla över sådana här fenomen. Man skulle kunna kalla det för snobberi. Mode har alltid varit en lyx för framförallt de mer välbeställda klasserna. Under kolonialismens barndom, när man just börjat skeppa över bomull från Amerika till Europa, var bomullsplagg högsta mode i aristokratin. När det lite senare blev uppenbart att bomull var ett lättframställt material – lätt att massproducera – och priserna på råvaran därmed sjönk, övergav aristokratin bomullen. När den stora massan, pöbeln, hade råd att bära det dög det inte längre. Och det är lätt att förstå varför: Att ”ha stil” handlar just om ett behov av att särskilja sig från mängden. Vi vill alla vara unika, bli uppmärksammade och helst beundrade! Och det är förstås inte möjligt i ett samhälle där alla har samma smak och därmed är förvillande lika varandra.

Idag har modebranschen kanske mer förgreningar än någonsin när den sedan lång tid tillbaka bjuder in (eller äter upp, det är en tolkningsfråga) olika subkulturer. För ett par år sedan skapade HM t ex en ”goth-kollektion” och fyllde skyltfönstren med skyltdockor stylade i bästa Siouxsie Sioux-anda. Det var många gotare som blev förbannade: Här hade de kämpat med att upprätthålla sitt stilmässiga utanförskap i många år och så hade en av de största klädkedjorna mage att kommersialisera och profitera på det utanförskapet. Till skillnad från aristokratin slår ju subkulturen oftast från ett underläge: Här rör det sig ofta om sammanslutningar av människor som förenas i en känsla av att vara annorlunda; att inte riktigt ”passa in” i samhället. Denna grupp består oftast av ungdomar eller åtminstone unga vuxna och har – till skillnad från överklassen – inte några stora ekonomiska medel att röra sig med. I dessa grupper blir uppfinningsrikedom extra viktigt; det gäller att göra sitt bästa för att sticka ut utifrån de begränsade medel man har.


Siouxsie Sioux


Jag 1999

Jag tror att det kan vara hälsosamt att vara allmänt kritisk till olika ”gruppfenomen”, oavsett om det är en stor klädkedja som försöker sälja ett koncept (goth, eccentric lady) eller om det rör sig om en subkultur (gotare, punkare) vars värderingar cementerats fast under alltför lång tid. Inom varje subkultur finns lika många oskrivna regler om vad som är ”rätt” och vad som är ”fel” som inom modebranschen, och de kan verka lika förtryckande.

Ändå skulle jag säga att modebranschen är så mycket sämre än subkulturen eftersom den försöker övertyga oss om att ”ha stil” är detsamma som att lägga ut pengar. Och inte lite pengar, utan mycket pengar.

Det kanske bästa exemplet på detta är när det för några år sedan var inne att vara en ”baglay” = uteliggare. Baglady-modets kanske främsta representant var Mary-Kate Olsen. Man skulle se tilltufsad, småskabbig och sexigt obrydd ut. Men samtidigt lägga ner tusenlappar och åter tusenlappar på att lyckas med detta. Samma fenomen upprepas denna höst när man ska se excentrisk ut, men samtidigt inte vara det minsta spontan.


För ett par år sedan kunde man köpa denna trasiga t-shirt från Balmain för 1624 dollar = 10 880 kronor


Mary-Kate Olsen: En äkta eccentric lady!

Axplock från mina skrivande tonår

Som jag alltid misstänkt förekommer en viss rundgång i resonemangen. Människan sägs idissla mellan tre till fem ämnen om och om igen under sitt liv och det stämmer uppenbarligen. 2004, när jag var 20 år, tror jag förresten att jag var bättre på att skriva än vad jag är idag. Det beror nog på att jag tog mig själv på ett så extremt stort och blodigt allvar då. Jonas Gardell har någon gång sagt att han ”aldrig varit äldre än när han var 16 år.” Jag har aldrig varit äldre än när jag var 20 år.


Mina dagböcker 1996 – 2010. Om någon skulle betvivla att jag inte är manisk…

Om plågan i att leva ett liv

Dricker kaffe ur en Gustavsbergskopp och äter praliner. Både jag och min syster dissar romrussinen och slänger dem vanvördigt i soporna. Funderar på allvar att skippa middagen och äta mig mätt på choklad istället. En bra start på en fredagskväll som kommer att toppas av osunda mängder vin (jag skulle ha passat alldeles utmärkt vid Marie Antoinettes hov).

Jag har haft lektioner hela dagen, varje fredag har jag sex timmar aktiv lektionstid: det är så mycket lektionstid man kan ha på en arbetsdag. De tre eftermiddagstimmarna med årskurs 1 urartar ofta till ungdomsgård. Ettorna är rara på alla sätt och vis, men mina lektioner får hård konkurrens av pingisbordet i uppehållsrummet och av rökrutan ute på skolgården (i årskurs 1 röker alla som borstbindare) samt av spotify – de flesta hävdar att de inte kan jobba bra om de inte har black metal eller hiphop på högsta volym i hörlurarna – vilket givetvis är en stor fet lögn. Men vi har ofta roligt, och sista timmen tänder jag ljus, bjuder alla på kaffe och läser högt för dem ur Jan Guillious Ondskan – den boken röstade de enhälligt fram när vi skulle välja bok tidigare i höstas. Jag blev lite besviken först, men känner mig samtidigt varm om hjärtat när de lyssnar så koncentrerat. De verkar faktiskt uppskatta de enahanda våldsskildringarna.

Idag har det varit samtalsterapins dag. Jag har fått ta del av flera skilsmässohistorier, lyssnat på en elev som berättade om sina depressioner och sömnproblem samt tröstat en kille som var ledsen för att hans flickväns mamma nyss hade dött. En annan elev gav mig ett brev där han skrev om hur jobbigt han hade det hemma och om att han var olyckligt kär. Min upplevelse är att nästan 7 av 10 elever mår dåligt: Jag hör sådana här historier varje vecka. Och många uttrycker att de tycker att det är ”jobbigt att leva”: ”Jag förstår inte hur jag ska orka stå ut när det är såhär.” Vissa säger att de på allvar funderat på att ta sitt liv. Och de elever som ger uttryck för detta slags tankar är inte enbart de tystlåtna och tillbakadragna, tvärtom är det ofta ledargestalterna; de som kaxar och clownar sig, de som anger tonen i klassrummet.

Jag ser ingen anledning att komma med floskler när de kommer med sina historier, och jag gör ingenting för att försöka ”lätta upp stämningen”. Den bästa trösten är nästan alltid att ta en människa på allvar, och att vara helt ärlig mot denne: ”Ja, det där låter skitjobbigt, fan vad trist. Det kan vara fördjävligt att växa upp, det vet jag av egen erfarenhet.” (Ja, jag är personlig!) Jag säger att det inte finns någon ”snabb lösning”, tyvärr tvingas man att ”härda ut”. Fast visst, har du problem hemma kan det vara en god idé att ansöka om ett eget boende, och är du deprimerad kan en psykolog vara en lösning – även om det inte är möjligt att vaska fram en bra psykolog till varenda stackare som är i behov av en. Ibland drar jag till med att det ”kommer att bli bättre”, och håller tummarna för att det inte bara är en dålig lögn. (Där sätter jag helt enkelt min tillit till sannolikheten: Sannolikt blir saker bättre – du kanske aldrig kommer till punkten där du känner dig ultralycklig, totalt tillfreds och vandrar på fluffiga moln, men livet kommer förmodligen inte alltid att kännas outhärdligt. Ibland kommer det faktiskt att kännas helt okej, kanske till och med redan ikväll eller nästa vecka.)

Förut när jag jobbade på hemtjänsten, och senare inom psykiatrin, slogs jag dagligen av detta: Hur dåligt människor mår, och framförallt hur ensamma människor är. Både rent fysiskt ensamma; ensamma-i-sina-hem och i sina liv, men också ”ensamma i sig själva”. Och många tycks lida av det Janet Frames universitetslärare så fint kallade för ”en själens inre ensamhet”; en gnagande känsla av att aldrig riktigt bli förstådd, och aldrig riktigt bli uppskattad för ”den man innerst inne är”: Många visar heller aldrig vilka de ”innerst inne är” – av rädsla för att bli ratade av sina anhöriga och bekanta.

Kanske finns det inte heller någon ”genuin, oförvanskad personlighet”, ren från teaterspelets smink? Kanske är det rentav såhär vi är: halvtrasiga, evigt kompromissande, evigt missförstådda. Fyllda av längtan efter autenticitet och äkta samförstånd, längtande även när vi är omgivna av människor, även när vi skrattar så att kinderna värker. För paradiset tycks alltid finns någon annanstans. Alltid på den plats där vi själva inte är.

Om jag inte begränsades av min yrkesplikt att vara ”en god pedagog” skulle jag hänvisa eleverna till Baudelaires dikt Berusa er:

Man måste alltid vara berusad. Det är allt: det är det enda det är frågan om.
För att inte känna Tidens förfärliga börda som knäcker era skuldror
och böjer er mot marken, måste ni berusa er utan uppehåll.
Men med vad? Med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag. Men berusa er!
Och om någon gång, på trappan till ett palats, på det gröna gräset i ett dike,
i ert rums dystra ensamhet, ni vaknar, och berusningen redan är förminskad eller försvunnen,
fråga vinden, vågen, stjärnan, fågeln, klockan, allt det som flyr, allt det som kvider,
allt det som rullar, allt det som sjunger, allt det som talar, fråga vilken tid det är;
och vinden, vågen, stjärnan, fågeln, klockan, skall svara er:
”Det är tid att berusa sig! För att inte vara Tidens plågade slavar, berusa er utan uppehåll!
Med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag.”


Marilyn Monroe mådde djävligt dåligt men log ändå. SKÅL!

Genier dör unga… eller?

Har ägnat mig åt den morbida, barnsliga och ganska tvivelaktiga förströelsen att ta reda på konst- och författarvärldens unga döda. Det talas ju mycket om film- och rockstjärnor som dör unga, men inte lika ofta om kulturvärldens dito. Här följer alltså en lista som kan komplettera James Dean, Jim Morrison och co:

Comte de Lautréamont, poet, död vid 24 års ålder. Orsak: okänd
John Keats, poet, död vid 26 års ålder. Orsak: tuberkulos
Aubrey Beardsley, konstnär, död vid 26 års ålder. Orsak: tuberkulos
Georg Trakl, poet, död vid 27 års ålder. Orsak: överdos
Jean-Michel Basquiat, konstnär, död vid 27 års ålder. Orsak: överdos
Egon Schiele, konstnär, död vid 28 års ålder. Orsak: spanska sjukan
Sylvia Plath, poet, död vid 30 års ålder. Orsak: självmord
Percy Bysshe Shelley, poet, död vid 30 års ålder. Orsak: drunkning
Emily Brontë, författare, död vid 30 års ålder. Orsak: tuberkulos
Edith Södergran, poet, död vid 31 års ålder. Orsak: tuberkulos
Vladimir Majakovskij, poet, död vid 36 års ålder. Orsak: självmord
Lord Byron, poet, död vid 36 års ålder. Orsak: feber
Amedeo Modigliani, konstnär, död vid 36 års ålder. Orsak: njurinflammation
Arthur Rimbaud, poet, död vid 37 års ålder. Orsak: cancer
Federico García Lorca, poet och dramatiker, död vid 38 års ålder. Orsak: mördad
Charlotte Brontë, författare, död vid 38 års ålder. Orsak: graviditetsförgiftning

Och de som nådde medelåldern:

Jane Austen, författare, död vid 41 års ålder. Orsak: njurinflammation
Robert Mapplethorpe, fotograf, död vid 43 års ålder. Orsak: aids
Anne Sexton, poet, död vid 43 års ålder. Orsak: självmord
Mare Kandre, poet och författare, död vid 43 års ålder. Orsak: okänd
Charles Baudelaire, poet, död vid 46 års ålder. Orsak: syfilis
Chaim Soutine, konstnär, död vid 50 års ålder. Orsak: blödande magsår
Pier Paolo Pasolini, regissör och poet, död vid 53 års ålder. Orsak: mördad
Unica Zurn, konstnär och författare, död vid 54 års ålder. Orsak: självmord
Andrej Tarkovskij, regissör, död vid 54 års ålder. Orsak: cancer
Emily Dickinson, poet, död vid 56 års ålder. Orsak: njursjukdom
Friedrich Nietzsche, filosof, död vid 56 års ålder. Orsak: slaganfall

Och två som nästan blev gamla:

Gunnar Ekelöf, poet, död vid 60 års ålder. Orsak: lungcancer
Samuel Taylor Coleridge, poet, död vid 62 års ålder. Orsak: hjärtattack

SAMMANFATTNING

AV TOTALT 29, ANTAL DÖDAR I…
Sjukdom: 18
Självmord: 4
Mord: 2
Överdoser: 2
Olyckshändelser: 2
Ouppklarade: 2

SLUTSATSER
Självmordsfrekvensen tycks särskilt hög bland poeter (3/4). De båda homosexuella representanterna på listan blev mördade. Ingen kategori tycks gå fri från sjukdom, även om TBC uteslutande har drabbat dem som är födda under 1800-talet.


Tobey Maguires karaktär i filmen Wonderboys har också koll på kulturvärldens dödar

Målning högst upp av David: Marats död

Om orangerier och ett misslyckat romanförsök

Igår besökte jag fjärilshuset i Hagaparken. Det är något jag har velat göra länge. Jag älskar orangerier och någon gång vill jag inrätta ett eget: en trädgård inomhus är på många sätt ultimat – man kan njuta av naturens skönhet men samtidigt slippa dess baksidor (otäcka insekter och opålitligt väder). Särskilt trevligt skulle det förstås vara om den hade inslag av vackra djur: en tam påfågel kanske, eller ett stort akvarium med färgglada fiskar. Jag tänker mig att jag ska sitta i en knakande korgstol med en filt över benen, dricka portvin och läsa romaner omgiven av gigantiska monstreror, kaffeplantor och dadelträd samtidigt som jag njuter av doften från rosor, liljor och hyacinter (i mitt orangeri ska det finnas jättemånga hyacinter!)

Hade huvudet fullt av romantiska fantasier när vi med hjälp av gps-navigatorn snirklade oss fram genom Stockholms i och för sig ganska måttliga söndagstrafik. I mina dagdrömmar vandrade jag och O ensamma genom frodiga rum medan fjärilar landade i mitt hår. Var därför inte alls beredd på varmkorvförsälningen, stegway-uthyrningen, alla barnvagnar och exalterade (läs: högljudda) ungar som väntade oss när vi väl kom fram. Fjärilshuset visade sig vara ett vertiabelt dagis: en plats där trötta föräldrar rastar sina ungar på helgen. När jag kommit över den första besvikelsen kunde jag dock njuta någorlunda av mitt besök; några koboltblå jättefjärilar landade om inte i mitt hår, så i alla fall på min kappa och kinesiska dvärgvaktlar sprang omkring på marken och såg roliga och neurotiska ut.


Fotografi från världsutställningen i Paris, år 1900


Sekelskiftesman i växthus

I flera havererade romanförsök har jag skrivit om orangerier. Jag tilltalas av att det är en vild och tam plats på en och samma gång. En plats där man till exempel både kan rekreera sig, inleda förbjudna kärleksaffärer och spionera på andra (det finns många möjligheter att gömma sig bakom stora växter). Kanske är jag framförallt intresserad av orangeriets romantiska/dekadenta potential. Orangerier var på modet i högre stånds-miljöer under det sena 1800-talet (liksom ockulta rörelser!) och jag gillar att man valde att investera i ett privat stycke djungel i de annars så städade salongerna. Efter publiceringen av Darwins Om arternas uppkomst (1859) tvingades många intellektuella (inte minst prästerna) att inta en ny ställning till det primitiva, det var ju nu en del av vårt ursprung. (Fram till 1700-talet var den gängse uppfattningen att människan var ca 4000 år gammal, och härstammade från Ararats berg där Noa en gång strandat med sin ark. Darwin var absolut inte den första vetenskapsman som hävdade att människan var betydligt äldre än så – men hans bok satte på många sätt ”spiken i kistan” för någon annan uppfattning.) Men trots att det öppnades cirkusar och zoologiska trädgårdar på löpande band och miljöer från Afrika och Västindien blev ett populärt tema bland författare och konstnärer förblev djungeln en avlägsen och främmande plats för de allra flesta 1800-talsmänniskor, och fick ofta tjäna som symbol för människans mer otämjda (och mörka) sidor:


The snake charmer av Henri Rousseau (som målade sina djungler genom att måla av de krukväxter han hade hemma. Denna bild skickade för övrigt Sylvia Plath till Ted Hughes efter att de spenderat sin första natt tillsammans).


För Franz von Stuck är synden en kvinna omslingrad av en gigantisk anaconda.


I Mörkrets hjärta av Joseph Conrad blir Kurtz galen av att vara stationerad i Kongos djungel. Stillbild från Apocalypse now.


I Jane Eyre har Mr Rochester en fru från Västindien som är så primitiv att hon måste hållas fången i en bur på Thornfield halls vind.

I det senaste kasserade romanförsöket (som handlade om en doktorand i idéhistoria som flyttar in hos en mor och dotter i en pampig jugendvilla och dras med i en erotisk sekt) har husets orangeri en central roll i handlingen. Det är där modern i huset skrider omkring i en tunn sidennegligé och dricker vin på dagarna, det är där doktoranden hör mystisk musik från våningen ovanför på nätterna och det är där, bland ”blommor och bin”, som han en sen natt inleder ett passionerat kärleksförhållande med husets vackra men sadomasochistiska dotter (som metaforiskt nog har Caravaggios Medusa ovanför sängen – vilket inte alls är den finaste Medusatavlan, men kanske den mest aggressiva och vulgära). Gud vad jag gjorde research för det där rummet! Konsulterade växtböcker, arkitekturböcker och inredningsböcker, besökte till och med en djuraffär och intervjuade innehavaren om hur man upprättade, och skötte om, det perfekta jätteakvariet (tänk inte vanliga akvariefiskar utan stora fiskar som lever i amazonasfloden och i mangroveträsk).


Ungefär såhär tänkte jag mig att det såg ut i jugendvillan (i själva verket en del av Franz von Stucks hem). Bländande elegant, men med en mörk underton av pedanteri.

Till sist började jag göra research för precis allting: För vad doktorandtjänster i detalj går ut på, kring det ämne doktoranden forskade om (blodsmystik i 1800-talets frikyrkoförbund), kring psykologiska orsaker kring varför människor går med i sekter, vad sekten egentligen skulle gå ut på och vilka symboler den skulle bygga på (det där med symbolerna tyckte jag var enormt viktigt). Det blev helt enkelt ett oerhört tungrott projekt som det inte längre gick att se något slut på och det slutade vara roligt att skriva (jag forskade dessutom mer än vad jag skrev).

Min romantik kring organgerier tror jag i alla fall att jag kan leda till tre, eller möjligen fyra, källor: Christine Falkenlands roman Själens begär där huvudpersonerna bor i ett hus med ett orangeri (fast där tror jag att hon kallar det för vinterträdgård, minns inte riktigt), filmen Murder by Numbers där Michael Pitt har ett fint, grönskande växthus (och förstås är mycket snygg och demonisk) där han förför flickan han är kär i, den isolerade orkidéodlaren i Twin Peaks (som är snygg och olycklig) samt mormors stora, fantastiska trädgård där jag som barn brukade krypa i gångar mellan blommorna, och vars prunkande gröna prakt framstod som den mest förtrollade platsen på jorden.

Det här är för övrigt det sista inlägget jag skriver för en lång tid framöver. Nu får det vara slut med utflykter (= undanflykter) på Internet – nu är det dags att återgå till det privata, ickevirituella skrivandet – annars kommer det snart att ligga ännu ett havererat manus i byrålådan.

Målning högst upp av Otto Eerelman