Hej!
Jag är sjuk idag. Inatt vaknade jag av att jag frös som en hund. Det hjälpte inte att dra de två täckena så hårt om mig som möjligt. När jag väl somnade om sov jag tungt. Vaknade flera timmar senare än vanligt, klockan ett istället för klockan nio och det kändes som om jag har hällt i mig osedvanligt mycket vin igår. Det var dumt att tömma den där vinboxen, hann jag tänka, innan jag insåg att vänta nu, jag drack ju inget igår. Jag tänkte tömma boxen men jag gjorde det inte. Konfunderad över hur jag trots detta kunde känna mig bakis gick jag upp med huvudvärken rungade i huvudet. Nacken var stel som om den var uppriggad med något hårt, en planka? Och jag frös igen. Drog på mig flera lager; byxor på byxor, två tjocktröjor, tjocksockar.
När jag kom ner till köket väntade Fax otåligt på mig. Han såg lite förebrående ut, givetvis, för det var mycket ansvarslöst av mig att inte ha släppt ut honom tidigare. Han fick följa med mig och hämta tidningen och han yrde som en virvelvind över gårdsplanen, genade mellan de höga granarna, rusade tvärt över vägen ut på ängen som vanligt. Snodde runt efter ett tag, gjorde ett ärevarv runt de avlövade rosenbuskarna, girade runt husknuten för att skrämma upp småfåglarna vid fågelbordet, skuttade därefter nöjt tillbaka till mig, ignorerade bron och den oundvikliga ytterdörren och blickade istället längtansfullt ner mot havet: Promenad någon? Helst nu!
I vanliga fall skulle vi också ha tagit en promenad vid denna tid, gått den vanliga rundan längst sjöbodarna, följt den nertrampade stigen ut till det gamla fiskelägret. Beundrat högarna med trassliga fiskenät, färgglada bojar, perfekt rundade stensänken, de gamla båtarna, bryggorna grönärgade av mossa, gråblekta av solsken, vind och år som flätats vid år. Därefter skulle vi ha fortsatt Strandvägen framåt, en av Obbolas längsta villagator, med de vackra gamla femtiotalsträhusen, vissa i eternit, med sina väl tilltagna trädgårdar fyllda med knotiga äppelträd. Och jag skulle ha beundrat allt konstfärdigt julpynt man ställt fram i fönstren; gamla träljusstakar, antika julstjärnor, små nätta glödlampor virade runt en gran. När vi passerat Strandvägen, och därefter Tallvägen skulle vi komma ut på Linjevägen, och där skulle fabriken torna upp sig framför oss, med sina massiva skorstenar utpumpande massiv rök. Och jag skulle i vanlig ordning ha beundrat fabriken också. Därför att fabriksområdet är ett imponerande kolosslandskap, ett legoland med perfekt fyrkantiga och rektangulära byggnader. Samt breda, svindlande höga torn. Fabriken, där mina föräldrar jobbar, där min bror jobbar och där även jag har jobbat. En plats jag älskade att besöka som barn, eftersom man där fick åka packmoppe i hög fart mellan byggnaderna, provköra minilyftkran och dricka världens godaste automatchoklad. Porrbilderna som täckte väggarna och det höga oljudet hade jag överseende med.
Obbolafabriken 1961
Obbolafabriken idag
På vägen hem skulle vi passera Ica, det nybyggda höghusområdet och sedan ta stora bilvägen hem, där det aldrig passerar några bilar: På så sätt skulle vi passera skolan, kyrkogården och kyrkan, väntberget och gamla Konsum, slutligen nå Byvägen, som är vår utgångspunkt, promenera hemåt längst den ängskantade gatan, tillbaka till vårt hus.
En rar vän
Men nu blir det inte så. Istället sitter jag invirvad i en filt, dricker kaffe och skriver ner vår promenad. Då känns den lika levande som om jag faktiskt nyss gått den. Kanske inte för stackars Fax som ligger uttråkad och snusar i hallen, men för mig. (Och nu får jag dåligt samvete, ropar honom till mig och klappar honom; konstaterar som vanligt att hans andedräkt inte är den bästa, men att han trots detta är en rar och entusiastisk vän, kanske den bästa vän man kan ha).
Jenny Diski skriver i Den motvillige resenären om hur hon ligger sjuk på ett hotellrum i Nya Zeeland och därmed missar ett besök till en unik lysmask-grotta. En stund grämer hon sig över detta missade besök, men inser sedan hon att hon genom sitt skrivande kan gestalta besöket i sin fantasi, och då kommer det efteråt att kännas precis som om hon varit där. Jag brukar ofta tänka på detta stycke, hur sant det är: Att skriva är snarlikt att med att leva: Att skriva fiktion är nästan som att leva fiktion. En annan sak med skrivande är att man aldrig känner sig ensam – så länge man befinner sig i texten samtalar man ju oavbrutet, tycker sig befinna sig i sorlande, livliga rum, när det är som bäst på ett bubblande, fantastiskt cocktailparty – något som är en smula läskigt när man stänger av datorn och inser att man i själva verket varit ensam i åtta timmar, eller kanske en hel vecka. Apropå detta såg jag Bodil Malmsten på teve förra veckan. Det var i programmet ”Sommarpratarna” och hon berättade hur hennes sociala liv var extremt begränsat och att hon sällan umgicks med människor. ”Genom att medverka i den här lunchen (med fem stycken närvarande) har jag uppfyllt min sociala kvot för flera år framåt” sade hon, kanske halvt på skämt.
Å andra sidan, tänkte jag, så är hon ju inte ensam när hon skriver. Skulle hon däremot sluta skriva skulle hon förmodligen drabbas av klaustrofobi illa kvickt. Kanske är skrivandet för de invigda lite som ett osunt beroende? Istället för alkohol, droger eller mat missbrukar man, överkonsumerar man, det skrivna ordet. Överallt, i alla tider, har ju författare vittnat om hur de försummar vänner och familj för att få ägna sig åt denna självupptagna syssla. Och precis som missbrukaren dras de ständigt med en känsla av splittring och dåligt samvete: Å ena sidan mot familjen när de skriver, å andra sidan mot skrivandet när de umgås med familjen. Bodil Malmsten pratade även om det där; hur hon så fort hon inte skrev kände sig värdelös.
En destruktiv verksamhet?
Jag älskar att skriva och har alltid skrivit. Mycket. Jag skrev redan innan jag kunde skriva: ritade historier på papper och berättade dem högt för mig själv. I fem- sexårsåldern började jag diktera dessa historier högt för min farmor som skrev ner dem i ett liten gulblå anteckningsbok som hon hade köpt på posten. Ändå, trots denna passion inför det skrivna ordet, lärde jag mig att skriva väldigt sent: Först i nioårsåldern när jag började kommunal skola i 3:an. Innan hade jag gått på Waldorfskola där vår lärare alltid var sjuk och där vi skulle lära oss att skriva med fyrkantiga oljekritor, som jag avskydde. I ren protest lärde jag mig ingenting. Men sedan gick det fort: När jag väl gavs riktig undervisning (ensam med speciallärare) lärde jag mig skriva inom loppet av en månad. Och därefter började jag i rask takt fylla kollegieblock efter kollegieblock med ändlösa följetonger, som lärarna berömde med guldstjärnor och lovtal på utvecklingssamtalen.
I ettan på gymnasiet fick jag höra av min svensklärare att skrivandet var min ”nisch”, det var det jag skulle göra i livet. Och jag lovade mig själv att bli författare till varje pris: ”Ingenting annat är tillåtet” skrev jag i min dagbok, ”inga sidospår, inget lönearbete och ingen utbildning förrän du har publicerat en bok”. Det var mycket naivt tänkt, och redan den sommaren – när jag var 16 år – gjorde jag avbön och började sommarjobba. Och sedan dess har jag jobbat mycket, och även utbildat mig.
När jag var 21 kom jag in på Biskops-arnös dramatikskrivarlinje (jag var dåförtiden inne på att skriva manus) och fick höra av min lärare att mitt största hinder var min självkritik: ”Du måste sluta vara så kritisk mot allt du skriver, du dömer dina texter för hårt.” Biskops-arnö var ett stålbad som nära på sänkte min kreativa självkänsla för gott. Alla som gick där ville ”bli något”, helst kända över en natt, och självhävdelsebehovet var nästintill totalt. På rasterna pratades det sällan om annat än om vilka kulturkändisar och producenter man träffat, eller kände, och vilka projekt man var involverad i som ”kanske eller nästan helt säkert” skulle bli något. Vi var 16 personer i klassen, och sedan vi gick ut har tre av dem ”lyckats” i den mån att de åtminstone emellanåt får betalt för att skriva manus eller lyckas få en pjäs uppsatt. Efter Biskops-arnö skrev jag inte ett ord på flera år.
Dock: Det är svårt att i längden hålla sig borta från något man älskar. På många sätt skulle jag vilja leva skrivandes – umgås skrivandes – att skriva är det bästa jag vet. Och när jag inte låter självkritiken sätta hinder i vägen upplever jag skrivandet lika naturligt som att andas, det går lika lätt. Jag trär ord vid ord, låter dem sprida sig över sidorna, bilda mönster. Ibland, ganska ofta, är mitt skrivande inte alls linjärt. Inte alls praktiskt. Ofta finns inget utstakat mål. Då får jag uppfinna ett längst vägen. Ibland skriver jag in mig i en återvändsgränd och måste backa ut med hjälp av delete-knappen eller ctrl-c och v.
I mitt romanprojekt har jag hittills tvingats kapa en tredjedel av all text: Femtio sidor återvändsgränd ligger i en restmapp. Ibland går texten att återanvända i ett annat sammanhang, men oftast får jag konstatera att den är oanvändbar. Död. Det kan vara lite jobbigt, särskilt när man uppfunnit en hel karaktär som måste skrotas. Som karaktären Lollo till exempel: Indienflummaren och länge min huvudpersons bästa vän. Det var svårt att skrota henne eftersom jag hunnit bli rätt fäst vid henne när jag väl lyfte bort henne från handlingen. Här följer ett stycke som aldrig kommer att få vara med:
Jag kan egentligen inte minnas en tid då Lollo inte funnits i mitt liv. Vi växte upp på samma gata och har följt varandra i allt; från de första sandslotten i sandlådan på kvarterets lekplats till låg- och mellanstadiets skoldiscon, från den första mensen till första gången man hade sex. Vi tog studenten tillsammans och stod på en hölassvagn och viftade med billig skumpa och skrek studentramsor nedanför Apberget i Umeå centrum. Jag hjälpte henne att packa väskorna till Norge och hon tröstade mig över telefon när jag gjort slut med Matte. Och om några veckor ska vi alltså flytta ihop, när hon kommer tillbaka från Indien. (…) Hittills har jag fått ett vykort från henne, det är poststämplat i Madras och sitter på hedersplatsen på väggen ovanför datorn:
Tjolahopp tvillingsyster! Lyder baksidestexten. Här står luften stilla och de heliga korna råmar ikapp med bilarna. Jag har just landat och redan satt i mig 1 ½ liter Cola. Är jäkligt kissnödig och hittar ingen toalett. Snart kissar jag mitt på gatan, jag lovar! Strax ska jag sätta mig i en taxi tillsammans med Ingrid, en kvinna jag träffade på planet. Vi ska till samma retreat, är det inte otroligt??!! De kör som galningar här. Om du inte hör något från mig inom ett par veckor vet du att både jag och Ingrid dött i en blodig frontalkrock med en get. I hjärta U so, so much och kämpa på med skrivandet nu. PS. Kom ihåg att meditera då och då, det ger dig Kraften tillbaka. / Din Lollo-pop-yoda.. PS2: Ingrid hälsar (hon är så rar!) Kram igen och puss, puss, puss!
Eftersom jag inte hört av Lollo på över en månad nu är jag nästan benägen att tro att det har hänt henne något (en krock med den där geten), men troligare är väl att de inte har några brevlådor ute på landsbygden och att hon därför inte kan skicka några kort. Ett annat alternativ skulle vara att hon gått in i någon allvarlig bejaka-tystnaden-fas och för tillfället förbjudit sig själv all kontakt med omvärlden, och framförallt den förkastliga västerländska delen av den.
Jag saknar Lollo nästan varje dag. Ikväll hade jag till exempel hemskt gärna velat pratat med henne. Vi hade kunnat sitta uppkrupna i min säng och jag hade kunnat berätta allt om min eftermiddag hos Dennis. Lollo hade helt klart kunnat svara på frågan om det är normalt att en lärare bjuder sin elev på vin eller inte.
I min fantasi är Lollo blek och rödhårig. Ganska mager efter för mycket böngrytor och annan tunn och smaklös vegetarisk mat. När hon återvänder från Indien har hon dreads och har slagit sig ihop med en outhärdlig diggerdoo-spelare som röker ohälsosamma mängder brass. Hon är en klyscha absolut, kanske var det just därför hon diskvalificerade sig?
Men Lollo kommer aldrig komma hem igen. Hon kommer att få stanna i mitt fiktiva Indien för alltid. Och Jenny, min huvudperson, kommer inte att ha någon bästa vän. Den stackarn! Anledningen är förstås att Lollo inte tillför handlingen något; hon för den inte framåt. Hon är helt enkelt ett onödigt sidospår.
För några år sedan såg jag en tänkvärd film om detta med ”skrotad text”. Den japanska skräckfilmen Re-cycle handlar om en författare vars skrotade karaktärer lever i ett parallellt universum, för evigt dömda att fly från revideringens jordskred: Deras hem, städer och landskap riskerar att närsomhelst falla sönder – de är ständigt på flykt. Och författaren dras plötsligt in i denna värld, inser att hon i själva verket inte är verklig, utan ett fantasifoster hon också – skapad av en författare snarlik henne själv. Jag får bara hoppas att jag inte utsätter Lollo och co för något liknande!
Författaren i filmen Re-cycle med en av sina skrotade karaktärer; inte fullt utvecklad som du ser. *Ryser*
Scen från samma film då huvudpersonen med vapendragare flyr genom ett landskap under revidering
Tillbaka till min sjukdom. Jag mår lite bättre nu när jag ätit alvedon. Men jag oroar mig över att det är något värre än lite feber i fagglorna. (Fagglorna? Heter det så? Min rättstavningskontroll visar rött.)
I helgen skulle jag och O som sagt vara i stugan. Jag åkte dit i lördags, mitt på dagen, förväntansfull och glad över att återförenas med detta mitt favorithem igen. (Särskilt roligt kändes det förstås att komma dit på grund av min nuvarande bostadslöshet; i stugan står alla mina böcker, mina möbler, tavlor, ljusstakar – kort sagt; där väntar mitt hem!). Med mig hade jag förberedd pizzadeg, vin, värmeljus, till och med en julblomma, massor av ved som pappa genast ställde sig och högg ute på gården. Jag kånkade upp allt detta upp för trapporna, vred om nyckeln till låset på övervåningen (där vi bor, nedervåningen behöver renoveras) och drog en lycklig suck över att återse de välbekanta rummen igen. Jag tände genast lyktan ovanför järnspisen, ställde blomman på bordet. Matkassarna på köksbänken och gick in i sovrummet för att tända lamporna på nattduksborden. Och får syn på… SORKBAJS!
Sorkbajs strösslat i högar över borden, på dukarna, vid böckerna. Förvirrat stirrar jag på detta bajs, det ringer liksom någonstans långt inne i huvudet, jag skyndar ut i köket igen och ser att även spisen är täckt av bajs: Sockerskålen, som är tömd (uppätet!), är fylld, liksom saltkaret. Jag skyndar vidare in till vardagsrummet och ser att min favoritplats, den gröna soffan, där jag ägnat otaliga timmar åt att skriva och läsa, är täckt av bajs. Liksom mattan, den andra soffan, kuddarna, golvet. Jag rusar runt i panik och inser att det är bajs överallt: Bajs intrasslat i mina älskade fårskinn, i de mjuka mattorna, på golven. Jag kan inte tänka klart, rusar efter dammsugaren och börjar ilsket – definitivt maniskt – att dammsuga varenda liten yta. Och för varje decimeter rasslar det i rören. Och jag hatar de jävla små skadedjuren. De som jag tidigare förbjudit O att döda i de många råttfällor som ligger utspridda i huset eftersom jag är en blödig vegetarian som tycker att slakt – till och med av blomflugor – är mord. Nu vill jag utrota varenda djävel, krama ihjäl dem med mina bara händer för att de har mage att invardera – och förstöra – mitt älskade hem, mina älskade saker, min sakrala plats på jorden! Min fristad, intagen! Nerskitad! Förstörd!
Efter ett tag kommer pappa upp och undrar vad jag håller på med. Jag skriker att han ska gillra råttfällorna NU – GENAST men han vägrar (han är också djurvän, har läst Peter Singers Djurens frigörelse flera gånger om). Jag skriker att han MÅSTE och han säger att det inte hjälper ”vad spelar det för roll att du dödar två-tre stycken när de finns i tusental?” Han tycker istället att vi ska leta reda på hålet de tagit sig in genom och täta det. ”Och hur jävla lätt är det när de tar sig igenom springer som är 2 centimeter stora?” Vrålar jag och han tycker att jag ändå får ta och lugna ner mig lite, att det inte är någon idé att bli så uppjagad. Och jag börjar gråta hysteriskt och gråter och dammsugar och hyperventiler och snorar som i en ond dröm i fyrtiofem minuter tills allt sorkbajs är borta.Därefter stänger jag dörrarna till vardagsrummet och sovrummet (de som jag glömt att stänga sist och som faktiskt i vanliga fall är sorkfria) och jag plockar ihop alla saker, släcker alla lampor, låser dörrarna och lämnar huset. På vägen tillbaka till Obbola lipar jag oavbrutet, men mer stillsamt nu, mer med eftertanke. För hur ska vi göra nu? Huset måste saneras, allt som går att tvätta måste tvättas. Och vad ska jag göra med sofforna? Måste de slängas eller är de möjliga att tvättas rena med hjälp av såpa och vatten?
Stugan, älskad plats
För det är inte bara det att sorkarna har smutsat ner. Hade det enbart handlat om smuts hade jag inte blivit lika upprörd. Nej, det handlar om att sorkar är spridare av den extremt smittsamma sjukdomen sorkpest. Och vars epicentrum är just Västerbotten, där vi bor. Och sorkpest smittar genom sorkarnas avföring, via andningsvägarna, och när man hanterar sorkspillning bör man absolut inte använda sig av en dammsugare, står det på internet när jag googlar fenomenet lite senare. Eftersom dammsugaren sprider smittopartiklarna i luften genom sin fläkt så att de blir lättare att andas in. Drabbas du väl av sorkpest – eller sorkfeber som det också kallas – blir du Riktigt Djävla Sjuk: Får 40-gradig feber, hostar blod, får dundrande huvudvärk och värk i kroppen. Njurarna och levern kan slås ut, många hamnar på infektion, tvingas ligga i dialys. Blir sjukskrivna från jobbet i veckor. Och när du väl tillfrisknat fortsätter du vara trött och hängig, ibland i månader. Min morfar har haft sorkpest och allt detta drabbade honom. I själva verket har jag inte hört talas om någon som drabbats av denna sjukdom som inte hamnat på sjukhus. Och nu riskerar jag alltså att drabbas av detta, och jag kommer att få gå omkring och oroa mig i en till sex veckor eftersom det är så inkubationstiden ser ut. Och redan innan sjukdomen bryter ut kan man dras med ”en allmän sjukdomskänsla” som det så fint heter på vårdsajternas sjukupplysningssidor. Och är det inte just det jag dras med just nu? Sjukdomskänslan alltså? Eller är den bara ett utslag av min hypokondri? Kan man inbilla sig feber och huvudvärk? Kanske kan jag det, jag hoppas på det.
Sofia G: blek och svag, snart insjuknad i en mycket farlig åkomma.
Och nu kom pappa hem med det lugnande beskedet att sorkpest bara sprids av skogssork som är ”extremt ovanlig vid kusten” (där stugan står). Vid kusten är det istället vanligast med åkersorkar och skogsmöss. Och detta hade han fått höra av vår granne som är läkare och som själv drabbats av sorkpest en gång, men inte här i Västerbotten, utan uppe i fjällen, i sin stuga i Tärnaby. Åh ja, det var en lättnad att höra! Nu gäller det bara att hålla tummarna för att jag inte blivit smittad. Och kanske ta tag i dagen? Jag har en hög uppsatser att rätta, omdömen att skriva och utvecklingssamtal med fyrtio föräldrar att förbereda. Jajamen, men är det inte bra ändå? Att vara en svensklärare som faktiskt dagligen praktiserar vårt svenska språk? Vårdar det i skrift? Nå, även om det inte alltid faller inom ramarna för utbildningsverksamheten. (Och där sätter jag punkt för fem och en halv A4 text, ungefär min dagliga skörd som tog exakt… två timmar och fyrtio minuter att skriva. Och nej, jag orkar inte korrläsa den. Till detta har jag faktiskt inte tid! Men hur som helst: stort grattis till dig som orkade läsa ända hit! Du förtjänar en guldstjärna för uthållighet!)
Och eftersom jag alltid måste avrunda med lite konst får det bli två julbilder:
Bild på mitt matbord
Altartavla av Stefan Locher, 1440-talet
Tillägg 1: Jag kan inte styckeindela; eller snarare: Det tar tid för mig att styckeindela eftersom det kräver min fulla koncentration: ”Ett nytt stycke för varje ny tanke eller händelse” brukar det heta, men ibland är jag osäker på var en tanke börjar och nästa, nya tanke, tar vid. Jag tycker ofta att de går in i varandra ganska sömlöst.
Tillägg 2: Jag läste på någon blogg häromdagen att en förlagsagent någon gång sagt till en av sina författare att han ogillade att hon bloggade: ”Så mycket text rakt ner i toaletten”. Nu har jag ingen agent, och är inte i närheten av att få en heller, men kanske ligger det något i detta? Varför blogga när man kan skriva på Den Stora Romanen istället? Jag tror att det handlar om att det är så mycket jobbigare att skriva på Den Stora Romanen. Att blogga är som en lek – kravlöst och fritt, det kräver ingen FORM att förhålla sig till och att trycka ner sin text i (vilket är det som gör romanskrivandet så jobbigt emellanåt). Men kanske borde jag faktiskt sluta blogga? Frigöra tid och energi. Samtidigt känns det så… torrt och förnuftigt. J, vad säger du? (För jag antar att du är en av få som orkat läsa ända hit.)
