Hemmafrulivet, del II

Hemmafrulivet fortsätter. Jag kokar kaffe i espressokokare, skumvispar mjölk på spisen och tuggar mördegsspröda finska pinnar. Skriver lite grann, tittar ut genom fönstret, sminkar mig för länge. Idag är det inte lika fint väder: För ett tag sedan var marinan inbäddad i dimma, nu har den lättat, och himlen är grå och färglös – enda färgklickarna består av almarnas roströda lövverk.

Förutom hemmafru är jag husvakt, en uppgift jag tar på stort allvar. När jag var liten brukade jag leka slottsfru med rasslande nyckelnippa i bältet; jag lånade mammas långklänningar och gick omkring och pratade högt med pompös och viktig röst om alla lååås som måste låååsas. Tydligen hade jag fått inspiration efter ett besök på Skokloster slott där jag blivit extremt imponerad av en 1600-talsklädd vaktmästarinna. Ägarna till huset har rest till Gotland och det är min och O:s uppgift att gå runt och tända lampor i alla rum så att det ser bebott ut.

Igår eftermiddag när jag kom hem från en promenad låg huset alldeles nedsläckt på sin kulle, och när jag vandrade i skymningen genom den vildvuxna trädgården kändes den mystisk och kuslig, som om buskarna och statyerna med ens hade fått liv. När jag gick uppför den breda, knarrande trappan i den dunkla hallen tänkte jag för ett ögonblick att Konstnärens spöke kanske iakttog mig, vilket fyllde mig med förväntansfull spänning: För kanske kändes det just såhär för Jane Eyre på Thornfield Hall eller för Chaterine Morland på Northanger Abbey.


Stillbild från filmen Jane Eyre

Senast jag var hemmafru var hösten 2009. Då var det meningen att jag skulle skriva mitt examensarbete i pedagogik och jag bodde periodvis på Söder med O och struntade fullständigt i mina studier. Istället ägnade jag dagarna åt att välja ut viner, planera middagar och köpa dyrt specialbröd från det nyöppnade delit på Nytorget (var särskilt förtjust i rosmarinsticks). Jag försökte mig också på att baka, med äckliga citronpajer som smakade parfym som följd. Nykär som jag var hade jag fått för mig att jag skulle vara ”den perfekta flickvännen” = den matlagande, bakande flickvännen. Min syn på kärleksrelationer hade plötsligt vridits tillbaka till 1950-talet (lite grann som för Frank i filmen Vuxna människor). Jag slutade med mina bak- och matanspråk (jag hatar egentligen att stå i köket) när min bästis skällde ut mig för att försöka leva upp till ”en perfekt prinsessroll”, vilket ju var helt sant också.

Igårkväll såg jag en bra film: Bitter moon, regisserad av Roman Polanski. När jag läste en recension på Imdb (det var en länk till nån tidning som jag glömt namnet på) hade skribenten skrivit en underbar sågning som gick ut på att Polanski gjort en ”svulstig, snuskig Sturm und Drang-film i Sista Tangon i Paris-anda om besatthet, sexualitet och ond bråd död” – en beskrivning som inte kunde ha träffat min smak bättre. Skribenten skrev också att Polanski var ”gubbig”. Även Kubrick blev beskylld för att vara gubbig i recensionerna av Eyes wide shut och jag förstår inte riktigt det resonemanget. Eller jo, självklart förstår jag det: en äldre man som regisserar en film där det förekommer nakna kvinnor blir automatiskt misstänkliggjord som snuskhummer, men i båda filmerna förekommer det ju i lika hög grad nakna män. Å andra sidan är det förstås oftast kvinnokroppen som exploateras/idealiseras, sällan manskroppen.

Bitter Moon var absurd på ungefär samma sätt som Lynch nittiotalsfilmer är absurda, men med den stora skillnaden att Polanski är gravallvarlig där Lynch lägger in en viss komik (ändå försökte han sig på en viss humor i denna film). Filmen innehöll även härligt svulstiga dialoger. Här kommer två smakprov: I’d been granted a glimpse of heaven, then dumped on the sidewalk of Rue d’Assas. Samt: Have you ever truly idolized a woman? Nothing can be obscene in such love. Everything that occurs in between it becomes a sacrament.

Polanskis 33 år yngre fru Emmanuelle Seigner (som spelade djävulen i The Ninth Gate) spelade huvudrollen som femme fatale och hon har verkligen något demoniskt över sig – ändå var det inte hon som var boven i dramat. Eller det kanske är en tolkningsfråga. Ett filmtips hur som helst!

Nu ska jag åka in till stan och köpa en manpurse åt O. Sedan gå på parmiddag (gud vad jag är rädd för parmiddagar!)


Emmanuelle Seigner som Mimi i Bitter Moon

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s