Stadsskildringar och bekännelselitteratur

¨

Ny, disig dag. En viss fuktighet, även inomhus. Mörkt i rummet, har tänt ljus. Är lätt bedövad efter vinet igår. Inte baksmälla, bara en viss tröghet inuti. Och givetvis var det jättetrevligt på parmiddagen igår, så är det alltid: Jag fruktar sociala sammanhang i förväg och uppskattar dem i efterhand. Har druckit kaffe, ätit kakor. Suttit i husets bibliotek och bläddrat i tidskriften 90-tal, nr 4, 1991 med tema ”Staden”. Innehöll många fina stadsbilder, främst med Stockholm som motiv: En raffig 90-talsvamp med minikjol och krusigt Julia Roberts-hår som plöjer genom en folkmassa på Sergelstorgs trappa och där hon är den självklara Mittpunkten, Primadonnan. Bilder på fabriksskorsstenar, smutsig snö. Broars betongpelare blir till öppna kyrkorum. En arbetare i ett kalt fikarum iklädd ribbstickad tröja (sådana som är moderna nu igen). Centralstationen, myllrande som en myrstack och därför ångestframkallande, då som nu.

”Jag tillhör otvivelaktigt dem som anser att vi idag kan tala om en renässans för staden och stadslivet” skriver en skribent för att sedan genast krångla in sig i ett omständligt resonemang kring vad han egentligen menar med renässans: ”Renässans är möjligen ett för starkt ord, kanske också missledande…” Åh, denna intellektuella retorik! Rädslan för att positionera sig, men samtidigt den fåfänga viljan att inta en ståndpunkt: Längtan efter att komma fram till något, men inte till något banalt och lättköpt utan till något Genomtänkt och Briljant. Någon citerar Wittengenstein: ”Språket är en labyrint av vägar. Du kommer från ett håll och känner igen dig. Du kommer från ett annat håll till samma ställe och du känner inte längre igen dig.”

En annan skribent skriver om att gå ut i staden och ”spontanisera”: ”Vi drog iväg dit benen styrde, tittade in på de gårdar vi hittade, slog oss ner på en bänk när vi fick lust. Staden var vår värld och den var ofantligt rik”. Det låter fint. Senast jag ”spontaniserade” var när jag och O strövade runt på Östermalm. En genant sak hände och det var att jag blev akut kissnödig: Var lånar man en toalett på Östermalm? Det tog emot att gå in och fråga efter en toalett på någon av de sparsmakade boutiqerna (de där som består av en enda designmöbel i ett i övrigt kalt rum) eller på någon av de eleganta restaurangerna. Så jag höll mig tills jag hittade en bar i Bishops armsstuk och gick in där. Bara för att bli välkomnad av tre förhoppningsfulla kypare vid dörren i en för övrigt tom lokal som alla förväntade sig att de skulle få servera mig något. Jag hälsade och gick sedan med högburet huvud förbi dem till toaletten och försökte förtränga att jag skämdes som en hund. (Samtidigt som tonårsjaget trotsigt försvarade sig med att deras eventuella åsikter kunde dra åt pipan; för är man nödig så är man!).


Hej, kan man låna toan här?

När jag bläddrade i Ernst Billgrens bok tänkte jag på Carina Rydberg. Jag önskar att hon kunde skriva en ny bekännelseroman. Jag tyckte mycket om hennes dekadenta krogskildringar i Den högsta kasten och Djävulsformeln – men också mycket om hennes reseskildringar där det finns en lätthet och frihet hon inte verkade finna i sitt vardagsliv i Stockholm. Särskilt gillade jag hur hon trotsade sin rädsla och lärde sig dyka – som en riktig hjältinna. Relationen till Billgren som beskrivs i Djävulsformen ska enligt honom själv vara påhittad; Carina diktade ihop en historia om dem i en slags hämndaktion mot att han i sin egen bok kallat henne lesbisk. Tydligen gjorde hon det med ”glimten i ögat”. Fast vad jag minns var tonen i Djävulsformeln inte alls lättsam och humoristisk, snarare mycket allvarlig – som om hon menade varje ord hon skrev. Carina var enligt egen utsago förälskad i Ernst och han lekte med hennes känslor, manipulerade henne. Eller gjorde han det? Kanske lade hon bara in för mycket betydelse i hans förhållningssätt gentemot henne? Som vanligt är när man är olyckligt förälskad och inte riktigt vill acceptera att man inte är lika betydelsefull för objektet för sin åtrå som denne är för en själv.


Vems version är den riktiga?

Det skrivs för lite bekännelselitteratur i Sverige tycker jag. (Å andra sidan skrivs det desto fler bloggar. Och det stora antalet bloggar måste ju vara ett bevis på människors behov av att dela bekännelser med varandra: ”Det här är mitt liv, mina tankar och känslor – jag hoppas du kan förstå, eller förlåta mig.”)

Jag har aldrig riktigt förstått talesättet ”att vara personlig men aldrig privat”. I sitt skrivande – eller i sitt yrke – anses det bra att vara personlig, men dåligt att vara privat. Men var går gränsen mellan personligt och privat? Jag har läst otaliga biografier och dagböcker som berättar om – i mina ögon – väldigt privata saker, t ex när Erica Jong skriver om sitt missbruk och även sin dotters missbruk, eller när Ann Heberlein skriver om sin manodepressivitet och hur hon behandlar sin familj. Ändå skulle jag inte säga att jag ”lärt känna ” Jong och Heberlein genom att läsa deras böcker. De är fortfarande oåtkomliga, fortfarande främlingar. Vi är rädda för det privata, men samtidigt avslöjar det vi tycker är privat inte särskilt mycket om oss: Människan är alltid större än sina erfarenheter.

Bekännelselitteratur, eller dagbok eller vad man nu vill kalla det, brukar också kategoriseras som en smula sämre litteratur. Som snask eller känsloporr. En Stor Bok ska vara allmängiltig, panorera över samhället och människan med objektiv, analytisk blick. En Stor Bok är inte subjektiv, specifik, navelskådande. För det är alldeles för lättillgängligt och därmed lågt att i främsta hand använda sig av sig själv som källa. Vänd dig hellre till Historien och Teorierna och Politiken: Gör research i ett halvår innan du börjar skriva, bifoga en kilometerlång referenslista till ditt verk, använd din förnuftiga hjärnhalva, skriv om något du inte kan. T ex om judiska ghetton under andra världskriget eller om korruptionen i Sovjets partitoppar eller om hur det går till innanför Säpos lyckta dörrar. Gör en disposition, var ospontan, som Elizabeth George rekommenderar i sin uppfordrande bok Om att skriva.

Triss i personliga författare som börjar på J: Jenny, Janet och Julia


Eftersom jag nyss haft ett moment i språksociologi om manligt och kvinnligt språk känns det naturligt att länka motviljan mot det personliga och privata skrivandet till en manlig världsbild. Enligt språkforskaren Deborah Tannen är män i större utsträckning obenägna att ”prata personligt” än kvinnor, som tvärtom i mycket hög grad uppskattar det personliga samtalet. Och inom litteraturen talas det än idag om ”kvinnliga författare” och ”kvinnlig erfarenhet” som en slags egen genre, skild från Litteraturen med stort L, som givetvis är manlig – för det manliga betraktas fortfarande som det allmängiltiga, som standard. (Eller är jag bara gnällig nu?)

Här kommer en tipslista på böcker som alla tar avstamp i den personliga erfarenheten:

1. Anais Nins dagböcker. De ocensurerade versionerna är mycket passionerade: där kan man också läsa Henry Millers fantastiska kärleksbrev. Nin skriver mycket om den hudlösa livskänslan och är väldigt inspirerande. Läs gärna mer om hennes dagboksskrivande här: http://www.dn.se/dnbok/dnbok-hem/nin-erotiserar-hela-tillvaron (min direktlänkfunktion funkar inte).

2. Sylvia Plaths dagböcker. Om Sylvias järnhårda kamp för att bli författare: ”Om jag bara fick ta med mig en sak till en öde ö skulle det vara min synonymordbok”. Sylvia Plath var en medioker författare som till sist blev en lysande författare – mycket tack vare sin besatthet och envishet.

3. May Sarton: Journal of a solitude m f. May Sarton var en mycket klok kvinna. Hennes iakttagelser är så skarpa att man måste stryka under meningar på varje sida – läs henne utdraget, lev med henne år efter år.

4. Jenny Diski: På tunn is – en resa till Atlantis m f. Miss Diski är en av mina absoluta favoritförfattare: Hon är sarkastisk, grinig och sur, men också blixtrande intelligent. Hon kan koka soppa på en spik; skriva intressant om vilket ämne som helst. Hon väjer inte heller för att berätta om sina erfarenheter av psykisk sjukdom. Ibland vill jag vara Jenny Diski. Hon är nog min idol.

5. Janet Frame: En ängel vid mitt bord. En underbar trilogi. Bäst är sista delen Sändebud från spegelstaden. Älskar Frame, men eftersom jag redan skrivit om henne här på bloggen så är jag inte utförligare i min beskrivning än såhär.

6. Julia Cameron: The Right to Write: An Invitation and Initiation into the Writing Life. m f Julia Cameron är en new agetant som faktiskt är riktigt bra. Den här boken inspirerar till mod att skriva mot alla odds och tvivel.

7. Erica Jong: Att förföra demonen Se inlägget ”Om passion”

8. Joan Didion: Ett år av magiskt tänkande. En vacker och vemodig bok som satte djupare känslospår i mig än vad jag först trodde att den skulle göra.

9. Carina Rydberg: Den högsta kasten och Djävulsformeln.

10. Alex Schulman: Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött. Jag gillar Alex Schulman, han är en motsägelsernas man: Både ytlig och djup, både posör och litteratör. Verkar trots en del tvivelaktiga sidor ha ett gott hjärta.

11. Elizabeth Gilbert: I nöd och lust: en tvivlare försonas med äktenskapet. Jag tyckte att det här var en underhållande bok när jag läste den, men nu minnas jag inte så mycket av vad som stod i den.

12. Ann Heberlein: Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Stora delar av boken går ut på att Ann Heberlein beskriver för läsaren hur snygg hon tycker att hon är. De filosofiska partierna är dock riktigt bra.

13. Maja Lundgren: Myggor och tigrar. Ganska kvalmig läsning, tyvärr.

14. Per Hagman: Att komma hem ska vara en schlager. Om man gillar poserande texter om evig ungdom uppskattar man den här boken.

15. Martina Lowden: Allt. Jag gillar Martinas ambitioner här, och tyckte om henne när jag såg henne på Umeå litteraturfestival 2007.

16. Ingmar Bergman: Laterna Magica.
Ingmar beskriver hur dåligt han behandlar sina fruar, bland annat.

17. Withold Gombrowicz: Dagboken. Extremt pompös, innehåller många lysande partier men man blir snabbt överväldigad och måste ta en paus (en lång paus).

18. Paul Auster: Att uppfinna ensamheten. Om Paul Austers relation till sin pappa.

19. Paul Auster: Ur hand i mun: Minnen av en misslyckad början.
Paul Auster är författarmyten inkarnerad och här skriver han om sin kamp för att bli författare, den går bland annat via en tjänst på ett fartyg och boende i ett vindskyffe i Paris.


Paul Auster: författarbabe som lever myten.

20. Stina Aronsson: Feberboken. Aronsson skriver med glöd om sin olyckliga kärlek till Arthur Lundkvist. Fast i boken heter de inte Stina och Arthur utan Mimmi och Hugo.

21. Unica Zürn: Jasminmannen. Om Zürns psykotiska förälskelse i Henri Michaux, som hon döper till Jasminmannen.

22. Victoria Benedictssons dagböcker: Benedictsson beskriver hur fullständigt utplånad hon är av kärlek till den självupptagna skithögen Georg Brandes. Så mycket begåvning till spillo på en sådan man, tänker jag, och önskar att hon slösat sina poesi på en människa som förtjänat det mer (men så funkar inte kärleken, tyvärr).


Victoria Benedictsson: en lysande kvinna förtärd av olycklig kärlek

23. Lars Norén: En dramatikers dagbok
Nog för att bekännelselitteratur går ut på att vara rätt rejält självupptagen, men jag tilltalas inte alls av Noréns självupptagenhet.


En härligt frodig, grön bild från Jane Champions filmatisering av En ängel vid mitt bord.

Jag har inte läst Knausgård än, men när Min kamp 2 kommer ut på pocket ska jag läsa den – han verkar i högsta grad vara personlig. Är också sugen på Birgitta Holms biografi över Rut Hillarp och Siri Hustvedts Den skakande kvinnan.

Fotografiet högst upp taget av Micke Berg
Fotografiet av Carina Rydberg taget av Carl Bengtsson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s