Om orangerier och ett misslyckat romanförsök

Igår besökte jag fjärilshuset i Hagaparken. Det är något jag har velat göra länge. Jag älskar orangerier och någon gång vill jag inrätta ett eget: en trädgård inomhus är på många sätt ultimat – man kan njuta av naturens skönhet men samtidigt slippa dess baksidor (otäcka insekter och opålitligt väder). Särskilt trevligt skulle det förstås vara om den hade inslag av vackra djur: en tam påfågel kanske, eller ett stort akvarium med färgglada fiskar. Jag tänker mig att jag ska sitta i en knakande korgstol med en filt över benen, dricka portvin och läsa romaner omgiven av gigantiska monstreror, kaffeplantor och dadelträd samtidigt som jag njuter av doften från rosor, liljor och hyacinter (i mitt orangeri ska det finnas jättemånga hyacinter!)

Hade huvudet fullt av romantiska fantasier när vi med hjälp av gps-navigatorn snirklade oss fram genom Stockholms i och för sig ganska måttliga söndagstrafik. I mina dagdrömmar vandrade jag och O ensamma genom frodiga rum medan fjärilar landade i mitt hår. Var därför inte alls beredd på varmkorvförsälningen, stegway-uthyrningen, alla barnvagnar och exalterade (läs: högljudda) ungar som väntade oss när vi väl kom fram. Fjärilshuset visade sig vara ett vertiabelt dagis: en plats där trötta föräldrar rastar sina ungar på helgen. När jag kommit över den första besvikelsen kunde jag dock njuta någorlunda av mitt besök; några koboltblå jättefjärilar landade om inte i mitt hår, så i alla fall på min kappa och kinesiska dvärgvaktlar sprang omkring på marken och såg roliga och neurotiska ut.


Fotografi från världsutställningen i Paris, år 1900


Sekelskiftesman i växthus

I flera havererade romanförsök har jag skrivit om orangerier. Jag tilltalas av att det är en vild och tam plats på en och samma gång. En plats där man till exempel både kan rekreera sig, inleda förbjudna kärleksaffärer och spionera på andra (det finns många möjligheter att gömma sig bakom stora växter). Kanske är jag framförallt intresserad av orangeriets romantiska/dekadenta potential. Orangerier var på modet i högre stånds-miljöer under det sena 1800-talet (liksom ockulta rörelser!) och jag gillar att man valde att investera i ett privat stycke djungel i de annars så städade salongerna. Efter publiceringen av Darwins Om arternas uppkomst (1859) tvingades många intellektuella (inte minst prästerna) att inta en ny ställning till det primitiva, det var ju nu en del av vårt ursprung. (Fram till 1700-talet var den gängse uppfattningen att människan var ca 4000 år gammal, och härstammade från Ararats berg där Noa en gång strandat med sin ark. Darwin var absolut inte den första vetenskapsman som hävdade att människan var betydligt äldre än så – men hans bok satte på många sätt ”spiken i kistan” för någon annan uppfattning.) Men trots att det öppnades cirkusar och zoologiska trädgårdar på löpande band och miljöer från Afrika och Västindien blev ett populärt tema bland författare och konstnärer förblev djungeln en avlägsen och främmande plats för de allra flesta 1800-talsmänniskor, och fick ofta tjäna som symbol för människans mer otämjda (och mörka) sidor:


The snake charmer av Henri Rousseau (som målade sina djungler genom att måla av de krukväxter han hade hemma. Denna bild skickade för övrigt Sylvia Plath till Ted Hughes efter att de spenderat sin första natt tillsammans).


För Franz von Stuck är synden en kvinna omslingrad av en gigantisk anaconda.


I Mörkrets hjärta av Joseph Conrad blir Kurtz galen av att vara stationerad i Kongos djungel. Stillbild från Apocalypse now.


I Jane Eyre har Mr Rochester en fru från Västindien som är så primitiv att hon måste hållas fången i en bur på Thornfield halls vind.

I det senaste kasserade romanförsöket (som handlade om en doktorand i idéhistoria som flyttar in hos en mor och dotter i en pampig jugendvilla och dras med i en erotisk sekt) har husets orangeri en central roll i handlingen. Det är där modern i huset skrider omkring i en tunn sidennegligé och dricker vin på dagarna, det är där doktoranden hör mystisk musik från våningen ovanför på nätterna och det är där, bland ”blommor och bin”, som han en sen natt inleder ett passionerat kärleksförhållande med husets vackra men sadomasochistiska dotter (som metaforiskt nog har Caravaggios Medusa ovanför sängen – vilket inte alls är den finaste Medusatavlan, men kanske den mest aggressiva och vulgära). Gud vad jag gjorde research för det där rummet! Konsulterade växtböcker, arkitekturböcker och inredningsböcker, besökte till och med en djuraffär och intervjuade innehavaren om hur man upprättade, och skötte om, det perfekta jätteakvariet (tänk inte vanliga akvariefiskar utan stora fiskar som lever i amazonasfloden och i mangroveträsk).


Ungefär såhär tänkte jag mig att det såg ut i jugendvillan (i själva verket en del av Franz von Stucks hem). Bländande elegant, men med en mörk underton av pedanteri.

Till sist började jag göra research för precis allting: För vad doktorandtjänster i detalj går ut på, kring det ämne doktoranden forskade om (blodsmystik i 1800-talets frikyrkoförbund), kring psykologiska orsaker kring varför människor går med i sekter, vad sekten egentligen skulle gå ut på och vilka symboler den skulle bygga på (det där med symbolerna tyckte jag var enormt viktigt). Det blev helt enkelt ett oerhört tungrott projekt som det inte längre gick att se något slut på och det slutade vara roligt att skriva (jag forskade dessutom mer än vad jag skrev).

Min romantik kring organgerier tror jag i alla fall att jag kan leda till tre, eller möjligen fyra, källor: Christine Falkenlands roman Själens begär där huvudpersonerna bor i ett hus med ett orangeri (fast där tror jag att hon kallar det för vinterträdgård, minns inte riktigt), filmen Murder by Numbers där Michael Pitt har ett fint, grönskande växthus (och förstås är mycket snygg och demonisk) där han förför flickan han är kär i, den isolerade orkidéodlaren i Twin Peaks (som är snygg och olycklig) samt mormors stora, fantastiska trädgård där jag som barn brukade krypa i gångar mellan blommorna, och vars prunkande gröna prakt framstod som den mest förtrollade platsen på jorden.

Det här är för övrigt det sista inlägget jag skriver för en lång tid framöver. Nu får det vara slut med utflykter (= undanflykter) på Internet – nu är det dags att återgå till det privata, ickevirituella skrivandet – annars kommer det snart att ligga ännu ett havererat manus i byrålådan.

Målning högst upp av Otto Eerelman

2 thoughts on “Om orangerier och ett misslyckat romanförsök”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s