Om plågan i att leva ett liv

Dricker kaffe ur en Gustavsbergskopp och äter praliner. Både jag och min syster dissar romrussinen och slänger dem vanvördigt i soporna. Funderar på allvar att skippa middagen och äta mig mätt på choklad istället. En bra start på en fredagskväll som kommer att toppas av osunda mängder vin (jag skulle ha passat alldeles utmärkt vid Marie Antoinettes hov).

Jag har haft lektioner hela dagen, varje fredag har jag sex timmar aktiv lektionstid: det är så mycket lektionstid man kan ha på en arbetsdag. De tre eftermiddagstimmarna med årskurs 1 urartar ofta till ungdomsgård. Ettorna är rara på alla sätt och vis, men mina lektioner får hård konkurrens av pingisbordet i uppehållsrummet och av rökrutan ute på skolgården (i årskurs 1 röker alla som borstbindare) samt av spotify – de flesta hävdar att de inte kan jobba bra om de inte har black metal eller hiphop på högsta volym i hörlurarna – vilket givetvis är en stor fet lögn. Men vi har ofta roligt, och sista timmen tänder jag ljus, bjuder alla på kaffe och läser högt för dem ur Jan Guillious Ondskan – den boken röstade de enhälligt fram när vi skulle välja bok tidigare i höstas. Jag blev lite besviken först, men känner mig samtidigt varm om hjärtat när de lyssnar så koncentrerat. De verkar faktiskt uppskatta de enahanda våldsskildringarna.

Idag har det varit samtalsterapins dag. Jag har fått ta del av flera skilsmässohistorier, lyssnat på en elev som berättade om sina depressioner och sömnproblem samt tröstat en kille som var ledsen för att hans flickväns mamma nyss hade dött. En annan elev gav mig ett brev där han skrev om hur jobbigt han hade det hemma och om att han var olyckligt kär. Min upplevelse är att nästan 7 av 10 elever mår dåligt: Jag hör sådana här historier varje vecka. Och många uttrycker att de tycker att det är ”jobbigt att leva”: ”Jag förstår inte hur jag ska orka stå ut när det är såhär.” Vissa säger att de på allvar funderat på att ta sitt liv. Och de elever som ger uttryck för detta slags tankar är inte enbart de tystlåtna och tillbakadragna, tvärtom är det ofta ledargestalterna; de som kaxar och clownar sig, de som anger tonen i klassrummet.

Jag ser ingen anledning att komma med floskler när de kommer med sina historier, och jag gör ingenting för att försöka ”lätta upp stämningen”. Den bästa trösten är nästan alltid att ta en människa på allvar, och att vara helt ärlig mot denne: ”Ja, det där låter skitjobbigt, fan vad trist. Det kan vara fördjävligt att växa upp, det vet jag av egen erfarenhet.” (Ja, jag är personlig!) Jag säger att det inte finns någon ”snabb lösning”, tyvärr tvingas man att ”härda ut”. Fast visst, har du problem hemma kan det vara en god idé att ansöka om ett eget boende, och är du deprimerad kan en psykolog vara en lösning – även om det inte är möjligt att vaska fram en bra psykolog till varenda stackare som är i behov av en. Ibland drar jag till med att det ”kommer att bli bättre”, och håller tummarna för att det inte bara är en dålig lögn. (Där sätter jag helt enkelt min tillit till sannolikheten: Sannolikt blir saker bättre – du kanske aldrig kommer till punkten där du känner dig ultralycklig, totalt tillfreds och vandrar på fluffiga moln, men livet kommer förmodligen inte alltid att kännas outhärdligt. Ibland kommer det faktiskt att kännas helt okej, kanske till och med redan ikväll eller nästa vecka.)

Förut när jag jobbade på hemtjänsten, och senare inom psykiatrin, slogs jag dagligen av detta: Hur dåligt människor mår, och framförallt hur ensamma människor är. Både rent fysiskt ensamma; ensamma-i-sina-hem och i sina liv, men också ”ensamma i sig själva”. Och många tycks lida av det Janet Frames universitetslärare så fint kallade för ”en själens inre ensamhet”; en gnagande känsla av att aldrig riktigt bli förstådd, och aldrig riktigt bli uppskattad för ”den man innerst inne är”: Många visar heller aldrig vilka de ”innerst inne är” – av rädsla för att bli ratade av sina anhöriga och bekanta.

Kanske finns det inte heller någon ”genuin, oförvanskad personlighet”, ren från teaterspelets smink? Kanske är det rentav såhär vi är: halvtrasiga, evigt kompromissande, evigt missförstådda. Fyllda av längtan efter autenticitet och äkta samförstånd, längtande även när vi är omgivna av människor, även när vi skrattar så att kinderna värker. För paradiset tycks alltid finns någon annanstans. Alltid på den plats där vi själva inte är.

Om jag inte begränsades av min yrkesplikt att vara ”en god pedagog” skulle jag hänvisa eleverna till Baudelaires dikt Berusa er:

Man måste alltid vara berusad. Det är allt: det är det enda det är frågan om.
För att inte känna Tidens förfärliga börda som knäcker era skuldror
och böjer er mot marken, måste ni berusa er utan uppehåll.
Men med vad? Med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag. Men berusa er!
Och om någon gång, på trappan till ett palats, på det gröna gräset i ett dike,
i ert rums dystra ensamhet, ni vaknar, och berusningen redan är förminskad eller försvunnen,
fråga vinden, vågen, stjärnan, fågeln, klockan, allt det som flyr, allt det som kvider,
allt det som rullar, allt det som sjunger, allt det som talar, fråga vilken tid det är;
och vinden, vågen, stjärnan, fågeln, klockan, skall svara er:
”Det är tid att berusa sig! För att inte vara Tidens plågade slavar, berusa er utan uppehåll!
Med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag.”


Marilyn Monroe mådde djävligt dåligt men log ändå. SKÅL!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s