Livets enkla njutningar

Blir väckt 06.55 av en kall hundnos i min handflata. Vår minsta hund Enja har tagit sig upp till övervåningen och min bäddsoffa och puffar uppfordrande på mig, ger till ett kort skall. När jag stryker henne över pälsen svarar hon med att blöta ner min underarm med saliv. Jag klappar henne en stund, masserar hennes nacke som jag sett César Milan göra på teve. Det ska vara likt hundmammans bett i nackskinnet, det tycker de om. Efter ett tag reser jag mig upp; Enja kommer inte att ge sig förrän jag släppt ut henne på gården. När jag kommer nerför trappan väntar ytterligare två hundar på mig med tassarna på nedersta trappsteget. De viftar häftigt på svansen och sträcker sina nosar mot mig: Godmorgon! Ser de ut att säga. Varför dröjer du så?

Jag släpper ut dem. Brygger kaffe och rostar två skivor halvtorrt lantbröd. Det är en sådan enkel njutning att rosta bröd och snart doftar det underbart i köket. I kylskåpet hittar jag en trekvarts flaska avslagen julmust som jag dricker upp på stående fot. Julmust dricker jag några få gånger per år och det smakar alltid lika gott.

Det är kallt i huset och ute på gården ligger frosten alldeles vit, som snö. Jag släpper in hundarna och bär upp brickan med min frukost till bäddsoffan. Tänder ett ljus och virar täcket omkring mig. Det här kommer att vara dagens bästa stund: Ett tyst mörkt hus, kaffe, rostat bröd. Gryningen är fortfarande långt borta; ett mörkblått dunkel utanför fönstren. När jag var yngre kunde jag ibland ligga vaken på nätterna och längta tills jag skulle få gå upp och äta frukost. Frukost är mitt absoluta favoritmål. Den där första klunken kaffe som verkar så vederkvickande. Det är med kaffe som med vin: De första klunkarna är alltid bäst.

Den här stunden, det här lantliga lugnet, är bara till låns. Jag är hos min mor. I själva verket är jag som sagt bostadslös, flyttar till huvudstaden om en månad. Jag har blandade känslor inför det. Jag har bott i Stockholm förr och jag vet vad som väntar: en hårdhet som krymper själen. Det spelar ingen roll att människor hävdar att det är överdrivet. Jag tycker inte det: Man förändras i Stockholm. I grunden ointressanta saker blir viktiga, som hur man ser ut, vilka man känner, på vilken adress man bor. Och ingen trivs med det, innerst inne – inte ens stockholmarna själva vad jag har förstått – ändå hjälps det inte: Det är som en smitta.

I början av hösten, i september, kände jag att jag var exakt där jag ville vara. Jag och O bodde i vårt kråkslott vid kusten tillsammans med vår hund. Dagarna gick sin stilla gång. Vi var båda arbetslösa och panka och visste att det bara var en tidsfråga innan vi skulle bli tvungna att bryta upp, men vi sköt upp denna oro. Lyckades – mot alla odds – leva i stunden. Det var som en gemensam överenskommelse: Att vi skulle njuta av varje stund. Så vi eldade i kaminen, läste böcker. Plockade bär, kokade sylt, sprang dagliga joggingrundor i skogen. Vi skrev och läste upp vad vi skrivit för varandra. Och på kvällarna åt vi överdådiga middagar (för oavsett hur pank lyckas O alltid slänga ihop nåt gott). Sedan fick O jobb och jag fick jobb. Och vi bommade igen huset för vintern.

Igårkväll ringde O och ville att jag skulle öppna huset igen. Han hade bestämt sig för att bila upp från Stockholm efter jobbet på fredag och ville att jag och hunden skulle vänta på honom ”hemma hos oss”. Jag lovade att åka dit några timmar innan, elda i kaminen och tända ljus så att det skulle vara riktigt hemtrevligt när han kom hem igen.