Knasgård

Caravaggio: Narcissus, 1598-99
Nadav Kander, Erin O’Connor (after Caravaggio), 2004
Olaf Nicolai, Portrait of the Artist as a Weeping Narcissus, 2000

”Har du läst den där Knausgård?” Frågade O häromdagen.
”Nej, hurså?” Undrade jag, lätt överraskad över att frågan kom från honom som vanligtvis inte följer med i några litteraturdebatter.
”Jo… man blir ju lite nyfiken när de på DN behandlar honom som om han vore en Gud eller nåt. Den ende som kan skriva böcker i hela Norden eller vad det nu stod häromdagen.” Fortsatte han.
”Det har du rätt i, det är jäkligt märkligt att alla är så okritiska. Vi får helt enkelt ta reda på vad det är frågan om.” Bestämde jag.

Sagt och gjort. Nu har jag beställt Min kamp 2 från adlibris för dyra 189 kronor (tog det på faktura så jag kan blunda för priset en tid framöver). Och det är verkligen sant det O sa: Medievärlden behandlar Knausgård som om han vore en Gud (har han möjligen fått tag på den där förföriska parfymen Patrick Süskind skriver om och slängt den i tryckpressarna? För enighet brukar ju annars sällan vara en trend på kultursidorna). Och samma sak tycks gälla bloggvärlden; när jag igår snabbsökte på hans namn på bloggportalen hittade jag inte ett enda negativt omdöme. Det verkar mysko. Återkommer i saken om några veckor. Förhoppningsvis inte frälst.

Tillägg: Nu har jag listat ut varför jag är så ogint inställd till den rådande Knausgårdfebern (influensan?). Det har ingenting med Knausgård själv eller hans författarskap att göra – som jag ju som sagt inte har någon koll på, än. Tvärtom älskar jag, och välkomnar, så många dagboksromaner, fiktionaliserade eller ocensurerade dagböcker och självbiografier som möjligt eftersom det är en av mina favoritgenrer. Jag har absolut inga problem med självupptagenhet så länge den är välformulerad och underhållande, och förhoppningsvis erbjuder vägar till insikt av olika slag.

Att skriva dagbok är många gånger en mycket välgörande och terapeutisk syssla och lyckas man formulera en dagbok som kan vara av allmänt intresse – desto bättre! Till mina favoritböcker hör t ex Anais Nins och Sylvia Plaths dagböcker, Carl Jungs självbiografi Mitt liv, Jenny Diskis självbiografiska reseskildringar, Janet Frames själv-trilogi En ängel vid mitt bord, Unica Zürns Mörk vår och Jasminmannen, samt den nyligen utlästa Erica Jongs Att förföra demonen (jag har säkert glömt några titlar nu).

Det jag har problem med är att det i debatten framstår som att Knausgård gör något helt nytt – revolutionerar romanformen och spränger den i tusen potenta småbitar. När han egentligen ”bara” gör en ”ny Marcel Proust”, en ”ny Anais Nin”, eller en ”ny Withold Gombrowisz.” För Nins stora dagboksprojekt var också flera tusen sidor långt och minst lika ambitiöst, personligt och litterärt. Ändå skulle hon aldrig, och förmodligen ingen annan kvinna heller, ens idag, få ta emot samma okritiska hyllningar som Knausgård fått ta emot. Hennes projekt skulle inte kallas för revolutionärt, snarare ”sjukt” (som Maja Lundgrens och Ann Heberleins senaste självbiografiska böcker har kallats. För säkert skulle någon DN-skribent i ett öppet kåseri fundera huruvida kvinnan Knausgård led av antingen manodepressivitet, megalomani eller någon annan personlighetsstörning – såsom chefredaktören gjorde i fallet Lundgren) eller så skulle de stuvas undan i den förminskande sidogenren ”kvinnlig erfarenhet”.

Såhär beskrev Jonas Thente Knausgårds projekt häromdagen:

Karl Ove Knausgård gör det fullständigt klart i denna sista del att han i sviten ”Min kamp” har försökt överskrida de regler som ”det offentliga” stipulerat för vad som är lämpligt att säga och hur man bör säga det. För Knausgård är den bekväma litteraturvetenskapliga slagdängan om att alla och allting som förekommer i ett fiktivt verk är att betrakta som just fiktiva, en del av problemet med vår tids brist på allvar, uppriktighet och ansvar.

Jag menar att han långt ifrån är den första som tagit sig an detta projekt. För den sakens skull behöver det inte betyda att det han skrivit är mindre bra på något sätt – det innebär bara att han vackert får sälla sig till ledet som en i raden av alla kvinnor (och ett fåtal män) som redan drivit denna så kallade kamp i decennier.

5 thoughts on “Knasgård”

  1. Jag läste redan En tid för allt, som var hans andra roman, men den första som kom ut på svenska. Den lämnade inga som helst spår i mig. Men hans fascination för barocken borde på något sätt tilltala dig.

    Nyss läste jag Min Kamp 2 och vad kan jag säga? Han skriver på ett lågintensivt sätt som är behagligt. Dessutom har han ett skarpt öga, men jag skulle inte kalla honom geni. Efter två romaner är jag ännu rätt likgiltig. Sedan måste du ju betänka att de samtida skandinaviska författarna inte lagt den så kallade ribban särskilt högt. Den ingångshöjden kan vem som helst saxa.

  2. Ja, det ska bli mycket spännande att studera det här litterära fenomenet på närmare håll! Har nu byggt upp så mycket förväntningar att jag inte kan bli annat än besviken. Dock! Nog har vi väl åtminstone några briljanta nutida författare? Såsom Mare Kandre, Christine Falkenland och Stig Larsson? Och Gertrud Hellbrand, min gamla skrivskolelärare, är ju en otrolig stilist. Jag vet inte… jag är nog imponerad av de flesta som orkar tota ihop en hel bok. Än mer av de som lyckas hålla ”röd tråd”. Berättarteknik, hantverk, skrivdisciplin, rutiner… sådana ord har börjat ringa allt vackrare i mina öron. Tyckte t o m att Denise Rudbergs senaste var värd min helhjärtade beundran. (Det är nog det här som kallas att ”bli vuxen”, man blir relativist; saker och ting börjar mätas med ens egna prestationer och man inser då att de flesta krossar en med hästlängder. Jag har helt enkelt svårt att ställa högre krav på litteraturen eller samhället eller på de människor som bebor det än vad jag ställer på mig själv).

    1. Ja, jag förstår till viss del vad du menar. Jag läste Alex Schulman för ett tag sedan och tänkte att han var bra på att kommunicera. Han var enkel och rak. Men det betyder inte nödvändigtvis att det är stort, fritt, starkt. Det är fortfarande mediokert.

      Av de samtidsförfattare du nämnde är Kandre dessutom död och Larsson har ju inte skrivit något på ett tag (i ärlighetens namn har han inte skrivit något angeläget på snart trettio år). Sara Stridsberg brukar ju hyllas, men bortsett från en del vackra bilder och en nerv som emellanåt framskymtar, tycker jag att hon upprepar sig, blir babblig, går på tomgång, tappar skärpan.

      Och det är klart att det Knausgård gör knappast är nytt. Jag kan dela din frustration där. Inte nödvändigtvis över Knausgård själv, som förstås skriver i den tradition han finner mest givande – han behöver laga en vagn och snickrar ihop ett fungerande hjul – utan över dessa kritiker som ställer sig runt honom och imponeras över detta hjul som de tror att han precis uppfunnit.

  3. Ja, haha. Fast jag gillar Alex Schulman. Jag tycker att han är sympatisk. Och jag kan känna igen mig i hur han i sin personlighet pendlar mellan yta och djup. Ibland är han vrålytlig, ibland drar han till med Tranströmer. Det är befriande på nåt sätt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s