Gott nytt år!

Här får ni världens sötaste video som jag ibland tittar på bara för att bli lite glad. Inspelad på en parkeringplats bakom musikhuset Galaxen i Umeå 1994. Dennis mimsjunger och ägnar sig åt tafatta hiphoprörelser. Någonstans i bakgrunden står Olle 15 år. Han har en bak- och framvänd keps på huvudet. Mycket tufft för tiden. Själv gick jag i 4:an. Hade ingen bak- och framvänd keps, bara jättefula tights från Vero Moda i dassiga beiga färger. Jag kände mig mycket sänkt som 10-åring, fet och ful och glåmig. Jag hade redan börjat bearbeta mamma om att få bli vegetarian. För Fiskarnas Skull. Av någon märklig anledning började det med Fiskarna för mig. Inte Djuren. Nu ska jag sticka iväg och köpa ett riktigt snyggt läppstift till ikväll. Klarrött ska det vara, och sitta kvar på läpparna även efter ett par vinglas. Och jag ska äta Fisk. Hu, vad besviken mitt 10-åriga jag skulle ha blivit på mig själv! Men Djur, det äter jag fortfarande inte.

Alla är vi skadade barn med grandiosa egon/ Om ”friska jag” och ”alla de andra”

Är det på grund av min barndom som jag idag kan känna när en annan människa blir ledsen eller irriterad eller arg på 30 meters håll? Jag har ett absolut gehör för skiftningar i folks temperament. Jag märker omedelbart när ett trevligt samtal försiktigt lossnar från tryggheten och långsamt förvandlas till något helt annat. En oförsiktig formulering vid en middagsbjudning och jag upptäcker genast att saker och ting sätts i rörelse. Och jag känner ett magnifikt obehag. Beror det på min barndom? Jag antar det.

/Alex Schulman, ”Att vara med henne”, s 110)

Det där var en grundregel i mitt liv. När jag var tillsammans med andra var jag bunden till dem, närheten jag kände var oerhörd, inlevelsen stark. Ja, så stark att deras välbefinnande alltid var viktigare för mig än mitt eget. Jag underordnade mig, näst intill självutplåning; det de troligen tyckte och tänkte satte jag, genom någon för mig okontrollerbar inre mekanik, före mina egna tankar och åsikter. Men så fort jag blev ensam betydde de andra inte ett dugg för mig. Det var inte det att jag tyckte illa om dem eller hyste agg mot dem, tvärtom, jag tyckte om de flesta, och dem jag inte direkt tyckte om hittade jag alltid något värdefullt med, någon egenskap som tilltalade mig eller som jag åtminstone fann intressant och som i stunden kunde sysselsätta mina tankar. Men att jag gillade dem var inte samma sak som att jag brydde mig om dem. Jag var bunden av den sociala situationen, inte av människorna. Mellan de två perspektiven fanns det ingenting. Det fanns bara det där lilla självutplånande och det stora avståndsskapande. Och det emellan, det var ju där vardagslivet utspelade sig. Kanske var det därför jag hade så svårt för att delta i det.

/ Karl-Ove Knausgård, ”Min kamp 2”, s 72)

Jag tycker ofta jag stöter på sådana här reflektioner bland författare. Hur de lyfter fram sitt ”absoluta gehör” för turtagningarna i den mänskliga samvaron. Och samtidigt säger sig ”stå utanför” det hela; att de både deltar och inte deltar på en och samma gång. Inte sällan skildras denna förmåga som något ovanligt och, underförstått, Unikt och Positivt: Som något som skiljer dem från mängden, från ”fårskocken” som Nietzsche och Jonas Thente skulle kallat dem: Alla dom andra som inte är som man själv. För alla vill vi ju vara särlingar (för att använda ett Ekelöfskt uttryck). Men inte för annorlunda. Förstås: Det är fint att vara originell men fult att vara ett original.

Jag känner igen mig i texterna ovan. Precis sådär känner jag också. Ofta. Men det var många år sedan jag lät denna så kallade ”medvetenhet” styra mitt interagerande med omvärlden, för om jag på allvar skulle ta hänsyn till alla mikroreaktioner, skiftningar och skuggor som svepte över min omgivnings ansikten medan jag pratade med dem skulle jag bli tvungen att upphöra med socialt umgänge helt och hållet. Jag skulle helt enkelt bli en smula knäpp.

Att dröja vid detta ”magnifika obehag”, vid denna ”underordnande självutplåning” anser jag vara en slags lättja. För det är väl bekvämt att promenera genom livet i inbillningen att man är En Förfinad Själ Höjd Över Pöbeln? Och att man därför inte riktigt behöver delta? (Dessutom tycker jag inte att Knausgård verkar såå jäkla ”självutplånande” som han påstår i denna text! Inte Schulman heller!)

Jag skulle säga att denna så kallade ”medvetenhet” ligger nära en betydligt mindre tjusig känsla, nämligen Paranoia. Är man ”en känslig själ” är det nämligen lätt, alltför lätt att övertolka. Några sekunders obehag förvandlas till en hel dags ältande, och i värsta fall till mycket skeva slutsatser: Varför tittade han så konstigt på mig? Tycker han att jag är sjuk i huvudet? Han tycker att jag är sjuk i huvudet! Nu måste jag börja undvika honom! Eftersom vi alla, i våra egna ögon, utgör universums epicentrum, kan ”en konstig blick” inte betyda något annat än att den som gett oss denna blick har något emot oss. Det är givetvis enormt självupptaget att tänka så (men ändå. Tänk så många böcker som författats i denna profetiska självupptagenhets namn. Utan denna känsla i Knausgård skulle väl ”Min kamp” reducerats till hälften av sitt nuvarande omfång. Och förmodligen inte blivit hälften så framgångsrik.)

På psyket jobbade jag bland annat med människor som led av diagnosen paranoid schizofreni. De människor som lever med denna sjukdom kan ibland bete sig mycket märkligt. Mitt i ett oskyldigt samtal om vardagliga ting kan de plötsligt ilskna till:
”Varför tittar du på mig sådär? Du föraktar mig! Åh, vilken usel människa du är! Sitter där och ler så dumt, tror visst att du är god! Men innerst inne är du ond och falsk.”

Jag minns särskilt ett tillfälle då en av mina favoritbrukare fick ett sådant anfall. Vi kan kalla honom för Kalle. Kalle var en stor kraftig karl med tatuerade överarmar, yvigt skägg, ständigt klädd i hatt. Han pratade forcerat och hade alltid bråttom. Oavsett om han åt, drack eller rökte gjorde han det hastigt. Han skulle alltid iväg på något Viktigt Ärende. Minst fem gånger om dagen kom han förbi boendet, stannade några minuter och gick sedan igen. Och varje gång försäkrade han mig att han inte hade något ”fuffens” för sig:
”Jag är snäll nu, jag är snäll. Inget dealande, inget kröka. Nä för fan. Sånt har jag lagt av med. Har väl inte tid att hålla på med sånt. För det är dumt, djävligt dumt och jag är inte dum. Fattar du? Jag är snäll. Har lagt av.”
Och jag försäkrade honom, fem gånger om:
”Nä du är inte dum. Du är smart. Jag tror dig. Du är bra.”

Kalle hade en katt som han älskade över allt annat. Katten kan vi kalla för Nisse. Nisse var en fet och elak djävel som såg ut exakt som katten Gustaf. Så fort man kom nära honom morrade han och gav en onda ögat. De andra i personalen berättade hur han hade flugit på dem, rivit dem på armarna och i ansiktet. Man skulle passa sig noga för Nisse för han tolererade ingen annan än Kalle. I Kalles famn var han dock snäll, spann som en symaskin, blottade magen, var sårbar, gosig och rar. Och det var ju egentligen det enda som betydde något.

På boendet hade Kalle en kompis som hette Torsten. En dag berömde Torsten Kalle för hans katt:
”Du har en så fin katt.” Sa han medan de drack kaffe och Kalle skrockade nöjt.
”Tack du, han är den bästa.”
Några timmar senare ringde telefonen inne på vårt kontor. I luren flåsade Kalle av ångest. Han krävde att få veta varför Torsten inte tyckte att han förtjänade att ha en katt: ”Varför sa Torsten så? Att ni borde ta Nisse ifrån mig? Va? Varför sa han det?” Han nästan skrek av förtrytelse och jag kunde inte hålla mig för skratt.
”Men så sa han ju inte. Torsten sa bara att du har en fin katt.”
”Va? Så han sa inte att ni skulle ta honom ifrån mig?”
”Naturligtvis inte. Torsten är din vän. Han skulle aldrig säga något sådant.”
”Ja… Jaha.” Kalle begrundade detta några sekunder under tystnad. Lugnade sedan ner sig. ”Jamen dåså! Då är allt bra då. Ha det gott Sofia!”
Han lade på och allting var åter frid och fröjd. Det skulle inte ha fallit honom in att fundera djupare över hur han kunde ha fått för sig något så tokigt. För detta var hans vardag. Han hade levt med sina missuppfattningar sedan 1979.

Under månaderna på psyket insåg jag att psykisk sjukdom är ett ganska flytande begrepp. Många av brukarna kunde – precis de flesta människor – konsten att ”spela normala.” Konversera glatt och obesvärat om vädret, om ditt och datt och dölja vad de egentligen tänkte och kände. Flera av brukarna hade även lärt sig att utnyttja sin sjukdom för egna syften, dra fram den lite extra när det passade dem. Till exempel vid sociala sammankomster där det bjöds på fika: Ta den största biten tårta utan att ursäkta sig. Eller drabbas av en akut ångestattack lagom till den gemensamma veckostädningen. Paradoxalt nog spelade de sjukare än de var. För det fanns ju så mycket att vinna på detta – särskilt vid de månatliga läkarkonsultationerna:
”Joo du förstår doktorn. Jag sover inte alls på nätterna, och så har jag sådana krämpor i kroppen och så tror jag att jag har cancer också, en hjärntumör. Jag är nog döende faktiskt. (Och därför behöver jag ökad dos lugnande medicin.)”
Samma tendenser förekommer hos mina lataste elever, de som skolkar mest:
”Nä, jag kunde inte göra läxan för jag hade mensvärk.”
”Men du hade ju mensvärk förra veckan?”
”Huvudvärk. Jag sa fel. Jag har sån huvudvärk.”

Fast givetvis är det mer synd om de som är psykiskt sjuka än om lata, men kärnfriska, elever. Och de psykiskt sjuka är definitivt värda större sympatier än intelligenta, beräknande författare. Så. För att återgå till ”det magnifika genomskådandet” av detta liv. Jag tror att det är en ganska bred och allmän känsla, som återfinns hos många, många människor. Och hos vissa är det kanske en ”riktig” känsla, hos andra paranoia. Men vem kan egentligen avgöra skillnaden? Jag har hört människor skryta vitt och brett om att de är ”människokännare” när de i själva verket är fatalt dövstumma för sin omgivnings reaktioner. Men alla vill vi förstås sitta på denna särskilda slags insiktsfullhet. Alla vill vi vara unika. Men det är vi inte. Och den enda trösten som finns är att vi åtminstone äger Magnifika Egon. Och att subjektet alltid äger sin egen sanning och därmed avgår med sista ordet.

(Det är nu ni ska skifta fokus från er själva alltså, och gärna gråta en skvätt av ömhet inför mänsklighetens samlade bräcklighet.)

Konstblogg: Kafka/ En Hungerkonstnär /David Blaine/ En Hjältes Död


David Blaine, extrovert (vad annars?) performanceartist.

Presentation: In 1999 he was buried alive in a coffin of glass for seven days. In the year 2000 he was frozen in a block of ice for almost 62 hours. In 2002 he stood for 35 hours on a 105 feet tall pillar. For his most recent action ‘Above The Below’ in fall 2003 David Blaine starved himself for 44 days, hanging on a Plexiglas box on a crane near Tower Bridge in London. (Källa: http://www.snagfilms.com/films/title/a_hunger_artist)

Veckans intressanta dokumentär, om Blaines hungerexperiment HÄR.

Och efter att ha sett denna kommer jag osökt att tänka på Pär Lagerkvists novell En hjältes död:

Så kom äntligen den stora dagen. Trakten kring kyrkan var packade med folk. Spänningen var oerhörd. Alla höll andan, uppjagade till det yttersta i väntan på det som skulle ske.

Och mannen föll ner, det var snart gjort. Mänskorna ryste, så reste man sig och gav sig på väg hem. På sätt och vis kände man en viss besvikelse. Det hade ju varit storslaget, men iallafall. Han hade ju ändå bara slagit ihjäl sig. Nog var det dyrt betalt för något som likväl var så enkelt. Fruktansvärt massakrerad hade han visst blivit, men vad glädje var det med det? En förhoppningsfull ungdom offrad på det viset. Man gick missbelåten hemåt, damerna spände parasollerna för solen. Nej, att ställa till med sådana rysligheter skulle då egentligen vara förbjudet. Vem kunde ha nöje av det? När man tänkte rätt efter var det ju upprörande alltsammans. / Ur Onda sagor, 1924

Fler tips:
Knut Hamsun: Svält
Paul Auster: Hungerns konst
Båda mycket läsvärda!

Förlåt, förlåt!

Kan givetvis inte somna om jag inte tar tillbaka mitt lilla utspel nedan.

Detta vet alla som känner mig väl: Jag är överdrifternas mästare. Därtill impulsiv. Och neurotisk. Och arrogant. Och samvetsgrann. Och motsägelsefull – precis som alla andra mänskliga individer. Men en sak jag verkligen lider av är att jag ofta ”talar först – tänker sedan.” Har det i släkten från både mammas och pappas håll. Är Obotlig Grodkläckare (och helt befriad från förmåga att ljuga: Frågar någon vad jag tycker om dennes Nya Käcka Frisyr kommer denne någon att få ett ärligt svar: Alltså, att den är skitful. Jag kommer inte att säga det rakt ut men det kommer att synas i mina ögon eftersom jag har noll pokerface.)

Alltså. Febrig och full av självförakt var jag givetvis tvungen att OMEDELBART meddela er, handfull tappra skara läsare, att jag SLUTAR BLOGGA. Med pukor och brak. Hade jag haft råd att anställa en orkester hade jag väl anlitat den också. Jojo. Är en riktig dramaqueen. Så. Med eftertankens kranka blekhet: Troligtvis slutar jag inte att blogga (hörni! Skulle ju bara se om ni var vakna!). Däremot saknar jag helt förmåga till lagom-het. För vad är det? Att göra något ”lagom”? Jag gör aldrig något ”lagom”. Antingen är jag PÅ eller AV. Och är jag PÅ är det till hundra procent. Raketer mot skyn. Manisk aktivitet. Behöver inga droger – drogar på min egen distanslöshet.

Jag har kommit på ett bättre nyårslöfte: Att göra vad jag känner för. Inte vad jag tycker att jag borde känna för. Alltså: Känner jag för att blogga bloggar jag. Känner jag för att skriva roman skriver jag roman. Det är ju ingen big deal egentligen: Jag är en (1) människa av sju miljarder. Spela roll vad jag ägnar mig åt. Spela roll om jag någonsin får ge ut en roman eller inte. En av mina favoritinternetsidor är den här. Den är svindlande och förfärlig, som att stirra rakt in i ett svart hål. Den ger mig perspektiv på mitt eget liv och perspektiv var vad jag saknade ikväll. Febrig som jag är. Godnatt!

Mer nonsens

Jag har blockerat sökmotorer från att ”indexera” bloggen. En av anledningarna är för att jag blev förbannad över att söktermen ”gammalt papper” gav mig minst 30 visningar per dag. Ändå slinker ett och annat sökord igenom, även nu. De är nästan alltid bisarra. Här är dagens skörd:

erotisk sekt
fiskben
vita togor religion
religion med vita kläder och vita masker
kkk spöken

Är det samma person som sökte på de tre nedersta meningarna? I så fall verkar denne till sist åtminstone hittat rätt formulering. Varsågod till dig, du envise sökare:

Klu Klux Klan-spöken!

Berätta nu snälla vad du ska ha dem till!

Dagens citat/ Olle blir arg + en hälsosam dos punk

Det är roligt att läsa DN med Olle på morgnarna. Han hittar alltid något att bli arg på. Idag var det två saker som gjorde honom förbannad:

1. Rubriken ”De har allt – utom snö” i Stockholmsbilagan: Två pojkar står med full skidmundering i en grön slalombacke:

”Vad fan är det här för jävla reportage? VÄDRET SVIKER BARNEN! Åk till Alperna då era bortskämda ungjävlar, det har era föräldrar säkert råd med!”

2. Årskrönikan ”Konståret 2011” i Kulturdelen:

Olle läser högt: ”…inte att förglömma det kanske viktigaste av alla; utställningen ”De ou par Marcel Duchamp par Ulf Linde. Det tror jag säkert att du (han syftar på recensenten) och dina sju kollegor som alla är kompisar med Ulf Linde tyckte. Det var förmodligen bara ni som var där.”

Fler saker Olle stört sig på idag:

3. Alex Schulman:

”Jag vägrar läsa något som den mannen har skrivit. Det kan inte komma något gott ur en människa som inledde sin karriär med att slicka uppåt och sparka neråt och håna alla som inte var födda i innerstadsmediefamiljer som han själv. Det spelar ingen roll att han försöker påskina att han har förändrats, det är min fasta övertygelse att han är innerst inne är ond.”

4. Mina blommiga klänningar:

”Jag ska också börja klä mig i löst hängande kaftaner som en Big Mama Botswana så får vi ser hur peppad du blir!”

5. Bussen till stan som går via Holmsund och därför tar 15 minuter extra:

”Vad är det här för jävla Snoozeride? Det här ställer jag inte upp på, jag tar taxi istället!”

Ja. Sådan är han. Olle. Som får mig att skratta hela dagarna.

(Och nu ska jag sluta citera min pojkvän. Jag är uppenbarligen inte bättre än din värsta tjejkompis. Hon som du dumpade när du började gymnasiet för att du äntligen fick vänner som INTE var pantade.)

Bild högst upp: Min nyårssminkning illustrerad av Dave Vanian

Och eftersom mitt nyårslöfte är att försöka bli en bättre skribent genom att lyssna på mer punk börjar jag redan nu:

OBS! Det är inte min hemmavideo! Såå fascinerad av grammofonskivor är jag faktiskt inte! Inte heller av kamerans zoom-funktion.

Och en till, bara för att jag är lite kär i sångaren:

Ps. Hur tragiskt är det inte att upptäcka The Damned vid 28 års ålder? Tröstar mig med att jag åtminstone upptäckte Misfits när jag var tretton.

Ps2. Mitt nästa inlägg kommer att heta ”därför vägrar jag att växa upp.”

Svar till ”varför byggs det inte fler hus som ser ut såhär?”

Olle: För det första, det är en fråga som man kan ställa sig. De som ytterst godkänner utseendet på ett hus är stadsbyggnadskontoret. Generellt sett är denna myndighet väldigt nervös för vad som skulle hända om ett hus avvek från utseendet på närliggande fastigheter.

Flera av exemplen var typ av storleken trädkojor, och anledningen till att städer inte är fulla med hus på ungfär 20 kvadrat är att boytan i förhållande till tomtpriset blir för litet, den s k exploateringsgraden blir för låg.

Arkitektur ska vanligtvis inte fungera som skulptur utan för att bo och arbeta i. Jag tror att de flesta arkitekturstudenter inledningsvis tänker i skulpturala värden men att man senare börjar tänka i rumsliga världen.

Sofia: Varför? Är inte det att bli tråkig?

Olle (suckar): Men… ja… Att rita fysisk miljö handlar om att skapa förutsättningar för en plats som är spännande, bra eller rolig att befinna sig i, och inte att göra något som ser så bra ut som möjligt på en bild som ett objekt. Arkitektur upplever man genom att vara i den. Att byggnader ska se bra ut i en coffee table-bok är ju bara en form av andrahandsvärde.

Sofia: Men mina exempel var ju inga typiska coffee table-objekt?

Olle: Men… Om man tar det första huset till exempel, som var en modell. I det så låg ju charmen utseendemässigt i att det var helt snett och vint. Eftersom det är ganska opraktiskt att ha ett snett och vint hus kan man säga att man har offrat funktionalitet och på plats upplevelsemässiga värden för något som ser spännande eller roligt ut på bild. Alltså har man gjort ett hus inte för brukaren utan för observatören.

Sofia: Och de andra husen, minus trädkojorna?

Olle: Ett av husen ser ju roligt ut för att det har växt vilda växter genom taket.

Sofia: Avslutningsvis. Varför älskar alla arkitekter betong?

Olle: Jag tror att de flesta arkitekter gillar rena material.

Sofia: Vad är ditt favoritmaterial?

Olle: Jag vet inte… Kanske trä eller stål. Eller trä och stål i kombination tror jag.

Sofia: Ge ett exempel!

Olle: Bara för det ska vi ta en betongbyggnad!

Lägenhetshus på Rue De Suisses i Paris. Arkitekterna heter Herzog och De Meuron. Jag blev väldigt förtjust i stämningen på gården när jag och en kompis besökte det en regnig vårdag för några år sedan.

Sofia: Tack Olle! Nu går vi och käkar middag!

Olle: Ja!

Tillägg:

Olle: Huset som var på macken… Jag tycker inte att det var roligt. Det var bara fruktansvärt fult!

Hyperbol (grek. hyperbole ”överdrift”, av hyperballo ”överdriva”) är en retorisk figur…

Jag känner för att skriva något men har verkligen ingenting att säga. Så är det ofta: Det kliar i fingrarna men allt som vill ut är banaliteter. Nå. Jag gör ett försök ändå. Kan börja med en sak jag funderat över idag: Varför ges stormar kvinnliga namn? Tänker på detta nu när ”Dagmar” härjar i mellansverige. För några år sedan var det ”Gudrun.” Och i USA nyligen: ”Irene”. För några år sedan ”Katrina”. Vad är grejen? Tycker meterologerna (hur stavas det? Metrolog? Meterolog? Stavningskontrollen visar rött på båda) att det är en roligt att ge sina oväder riktiga kärringnamn? Att det är lite lustigt sådär att föreställa sig en ”Gudrun” topp tunnor rasande, gärna med breda höfter och brödkaveln i högsta hugg, härja fritt i skogarna? (Det är samma sak inom vapenindustrin; riktigt otäcka kemiska bomber som får gulliga namn som ”Baby” och ”Sugar”. Det är faktiskt en smula irriterande.)

Tanke nummer två: Jag läser Alex Schulman. Det går jättefort att läsa hans texter. Svosch, säger det bara, sedan är boken utläst. Han har ett sådant lättsamt språk. Enkelt. Och de flesta av hans meningar är väldigt korta. Börjar man tänka på det uppstår nästan en komisk stackatoeffekt (samma sak var det med Johan Klings Människor helt utan betydelse.) Men man tänker inte på det för han skriver BRA. Jag önskar att jag kunde uttrycka mig lika lätt. Inga stolpiga meningar, inga överdrivna svulstigheter. Mitt sätt att skriva måste vara motsatsen till Alex Schulmans. Jag skriver ofta jättelånga meningar med massor av parenteser (måste anstränga mig för att hitta plats för en punkt). Och jag använder mig av överdrivna uttryck som ”hemskt bra”, ”fantastiskt roligt”, ”fruktansvärt tråkigt”. Vanliga ord i min vokabulär: enormt, makalöst, magnifikt och så vidare. Och ändå är väl inte så mycket i min omgivning exakt sådär ”enormt”, ”makalöst” och ”magnifikt” som jag gärna vill göra det till? Ett ord Alex Schulman inte använder sig av överhuvudtaget är ”dock” – själv använder jag ”dock” till allt. Tillsammans med andra ålderdomligheter såsom: ”nå”, ”nåväl”, ”ty” och ”icke.” När jag gick i gymnasiet blev jag överlycklig när jag lärde mig vad ”hyberbol” betydde. Jag strösslade mina dikter med hyperboler. (Detta kunde eventuellt ha något att göra med att Majakovskij var min favoritpoet.)

Nå. (Jäkla skit! Jag MÅSTE SLUTA SKRIVA ”NÅ”!) Detta kan kanske vara en förklaring till varför jag har blivit så fetrefuserad i höst: Min meningsbyggnad och mitt ordförråd är om inte gräsligt, så åtminstone bombastiskt, och definitivt omodernt.

Jaa… Och det var nog allt jag hade på hjärtat idag. Nu ska jag gå och sminka mig.

Bild högst upp: Ovanligt stilfullt isdanspar. Vancouver Olympics, 2010.

Och dagens vackra video har som vanligt ingenting med texten att göra. (Evt. med nedanstående inlägg dock.)

Varför byggs det inte fler hus som ser ut såhär?

Ska ta ett snack med min sambo om saken. På riktigt! Återkommer med hans svar. (Det kommer vara mycket tråkigt och lyda ungefär såhär; ”passar inte in i stadsbilden, konservativt byggnadsråd, dessutom består materialet varken av glas eller betong.” Om det där med vikten av betong: ”Betong är ett mycket trevligt material, variationsrikt och förhållandevis billigt. Dessutom snyggt.” Försök hitta en arkitekt som inte älskar betong!)

Jomen titta! Någon har ändå gjort ett försök!

Fler byggnader med naturtema:

Men guuud så barnsligt! Skärp dig nu Sofia!

Fast å andra sidan, som en pojkvän sa till mig när jag var 18: ”Försök inte leka djup, det klär dig inte!” (När jag försökte prata med honom om Sartre och Den Existentiella Svindeln Inför Detta Liv.)

Och tre bonusbyggnader:

Hattstugan

Babels torn

Draculas slott i Rumänien (kan bli ditt för 135 miljoner dollar).

God jul då! (Stora ängla-inlägget)

Gustave Doré: ”Christmas eve”

Både jag och min kusin Alice hade idylliska änglabilder ovanför våra sängar när vi var små. Och fast ingen av våra föräldrar var religiösa läste de alltid aftonbön tillsammans med oss. Mamma läste till och med dubbla aftonböner med mig. Både Gud som haver och Astrid Lindgrens Lotta på bråkmakargatan-version. Jag tyckte mycket om Lindgrens variant: ”Det går en ängel kring vårt hus/ han bär på två förgyllda ljus/ han har en bok uti sin hand/ nu somnar vi i jesu namn.” Jag tyckte om tanken på denna ängel som hade sådant sjå att båda bära två ljus och en bok, samtidigt som han promenerade (eller snarare tågade) runt huset! Och vad bar han för bok? Det var det också spännande att fantisera om (det slog mig aldrig att det kunde vara Bibeln). Jag tänkte att det var en tjock bok med bruna skinnpärmar men utan text, snarare en anteckningsbok med tomma olinjerade sidor. Och jag hade gärna lånat denna bok och ritat något i den, kanske en av mina otaliga balettdansöser med jättelånga halsar och ben och hjärtformade pussmunnar.

Nå. Medan jag älskade min änglabild (som föreställde en kvinnlig ängel i fotsid särk som hjälpte två små barn över en bro i ett mörkt, blixtrande oväder) fick änglatavlan mer traumatiska konsekvenser för Alice. För henne blev änglar istället för skyddande feer liktydiga med ett slags hotfulla spöken med sina enorma onaturliga vingar. Jag kommer särskilt ihåg ett tillfälle då hon var hemma hos oss och inte vågade gå på toaletten ensam, för tänk om det väntade EN ÄNGEL på henne därinne!

Apropå änglar samlade min mormor på änglar (i alla former; som bokmärken, porslinsstatyer, ljusstakar, ”mjukisdjur”…) och var övertygad om att hon skulle bli en ängel efter sin död. En gång berättade hon för mig att hon i tioårsåldern bestämde sig för att läsa hela Bibeln från pärm till pärm – och gjorde det också! ”Och sedan dess har jag läst Bibeln många gånger till.” Hon dog förra hösten, till vår stora sorg. Men förra julen hände något märkligt: Längst in under granen hittade vi, efter att vi öppnat alla paket, en av hennes porslinsänglar – en hon hade gett till mig när jag var liten. Och eftersom vi inte tyckte det var nödvändigt att försöka reda upp hur denna ängel hamnat där, beslutade vi oss för att ängeln helt enkelt var en hälsning från henne. Det kändes fint.

Fler änglar:

Ridolfo Guarieto, ”Den himmelska härskaran”, 1300-talet

”En seraf renar profeten Jesajas läppar”, katalansk målning, 1100-talet (Dessa bilder hämtade här.)

Undervatten

Fotografier: Elena Kalis

Och en man med strandad pråm:

Hmm… det går fortfarande dåligt att frammana nåt slags vinter/jul-tema här. Allt jag vill är att vara på en varmare plats med sol och höga klarblå dagar… och ljummet snäll-lent vatten att plöja och drömma och typ leva i, som flickorna här ovan. Det får gärna vara ett vatten med korallrev och fina fiskar och sjunkna fartyg. Ett ganska genomskinligt vatten som det är lätt att manövrera sig i. Utan hajar. Inga maneter eller rockor eller ålar eller pirater heller, tack. Men gärna en stor Moby Dick-val. På lite lagom avstånd sådär.

Eller kanske inte förresten.

(Den här bloggen känns ofta som min lekplats. Min ursäkt att i vuxen ålder, under täckmanteln ”intressed av konst”, leka mig bort. Men är det inte också så, att konst bara är ett mer sofistikerat sätt att leka?)

Är det inte fint som snus…

… att skriva ett blogginlägg på fyllan? Har ägnat kvällen på bästa tänkbara vis, med min bästa vän Charlott, på krogen. Stjälpt i mig fyra öl på fastande mage (och på krita! C fick stå för notan). Firat att jag bor min sista natt i Obbola, (sista-natten-i-ensamhet!). Vi plundrade chokladasken jag fick i julklapp från jobbet (fick också en gigantisk ORKIDÉ som var mycket svårforcerad genom julhandeln, men ack så fin!) och åtminstone jag insåg att julen inte kan bli så mycket bättre än såhär: Spontan-plakat-med-choklad-och-bästa-sällskapet. Hade avslutningslunch på jobbet idag och fick ta emot rektorns ”Fredrika Bremer-diplom”. Tydligen är jag:

…en ung kvinna med särskilt stort patos för ungdomar och deras språkutveckling… (Som) med stort tålamod, högläsning och varm choklad har fått såväl flickor som pojkar att förstå hur stora skillnader man kan bygga upp med ett språk.

Fint! Detta ska jag hänga upp på väggen här i Obbola så att pappa aldrig någonsin slutar att vara stolt över mig!

Nå. Nu är jag (återigen) arbetslös och busschaufförerna är trötta på mig. Ikväll var tredje gången denna höst som de fick skaka liv i mig vid ändhållsbussplatsen. ”Du verkar lite virrig” som kvällens chaffis lite avmätt konstaterade när jag yrvaket och vingligt tog mig fram genom mittgången sedan han väckt mig. En annan chaffis frågade tidigare i veckan, en tidig morgon, om hon kanske skulle väcka mig på Vasaplan?

Nåväl. Avslutar med lite Nancy Sinatra utan byxor:

Tillägg dagen efter: Tanklöshet. Jag låter detta inlägg ligga kvar som ett monument över tanklöshet. Jag kommer dock verkligen att sakna mina elever, varenda en av dem.

Dagens citat + neuros i realtid

…försök uppskatta att det i en hårdnande monopoltillvaro, politiskt och ekonomiskt, och likriktande prosatillvaro, realistiskt eller kriminologiskt, finns författare som utan branschjättarnas uppbackning försöker mana fram något annat och samtidigt överleva utan att sälja sin själ.

/ Pseudonymen Kim Kolliander i dagens DN, som lider av ”svår scenskräck” och ”hellre skjuter skallen av sig” än framträder i Babel.

Kanske skulle det vara fint om fler författare skrev under pseudonym? Så att de slapp tyngas av omvärldens förväntningar (och underförstådda krav) på deras person? För en författare är naturligtvis lika mycket som någon annan också en privatperson med familj, vänner och arbetskamrater att ta hänsyn till och ”inte vilja stöta sig med.” Och det är nog svårt att skriva verkligt ocensurerat, stort och fritt om man samtidigt har det kritiska överjaget hängande på axeln: ”Passa dig nu så att du inte gör din gamla mamma besviken!” Nä, fler pseudonymer säger jag! Kanske skulle det rentav kunna starta en litterär revolution?

Ps. Jag är medveten om att pseudonymer kan missbrukas, det är ju bara att se på diverse naziforum med mera, men samtidigt; om pseudonymer inte fanns – skulle vi då i så hög grad som vi är idag vara medvetna om vad som försiggick i människors huvuden? (Vilket är enda möjligheten till sann förändring). Pseudonymer får ju trots allt människor att våga tala fritt!

Ps 2: Jag är givetvis inte nazist. Inte heller porrfilmskonnässör. Icke heller medlem i Hells angels eller stalinist. Jag dricker måttligt och brukar inte nikotin (nej, det var en lögn). På alla sätt äro jag icke alls samhällsomstörtande utan snäll och medelmåttig, artig och trevlig. Jag tror inte alls att jag är någon. Därtill är jag humanist, röstar på Miljöpartiet, är feminist men hatar inte män. Hyser ingen vrede, bara stor förståelse. Äger ett upphöjt inre lugn och ett milt förnuft och ryser av obehag inför alla överdrifter.

Utan synbar anledning ska jag låta detta inlägg ackompanjeras av lite arg veganpunk. Refused på Popstad 97 i Umeå:

Någonstans i det hoppande folkhavet finns jag. En av mycket få gånger i mitt liv då jag helt förlorat kontrollen (jag är vanligtvis en mycket kontrollerad och en smula stiff person).

Ps3. Att vara en kontrollerad person och samtidigt blogga är förresten inte alltid det enklaste. Tänker ofta att jag kunde ha uttryckt mig mer koncist, tjusigare, bättre, smartare osv. Tänker ännu oftare: Varför uttrycka sig alls? Bästa sättet att hålla självkänslan intakt är väl att helt enkelt hålla käften? ”För har man inget sagt har man inget sagt och behöver inte skämmas för något.” Sen tänker jag att livet vore bra tråkigt om alla tänkte så och skriver något ändå. (Nojorna får jag helt enkelt försöka leva med).

Ps4. Ovanstående ps var inget gnäll. Jag tycker inte det minsta synd om mig själv.

Ps5. I Västerbotten, där jag bor, tror jag förresten inte att det finns en större skam än att tycka synd om sig själv.

Ps6. Dessa ps skulle kunna pågå i en evighet. Nån gång ska skriva en bok som bara består av tillägg.

Ps7. Allt är givetvis universitetets fel. Fem år av seminarier har förvandlat mig till en vandrande relativistisk neuros.

Mer naturromantik!

Fick lust att posta två gamla klassiker. Behöver kurera mig från denna mörka årstid med prunkande, överdådig grönska! (Och estetiska kvinnomord, tydligen…)

Och Nick Cave… är så het i den här videon!

(I många år har jag fantiserat om det hem Nick Cave hade i Berlin; tydligen en mörk källare med väggar fyllda av helgonbilder och erotiska fotografier. Jag tror det var J som berättade om det för mig, 2004? Efter att han läst nån artikel någonstans och sen dess har jag använt denna bild som en utgångspunkt för hur jag inreder mina lägenheter… Har dock aldrig faktiskt sett Berlinhemmet ifråga, och vill helst inte göra det heller. Vissa saker är bättre i fantasin! Och nu när jag ändå är inne på ämnet kan Mr Cave lika gärna få agera dagens man:)


”Hello babe! Vad kittlande farlig och hård du ser ut!” (Hmm… På den här bilden kan han i och för sig inte vara äldre än mina elever… Skyller på min inre 18-åring…)


I min lägenhet på Storgatan 116, 2003. På hyllan till vänster: morfars stormhatt. I hyllan till höger: hembränd körsbärslikör och en trälåda med cigariller, bland annat. T-shirten hade jag snott av min storebror, den var mycket högt älskad.

Målning högst upp: John Everett Millais, ”Ofelia”, 1852

Internet och frånvaron av under (en slags utvärdering)


Under 1: Caravaggio: ”The incredulity of Saint Thomas”, 1601-1602

Denna miserabla höst då jag suttit isolerad i ett hus på landet i väntan på att det ska bli årsskifte och huvudstadsflytt, har jag mer eller mindre av nöd låtit internet fungera som min sociala plattform. (Om du går bakåt i bloggen kan du se hur antalet inlägg stiger lavinartat från och med oktober. Ungefär med hundra procent.) Det var också i oktober O flyttade till Stockholm och jag flyttade ut ur min lägenhet på Rådhusesplanaden i centrala Umeå och istället barrikaderade mig här i mitt övergivna barndomshem i utkanten av Obbola (min far har utrymt stället och flyttat ihop med käresta). Och när jag väl befann mig på landet kändes stan plötsligt oändligt långt borta och jag började värja mig för allt vad ”spontanfika” och ”spontanöl” hette för det var ju verkligen inte värt det; att sitta på en buss i 2 x 45 minuter för några futtiga timmars snickelidingsnack. Nä, då kunde det lika gärna vara!

Dessutom uppskattade jag ju ensamhet! Det var ju rentav min grej; att vara ”bra på att roa mig på egen hand!” En övertygelse jag haft i många år som kommit helt på skam de senaste månaderna, för herregud: Jag klättrar på väggarna här! Jag är så saligt uttråkad! Jag får krupp av dessa tysta rum, dessa mörka fönster, denna ständiga närvaro av enbart-mig-själv-och-mina-egna-tankar, denna brist på yttre intryck!

Så… Ett par veckor in i mitt nya isolerade liv började jag av ren rastlöshet sondera internet. Se vad som egentligen fanns att hämta av yttre stimulans: Facebook, bloggar… sånt jag aldrig tidigare haft något egentligt behov av blev plötsligt intressant, och viktigt: Att få ta del av vad ”andra” ägnade sig åt på dagarna, vad de tyckte, tänkte och kände. Rentav vad de åt och drack och vilka kläder de hade på sig… Ingav mig känslan av att trots allt ”vara med”, ingå i en gemenskap. Mitt i tystnaden. Mitt i ensamheten. Och det kändes bra! Det lindrade rastlösheten! (Åtminstone lite grann!)

Och nu har jag bara en vecka kvar av denna förunderliga tid och jag har ett behov av att summera mina erfarenheter. För vad har det egentligen gett mig? Detta att skaffa Facebook, att blogga regelbundet?

Har det gjort mig lyckligare? Naturligtvis inte. Internet har inte den inverkan på mig; är för o-organiskt för att framkalla extas. Men det kan definitivt vara trevligt ibland, lite småputtrigt sådär: Upplevelsen av Facebook som ett slags vardagsrum för ytligt mingel är inte helt fel till exempel. Och klyschan stämmer ju; det är betydligt lättare att ”hålla kontakt med familj och vänner” med Facebook än utan. Jag ångrar således inte att jag sent om sider gick med.

Och bloggen är ju också ett rätt trevligt kommunikationsmedel. Jag blir mycket glad de gånger jag får kommentarer till exempel. Jag kan också känna att det gör det privata dagboksskrivandet mer dynamiskt; att faktiskt rikta sig till en yttre läsare också, inte enbart till sig själv. Som J skrev för ett tag sen; det ”tvingar en att vara mer kommunikativ.” (Ja, jag felciterar säkert, som vanligt). Det känns också bra att ha ett forum att diskutera saker i, till exempel litteratur.

Däremot finns det ingen plats för under på nätet. Jag väntar fortfarande på den där känslan av Revolution. Rysningen längst ryggraden. Den Äkta Glädjen. Men det är väl så; internet är ett limbo där saker och ting är lika mycket verkliga som overkliga: Där du kan beundra en bild men inte hålla den i din hand. Där du kan förundras över en text men inte stryka under meningar i den. Där du kan ha intressanta samtal men utan ögonkontakt, utan att ta del av rösternas särprägel. Och det är klart att det därför, åtminstone för mig, förblir en pseudovärld, svår att hänge sig åt helt och hållet. Som George Eliot en gång skrev: ”Den eteriska passionen är fadd, ge mig något verkligt, något jag kan ta på!”

Ps. Jag inser det orimliga i att kräva under, men det kan inte hjälpas!

Under 2: Waltz 2 from Jazz Suite (favorit i repris)

Under 3: Stefano Maderno: ”The martyrdom of Saint Cecilia”, 1599-1600 (favorit i repris)

Under 4: Sylvia Plaths poesi:

Har någon ett under att addera till listan, tveka inte att tipsa!

Slog mig just…

…att jag denna månad bara besökt en enda affär, utöver Ica för överlevnad, och det är Beyond retro på Drottninggatan – och detta mycket kort utan att köpa något. Detta är nämligen året då jag bojkottar julhandeln helt och hållet; har inte köpt en endaste julklapp. Har också avsagt mig att få några. Och det är så jävla skönt. Ni borde pröva!

Jag läser Hillarp och förstår henne inte

Har läst Hillarp i en vecka nu och hon känns fortfarande lika främmande. Upplever detta som lite märkligt; att läsa en dagboksnära författare jag inte alls kan identifiera mig med. För jag förstår varken hennes temperament eller hennes drifter. Jag förstår inte varför hon skriver om sig själv i tredje person, inte vad hon ser i sin tölpige älskare och inte hennes lust att bli piskad. När hon träffade Mr Slemmo (Livada) var hon för sjutton 33 år gammal, en vuxen, sexuellt erfaren kvinna! Och hon agerar som en naiv tonåring; med samma okritiska trånad, och skriver så fantastiskt pinsamma prosadikter om/till honom (kallade Drottningen) att jag nästan rodnar:

Det var en gång en kung, och i ditt rike bar drottningen en ny klänning varje dag. På morgonen valde du ut den åt henne ur lagret som de små sömmerskorna alltid måste hålla välförsett…

Kungen är givetvis Livada, och drottningen Rut och det hela är så fruktansvärt infantilt. Inte bara dikten utan hela deras förhållande, allt som passerar mellan dem: Hur Hillarp hela tiden trycker ner sig själv i en våpig kvinnoroll, hela tiden agerar beundrande nickedocka och/eller tomt objekt. Hela tiden väntar och väntar på denne mans nycker (han behandlar henne givetvis arrogant, stoltserar öppet med sina många älskarinnor, samt hävdar oavbrutet, vilket är det som provocerar mig mest, att han ”skapar henne, stöper henne, föder henne.” Hon är hans ”lilla projekt”, hans leksak. Något hon tycker är GIVANDE, något hon är TACKSAM för.) Givetvis kan man tala om kvinnoroller här, kvinnans villkor på 1940-talet var givetvis inte detsamma som de är idag. Men Hillarp var ändå – paradoxalt nog – FRIGJORD i den bemärkelsen att hon var högutbildad, jobbade som lärarinna på fint läroverk, publicerade dikter, var skild (en ovanlighet i denna tid) och rörde sig i konstnärskretsar.

Nä. Jag tycker inte om henne. Men för den sakens skull är Birgitta Holms bok inte mindre läsvärd. Jag ska läsa vidare och se var det landar. Kanske skärper hon sig så småningom, Hillarp alltså.

Ps. Jag skulle givetvis kunna komma att förstå Hillarp bättre om jag gjorde en ordentlig analys av henne, så som jag gjorde med Unica Zürn, men jag vill fan inte, eftersom Hillarps predikament inte är tillräckligt intressant. Det är tvärtom alldeles för djävla välbekant.

Ps2. Jag reagerade likadant när jag för några år sedan läste Victoria Benedictssons dagbok, hur hon hängde upp hela sitt liv på Georg Brandes. Det gjorde mig lika förbannad, lika liksom… äcklad. Vreden var misstänkt personlig, gick in under huden på mig. En känsla av påtvingad identifikation ”bara för att jag själv var kvinna”, ”ty alla kvinnors angelägenheter bör även vara mina.” Feminist som jag är upplever jag alltid ett tvång att FÖRSÖKA FÖRSTÅ, sätta denna kvinnliga erfarenhet ”i kontext”, placera den i ett ”begripligt historiskt sammanhang” etc. Jag får liksom inte ”lämna mina historiska systrar i sticket” genom att förakta dem. Även fast jag någonstans bara VILL förakta dem. Och ändå inte, förstås, eftersom jag lever mitt liv på deras axlar, genom deras offer, och därför står i evig tacksamhetsskuld.

Ps3. Rörigt ambivalent inlägg, jag vet. Men ibland är det väl så? Att man inte riktigt vet vad man tycker? (Fast oftast försöker man ju dölja denna osäkerhet genom att formulera sig så tvärsäkert som möjligt, därför att det ur retorisk synvinkel ser mycket bättre och mer slagfärdigt ut.) (”Man” = jag)

Maria, Fax och slaskvintern


Maria och Fax, båda i päls

Har spenderat ett dygn med en av mina äldsta vänner. Den enda tjejkompis jag fortfarande har övernattningar med, där skräckfilm och popcorn är obligatoriska inslag samt en gemensam filt att gömma sig under de gånger det blir läskigt (vi är båda lika lättskrämda). I övrigt har vi pratat och pratat och pratat och lyssnat på Sisters of Mercy och varit ute och prövat isen och tagit kort. Enades om att årets vinter är ett skämt, men att den blir lite bättre om man låtsas att man inte befinner sig i Sverige utan i någon miserbel del av Ryssland.

Efterlyses: ett par fiskare i päls och en klubbad säl. Eventuellt lite sol. Eventuellt fler minusgrader.