Slumpbetonad vardagsprosa, del 5: Musikskole-exercis, misslyckade dansnummer, klasskomplex och proletärromantik

Stillbilder från Hanekes Pianisten + Black Swan + pojke med fågelbur

Sitter fortfarande bekvämt placerad i min fåtölj. Äter ännu en glass (det finns bara glass med vit choklad kvar vilket är lite synd för vit choklad är inte så jättegott). Idag lyssnar jag inte på Kate Bush utan på Mum, som O någon gång för länge sedan lade över i min musikfil och som jag egentligen aldrig lyssnat på. Det är snäll musik hursomhelst, elektronisk fast med många blåsinstrument, dragspel (?) och eterisk stämsång. Fast jag, som varande musikalisk idiot, har väldigt svårt för att plocka ut instrument (utöver de absolut vanligaste) ur en ljudväv, därför kan jag ha fel. Jag skulle kategorisera Mum som ”gullig elektropop” hursomhelst, de hamnar i en associationsbana nånstans mellan ljusrosa My Little Pony-kullar, regnbågar och anemiska överkroppar i randiga tröjor från Polarn och Pyret. (I mina överspända tonår hatade jag pop och lyssnade bara på pop de gånger jag ironispelade luftgitarr till Broder Daniel på förfester hemma hos A. Med pop menar jag förresten enbart 90-talsbeteckningen indiepop. Jag älskade till exempel 70-talspop som David Bowie.)

Hm… En annan sak som Mum får mig att tänka på är Duktiga Medelklassbarn Som Har Gått På Musikskola Sen De Var Fem År. Sådana där exemplariska ungar som jag hade komplex inför i skolan eftersom de alltid var hela och rena, fick alla rätt på proven och åt med kniv och gaffel i matsalen (själv startade jag matkrig och blev nära på reglerad från luncherna för resten av terminen när jag gick i 8:an.) Mamma ville förövrigt så förtvivlat gärna att också jag skulle vara ett sånt där Musikaliskt Exempelbarn. När jag var 10 år skrev hon in på mig på Umeå Musikskola och betalade dyra penningar för att jag skulle lära mig behärska tvärflöjt (och helst så småningom göra karriär i en orkester). Jag uthärdade urtråkiga flöjtlektioner, julkonserter och sommarkonserter i olika kyrkor och på folkets hus i tre år innan jag började 7:an och insåg att man faktiskt inte behövde lyda sina föräldrar – vilket innebar att jag skolkade friskt ett par månader innan mamma äntligen gav upp och avskrev mig från denna karriär (ah, triumfen när jag fick arkivera den där flöjten!)


Mum – utsatta för S Granströms paranoida klasskomplex

Min lillasyster har mamma dock lyckats bättre med: Isa är en mycket skicklig pianist (och det skriver jag inte enbart för att hon är min syster utan för att det faktiskt är sant). Ändå berör det mig alltid lite illa när jag bevistar hennes musikuppvisningar på Norrlandsoperan varje vår och höst. För det är något med klientelet i dessa sammanhang; alla dessa välartade, välklädda föräldrar i svarta kostymer, aftonklänningar och blankputsade skor som sitter där i publiken och applåderar sina minst lika välartade och välklädda barn som bugar och niger framme vid flygeln som om vi åter befann oss i 1800-talet. För oavsett hur stolt jag är när Isa felfritt river av Beethoven eller Schubert framme på scenen (ja, jag får alltid tårar i ögonen av rörelse) så är det något med sammanhanget som skaver: Vetskapen att det inte är vilka barn som helst som befinner sig där utan ett mycket begränsat urval; barn till medelklassföräldrar med hög inkomst och förfinad smak. För det är bara de som har råd, eller som skulle komma på tanken, att placera sina telningar i ett privatmusikskolesammanhang som detta.

Sedan är det en annan sak också; barn ska leka istället för att öva skalor, vara ute och smutsa ner sig istället för att nöta pliéer. Mamma ville även att jag skulle bli dansös, parallellt med åren i musikskola dväljdes jag därför i dansklasser två gånger per vecka. Den ångest jag kände varje gång jag tvingades solodansa diagonalen i den kyliga danssalen! (Jag frös alltid). Komplexen när de andra flickorna gjorde bättre ifrån sig, eller bara var nättare, vackrare och mer graciösa än jag! För jag var en dansande katastrof; hade ingen som helst känsla för koreografi, saknade fullständigt förmåga att synka två rörelser samtidigt. Precis som med tvärflöjten gav jag upp dansen i 7:an, och precis som med tvärflöjten var lättnaden total.

Men samtidigt, ska inte föräldrar ha ambitioner för sina barn? Är det inte BRA att de placerar dem i olika (gruppstärkande) sammanhang där de ges chans att utvecklas och växa som spirande plantor mot himlen? Inom idrotten finns till exempel fullt med människor som uttrycker tacksamhet mot sina föräldrar som skrev in dem i kvarterets lokala fotbollslag redan på dagis. Och det finns ju också fullt med popsnören som gör Jättefina Popkarriärer just på grund av att de gått musikskola sedan de var bebisar. Ja, inte vet jag! Det är säkert jättebra, ibland. Det enda jag vet är att det inte passade mig. Eller så var det just dansen och tvärflöjten som inte passade mig; jag hade förmodligen tyckt bättre om att gå på någon slags konstskola istället, eller kanske varit med i en bokcirkel eller i en amatörradiogrupp (eftersom jag ritade och läste massor och älskade att göra mina egna radioprogram.) Problemet är väl bara att det inte finns konstskolor för barn, och inga bokcirklar eller amatörradiogrupper heller.

Hm… Som vanligt drog associationerna iväg med mig. Var var jag nu? Just ja, jag sitter i min fåtölj och lyssnar på Mum. Men jag har ju faktiskt ingen aning om de i Mum har gått musikskola eller inte. Det var bara en gissning. Jag tror jag sätter på Motörhead istället. Enligt myten sätter Lemmy i sig en flaska whiskey per dag. Han har nog inte gått en enda musikskola i hela sitt liv.

Ps. Naturligtvis är den här texten bara ett uttryck för mina klasskomplex. Jag må själv ha jobbat mig upp till en duktig medelklassnivå. Jag må ha utarbetat en viss förfinad smak. Men ingenting kan undanröja det faktum att jag är den andra personen i min släkt som studerat på universitet, och att jag är född på fabriksort av två fabriksarbetande föräldrar.

Ps 2. Mamma hatar det här, att jag envisas med nån slags märklig proletärromantik. Enligt henne är vi inte det minsta arbetarklass, det är bara nåt dumt jag fick för mig under mina tidiga tonår då jag ville imponera på mina vegankompisar.

Ps 3. Kommer man från Umeå kommer man alltid att vara vänster. Det är inte mycket att göra åt – man kommer att vara röd även om man inte är det minsta intresserad av partipolitik. Även om man roar sig med att kalla Juholt för Ljugholt. Även om man aldrig frivilligt skulle sätta sin fot i ett första maj-tåg. Så det så.

Och bara därför avslutar jag med lite punk:

3 thoughts on “Slumpbetonad vardagsprosa, del 5: Musikskole-exercis, misslyckade dansnummer, klasskomplex och proletärromantik”

  1. Det lustiga med duktiga medelklassbarn är att oavsett vilken klassbakgrund man kommer från så är de där duktiga barnen aldrig man själv. Jag sattes också i danslektioner, fiollektioner osv och vägrade hela grejen. Är vahettere priviligierad men har alltid känt mig extremt bortkommen i alla sorters ”duktiga” situationer, tillbringade stora delar av högstadiet i eftersittning och känner mig liksom otvättad i salongssammanhang, Mina föräldrar (eller min mamma) gjorde allt för att jag skulle få alla de där medelklassförutsättningarna, men det enda jag ville göra var att leka med min bästis i deras förvuxna trädgård, rita och läsa böcker. Jag tror att det är en viss typ av barn, helt enkelt, som växer upp till en viss typ av vuxen lite oavsett tuktan.

  2. PS: Jo, jag tror på det sociala arvet men jag tror också att det finns en psykologisk profil eller whatever som kan stå över viss social fostran.

  3. Ja, du har helt rätt i det du skriver om att duktigheten alltid tillhör någon annan! Jag tänkte på det efter att jag skrivit den här texten att jag har flera bekanta som nog skulle säga att även jag är en sån där ”äckligt duktig typ” och det händer säkert att även min duktighet framkallar ett och annat komplex…

    Det är märkligt vilken självbild man bär runt på egentligen; ibland undrar jag om min har stannat vid den jag hade i grundskolan. Jag borde ju rimligtvis ha färdats ganska långt från min inre 14-åring vid det här laget…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s