Jag läser Hillarp och förstår henne inte

Har läst Hillarp i en vecka nu och hon känns fortfarande lika främmande. Upplever detta som lite märkligt; att läsa en dagboksnära författare jag inte alls kan identifiera mig med. För jag förstår varken hennes temperament eller hennes drifter. Jag förstår inte varför hon skriver om sig själv i tredje person, inte vad hon ser i sin tölpige älskare och inte hennes lust att bli piskad. När hon träffade Mr Slemmo (Livada) var hon för sjutton 33 år gammal, en vuxen, sexuellt erfaren kvinna! Och hon agerar som en naiv tonåring; med samma okritiska trånad, och skriver så fantastiskt pinsamma prosadikter om/till honom (kallade Drottningen) att jag nästan rodnar:

Det var en gång en kung, och i ditt rike bar drottningen en ny klänning varje dag. På morgonen valde du ut den åt henne ur lagret som de små sömmerskorna alltid måste hålla välförsett…

Kungen är givetvis Livada, och drottningen Rut och det hela är så fruktansvärt infantilt. Inte bara dikten utan hela deras förhållande, allt som passerar mellan dem: Hur Hillarp hela tiden trycker ner sig själv i en våpig kvinnoroll, hela tiden agerar beundrande nickedocka och/eller tomt objekt. Hela tiden väntar och väntar på denne mans nycker (han behandlar henne givetvis arrogant, stoltserar öppet med sina många älskarinnor, samt hävdar oavbrutet, vilket är det som provocerar mig mest, att han ”skapar henne, stöper henne, föder henne.” Hon är hans ”lilla projekt”, hans leksak. Något hon tycker är GIVANDE, något hon är TACKSAM för.) Givetvis kan man tala om kvinnoroller här, kvinnans villkor på 1940-talet var givetvis inte detsamma som de är idag. Men Hillarp var ändå – paradoxalt nog – FRIGJORD i den bemärkelsen att hon var högutbildad, jobbade som lärarinna på fint läroverk, publicerade dikter, var skild (en ovanlighet i denna tid) och rörde sig i konstnärskretsar.

Nä. Jag tycker inte om henne. Men för den sakens skull är Birgitta Holms bok inte mindre läsvärd. Jag ska läsa vidare och se var det landar. Kanske skärper hon sig så småningom, Hillarp alltså.

Ps. Jag skulle givetvis kunna komma att förstå Hillarp bättre om jag gjorde en ordentlig analys av henne, så som jag gjorde med Unica Zürn, men jag vill fan inte, eftersom Hillarps predikament inte är tillräckligt intressant. Det är tvärtom alldeles för djävla välbekant.

Ps2. Jag reagerade likadant när jag för några år sedan läste Victoria Benedictssons dagbok, hur hon hängde upp hela sitt liv på Georg Brandes. Det gjorde mig lika förbannad, lika liksom… äcklad. Vreden var misstänkt personlig, gick in under huden på mig. En känsla av påtvingad identifikation ”bara för att jag själv var kvinna”, ”ty alla kvinnors angelägenheter bör även vara mina.” Feminist som jag är upplever jag alltid ett tvång att FÖRSÖKA FÖRSTÅ, sätta denna kvinnliga erfarenhet ”i kontext”, placera den i ett ”begripligt historiskt sammanhang” etc. Jag får liksom inte ”lämna mina historiska systrar i sticket” genom att förakta dem. Även fast jag någonstans bara VILL förakta dem. Och ändå inte, förstås, eftersom jag lever mitt liv på deras axlar, genom deras offer, och därför står i evig tacksamhetsskuld.

Ps3. Rörigt ambivalent inlägg, jag vet. Men ibland är det väl så? Att man inte riktigt vet vad man tycker? (Fast oftast försöker man ju dölja denna osäkerhet genom att formulera sig så tvärsäkert som möjligt, därför att det ur retorisk synvinkel ser mycket bättre och mer slagfärdigt ut.) (”Man” = jag)

10 thoughts on “Jag läser Hillarp och förstår henne inte”

  1. Ack och ve! Jag som ska få hennes dagbok i julklapp av mina föräldrar, jag undrar om jag kommer att bli besviken! Har som något slags projekt att alltid önska mig filmer/böcker som befinner sig i diverse gråzoner av dem i julklapp. När jag var yngre önskade jag mig exempelvis en amerikansk avhandling som gjorde en queeranalys av Heavenly Creatures … den boken gick både en och två vändor innan den hamnade under julgranen.

  2. Som du märker vet jag ju inte riktigt vad jag ska tycka om Hillarp… Du behöver kanske inte bli besviken? Och ofta kan ju böcker som på ett eller annat sätt provocerar en vara givande läsning ändå. Just eftersom de tvingar en att reflektera och därmed, förhoppningsvis, utvecklas på något plan.

  3. Haha, jamen dåså! För jag gillade ju inte Aronson/Feberboken heller så då behöver du inte fästa någon vikt vid mina åsikter! (Och det är här jag skulle ha infogat en lättsam smiley, men jag låter bli pga du vet varför).

    Tillägg: Älskar dock fireworks och (välskrivna) sexskildringar. Det är ju en av anledningarna till varför jag diggar Nin, men skillnaden mellan henne och kvinnorna i detta inlägg är ju att hon inte förnedrade sig.

  4. Jag har inte hunnit ta mig an Hillarp än – det kom en massa andra böcker emellan, och nu reser jag till Norrland över julen med bara ett lätt handbagage. De två tunga volymerna får alltså ligga kvar olästa i två veckor till. Men jag har alltid gillat Hillarps videokonst från början av femtiotalet. Jag tänkte mig en gång att jag skulle göra en film om henne; den starka kvinnan som underkastar sig totalt, som gör männen till gudar bara för att hon själv är så stark att bara en gud kan vara henne överlägsen. Sent fyrtiotal. Mycket estetiskt. Varvat med hennes egna filmprojekt och surrealistiska scener. Inbillade mig att det var ett tecken när jag hittade böckerna på Stadsmissionen. Men vi får väl se.

  5. Det låter som ett vackert och intressant projekt! Problemet är väl bara att dessa män, som hon hade sexuellt umgänge med, inte var några gudar utan högst ordinära…

  6. Ja, det är boken! Hon ÄR fascinerande, och om hon levt i min närhet (om så bara som granne) skulle jag både ha beundrat, och skrämts av henne. Som författare bland andra författare är hon dock inte riktigt min kopp te.

  7. Inställningen att inte ta till sig/uppskatta skildringen bara för att det ses som en kvinnlig angelägenhet tycker jag är väldigt uppfriskande! Men jag har svårt att ta ställning till skildringar av ‘förnedring’, per se. Hm… Nu har jag ju inte läst boken heller, men det du beskriver förefaller för mig som väldigt komplext. Kanske inte heller _så_ förvånande att någon som på ett plan lever ”frigjort” och ”modernt” samtidigt på ett annat plan lever och strävar efter helt andra mönster. Jag kan verkligen sympatisera med det. Det gör det visserligen inte till fantastisk litteratur.

  8. Nä, jag tror nog att de flesta människor på åtminstone något plan lever ett ”dubbelliv” gällande sina värderingar kontra handlingar. Det är mycket svårt att leva 100 procent konsekvent – också tråkigt!

    Ja, jag kan bli trött på att kvinnor som kollektiv förväntas ta ansvar för halva (helst hela!) mänskligheten och vara så jäkla FÖRSTÅENDE jämt. Det är nog en uppfostransgrej. Men det är exakt så jag är, ändå. Jag ogillar att ”vifta bort” saker jag inte förstår, vill alltid ta på mig nåt slags ansvar om så bara intellektuellt = Jungfru Maria-komplex?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s