30 Januari: En dag i den nyblivna skrivskolestudenten S. Granströms liv

Förmiddag: Börjar bra. Jobbar i två timmar. Resulterar mest i strykningar.

Tar en kopp kaffe. Skriver beskäftiga råd till mig själv.

Runt tolv: Känner mig frusen. Tar en ”powernap” i två timmar.

Eftermiddag: Vaknar. Tänker att jag är misslyckad. Börjar sedan tänka på Jenny Diski. Framförallt inledningen till hennes Främlingar på tåg, hur hon beskriver Atlanten från däcket på lastfartyget hon åker med, att det är så fint. Tänker att hon minsann inte skulle få dåligt samvete över att ha sovit bort två timmar eftersom hon förmodligen avskaffade dåligt samvete från sitt liv redan 1981.

Går ut på balkongen och röker en cigarett. Fotograferar mig själv när jag röker för att kunna skriva en ironisk text om att jag röker en cigarett.

Mycket djup! Borde få extra pluspoäng för Solsjenitsynmössan! (Hm… att jag ser sliten ut skyller jag på vinkeln + ”obarmhärtigt ljus”. I själva verket ser jag alltid ut som en fotomodell.)

Njuter av utsikten. Tänker att jag aldrig har bott såhär fint. Önskar att det var mitt eget hem och inte bara i andra hand. Fantiserar den gamla vanliga fantasin som går ut på att jag över en natt blir Snuskigt Rik Och Oberoende – en dröm jag kan utantill vid det här laget.

Går in. Får syn på trapphuskatten. Det är en fantastisk katt. Döper den helt random till Alexej  för hans övermod (han skulle också kunna heta Napoleon). I helgen var han i bråk med de andra katterna på gården och skadade örat.

Bestämmer mig för att ta en promenad, tar med mig kameran ”för man vet aldrig när det dyker upp ett intressant motiv”. Ignorerar arbetsskuldkänslorna (borde ju för sjutton fortsätta skriva!). Går in i en antikbutik och träffar en man som heter Kenneth och som vill vara med på bild:

Kenneth i röd tröja + hans vän. Visst ser de trevliga ut?

Fortsätter till Odenplan. Bestämmer mig för att hälsa på Agneta på ”Epok antik och kuriosa”. Hon kommer liksom jag från Umeå men har bott i Stockholm sedan 1960-talet. När jag var där förra veckan mätte hon min skalle med ett måttband och upplyste mig om att den var ovanligt stor. Normalt ska omkretsen på en kvinnas huvud ligga runt 55 centimeter medan män ska ligga runt 58 centimeter. Jag mätte 59 centimeter. Ingen av hennes hattar passade utom en leopardturban – den köpte jag. Idag när jag träffar Agneta frågar jag om jag får ta några bilder på hennes butik till min blogg, det får jag. (Publicerar dem imorgon).

När jag varit hos Agneta känner jag mig lite hungrig och går till mitt nya stamkafé: Nybergs på Norrtullgatan. Idag är kafét fullt av studenter och pimpinetta damer med pälsar och pärlörhängen och rosa läppstift. Jag köper en kopp kaffe och en toscabulle och klämmer ner mig bredvid två väninnor i medelåldern. Eftersom vi sitter så nära varandra kan jag inte låta bli att lyssna på deras samtal. De pratar om:

  1. En resa till Florida som den ena väninnan har gjort alt. ska företa sig.
  2. Hundrasen Bichon Frisé.
  3. Bostadsrätter/ Stockholms bostadsmarknad (detta är ett mycket populärt ämne bland huvudstadens kafégäster har jag konstaterat efter ett par veckors observation av diverse bordsgrannar!)
  4. Inredning

Tuggar i mig min bulle och konstaterar att den är torr. Läser Knausgård. Hämtar en påtår och tänker att det jag tycker bäst om med Knausgård är hans dialoger; hur han låter dem breda ut sig över flera sidor, att han inte ekonomiserar. Skriver i min anteckningsbok att ”Samtidslitteraturen saknar överflöd!” Samt: ”Trött på välstädad prosa där varje ord vägs på guldvåg. Problemet: Att så lite blir sagt!” Drar därefter följande slutsats: ”Under 10-talet önskar jag en återgång till 1800-talslitteraturens generositet, där författarna bjuder på sig själva, där känslorna, dialogerna, beskrivningarna liksom svämmar över. Fram med Tolstojska ordvulkaner!” Slår ihop anteckningsblocket. Bestämmer mig för att gå hem.

På vägen hem stannar jag vid Norrtullshallen och köper en och en halv liter mjölk, ett teatrapak tomatsoppa, ett salladshuvud och två folköl. Det blir 83 kronor. Blir lite sur över priset. Tänker att jag ska äta gröt resten av veckan för att spara pengar. (Ett löfte jag inte kommer att kunna hålla).

Kommer hem, sprätter en öl och slår på datorn. Redigerar dagens bilder och skriver denna text.

SUMMERING:

Antal koppar kaffe: 3

Antal cigaretter: 2

Antal öl: 1

Antal fotografier: drygt 100

Antal skrivna sidor: 1

Nöjd med mig själv: Nej.

29 januari: Millesgården

Inte ha vi gafflar och inte får vi lakan – men kolonner, det har Carl alltid råd att köpa. / Olga Milles

Idag har jag besökt Millesgården på Lidingö. Där var fantastiskt vackert, nästan perfekt. Med enorma statyer, föreställande ”mytiska sjöväsen som så kallade najader och tritoner, liksom fontäner och blommor” som det stod på en skylt i skulpturhallen Röda Rummet; där väggarna målats ”pompejanskt röda för att ge associationer till antiken men också för att den röda färgen passade väl som bakgrund till de grönskiftande skulpturerna”. Förutom alla statyer fanns där underbar arkitektur, massiva stentrappor och cypresser (älskar cypresser!). Nå, när jag kom hem googlade jag Milles och hittade bland annat dessa intrikta fakta från Wikipedia (latmanskunskaper!):

Carl Milles har tydligt uttryckt beundran för Nazityskland och Hitler, likaså av Mussolini och Franco. Till vännen Frances Rich utropade han “Jag älskar människor som städa upp sina hem och som har söndagsfint. Jag bryr mig inte om vad man kallar dem men jag hatar oordning…”. Till Olga Milles, som efter anslutningen (Anschluss) av Österrike till Tyska Riket, blev kvar ett tag i Graz, skickade Carl begeistrade ”Heil Hitler”-hälsningar. Dock var Milles tveksam angående metoderna ”att städa upp”. 1938 skrev han till sin syster Ruth: ”… men hur skicklig han (Hitler) än är att klara Tyskland, skramlar han väl mycket men kanske är det enda sättet att lära de andra förstå…”.

Inte för att vara sådan, men det känns nästan givet att en antikinspirerad skulptör under 1930-talet var Nazistsympatisör…

Förresten! Carls syster Ruth Milles var både poet och illustratör. Nedan två bilder på hennes alster:

Min inre flicka föll som en fura för prinsessbilden! Och titeln på diktsamlingen var också mycket romantisk! (Åh, jag vet att det är lite b med fotografier på tavlor och föremål innanför glasmontrar…)

Ruth Milles 1873 – 1941

Två bilder på själva huset och trädgården:

Äldsta delen av huset

”Poseidon med brunnskar”, 1927, replika

Statyerna högst upp är inte gjorda av Carl Milles utan tillhör hans antika skulptursamling.

Apropå den här Ohlssondebatten…

”Det är alltid lättare att försvara sina principer än att leva upp till dem.”
/ Alfred Adler

”Att visa sig är 40 procent av livet.” / Woody Allen

Hm… Önskar att jag kunde tycka att kulturdebatter var ”viktiga” och ”välgörande”; att de främjar det fria tänkandet och slår ut nya utrymmen i människornas hjärtan (eller huvuden eller själar eller hur man nu vill titulera den del av människan som upptas av etiska överväganden, det vill säga den del där det politiska samvetet rimligen bör ligga). Men icke. Jag är pessimist, tror att människan ytterst sällan ”ändrar åsikt” sedan hon väl ”skaffat åsikt” – för herregud, när man nu väl lagt ner möda på att faktiskt odla fram en distinkt Idé om något, ska man då förväntas lägga ner lika mycket tid på att modifiera denna idé varje gång det blåser lite? Plus att man troligen har byggt diverse murverk kring denna Idé, såsom Identitet, Sammanhang, Smak. Varför utmana sina stackars vänner som ju tror att de ”vet var de har en”? Varför inte bara stanna i den bekväma lilla box man inrett åt sig själv?

Nej. Kulturdebatter är pseudodebatter där positioner i nio fall av tio bara fastlåses ytterligare: Inga handskakningar, inga fredsflaggor, inget bänkbyte är att vänta bland de inblandade parterna. Bara ett fåfängt gnällande om att Den Andra Sidan ”tänker fel” och att man själv minsann ”tänker rätt” – ja, i själva verket är man själv nog Den Enda Vettiga Människan På Jorden. Förutom de polare man har som dunkar en i ryggen då, de är ju också rätt vettiga!

Blä. Det är trist. Och meningslöst. Följ inte kulturdebatterna, säger jag, utan GÖR något istället. Om du nu är intresserad av politik På Riktigt alltså. Men det antar jag att du inte är. Nej herre min ju, det vore ju alldeles för JOBBIGT!

/Sofia Schopenhauer

Ack!

Kl 21.00: Olle står i denna stund i köket och bakar en espressotårta med vahlronachoklad och den är inte till mig. Livet är orättvist.

Kl 23:20: Funderade länge om jag skulle springa ner på kiosken och köpa en chokladkaka (som kompensation), men gjorde det inte. Glädjs nu över att jag har bevisat för mig själv att jag inte är ”ett rö för flyktiga impulser”.

Kl 23:28: Bild på kakan (prototyp):

Kl 23:35: Det är ju egentligen meningen att det här ska vara en konstblogg. Mycket djup och fin och sådär. Bilden på kakan… rimmar illa med min självbild.

Kl 23:40: Ack prövningar! Kommer livet någonsin bestå av något annat?

Råd till mig själv på natten…

… drick inte tre rågade koppar kaffe strax innan sänggående: Det blir omöjligt att sova!
”Men min nya fina kokkaffepanna då?”
”Den kunde gott ha fått vänta till IMORGON.”
”Ack ja, ack ja!”

Så en stilla nattedikt:

blommorna sover i fönstret och lampan stirrar ljus
och fönstret stirrar tanklöst ut i mörkret utanför
tavlorna visar själlöst sitt anförtrodda innehåll
och flugorna står stilla på väggarna och tänker

blommorna lutar sig mot natten och lampan spinner ljus
i hörnet spinner katten yllegarn att sova med
på spisen snarkar kaffepannan då och då med välbehag
och barnena leker tyst med ord på golvet

det vita dukade bordet väntar på någon
vars steg aldrig kommer uppför trappan

ett tåg som genomborrar tystnaden i fjärran
avslöjar inte tingenas hemlighet
men ödet räknar klockans slag med decimaler.

/ Av Gunnar Ekelöf förstås!

Ps. Jag tror att ugglan på fotografiet är gjord av plast. Det är faktiskt en smula beklämmande. *För lat för att googla fram bättre alternativ* *klockan är 02:31* But still: Im Wide Awake.

Ps2. Jag gillar inte Bright Eyes. Faktum är att jag aldrig har lyssnat på honom.

Ps3. Fast söt så det förslår är han i alla fall! Lite lik dig J? Fler söta killar, när jag ändå är igång: här. Här. Här. Och låt oss avsluta här.

Ikväll: ”stor och blommig”

Gustave Lorentz Gewurztraminer Réserve (det flottiga glaset tyder på njutning!)

I min strävan efter att uppnå renässansmänniskans fulla potential (trots att jag inte fick godkänt i Matte B på gymnasiet och med näppe klarade Matte A) skall jag nu utsträcka denna blogg till livstilstipsens domäner och för första gången rekommendera ett vin. (Ja, det är meningen att du ska klicka på länken!)

Detta högromantiska vin, storblommigt, friskt och glatt, med en eftersmak av ungdom, oskuld och intensiv livsglädje, är definitivt värt sina 94 kronor och rekommenderas till följande situationer:

1. Brevläsning (av handskrivna brev, långt från allt som heter mobiltelefoner och datorer!) på divan.
2. På en träbänk i en blomstrande trädgård en stekhet, solig försommardag.
3. Med din hjärtas älskade på en balkong med utsikt över Eiffeltornet (eller åtminstone havet!).
4. I badet, till klassisk musik, med tända ljus.
5. När du för trettiofemte gången bevittnar Mr Darcys storartade frieri i BBC-versionen av Stolthet och Fördom från 1996:


Har jag förresten nämnt att Eiffeltornet är min absoluta favoritbyggnad? Och att jag fullkomligt älskar dess kitschiga ljusspel? Om inte så gör jag det nu.

Trevlig vinstund!
Önskar Piedestalen

Walton Ford

Egentligen hade jag tänkt skriva om pioner här (min favoritblomma för tillfället) och om romantik och engelska trädgårdar och om behovet av verklighetsflykt. Men det får bli någon annan dag. Istället postar jag ovanstående målningar av Walton Ford. Jag vet inte riktigt om jag gillar honom rakt av, men så är det ofta med konstnärer för mig: Att jag fastnar för delar av ett uttryck, mer sällan för hela uttrycket. Titta på bilden nedan, det är ett gallerifotografi av Fords tavla ”Nila”:

Jag köpte den där bilden som vykortsreproduktion för två år sedan åt Olles mamma eftersom jag hört att hon älskade elefanter. Men när jag kom hem med kortet till Olle sa han att den där bilden kunde vi ju inte skicka, ”för kolla elefantens kuk. Den är ju helt enorm!” Först förstod jag inte vad han menade, men sen såg jag ju att elefanten faktiskt hade en väldigt lång ”grej”; till råga på allt med en pippi på! Nej, det gick förstås inte att skicka till någons 65-åriga mamma. Istället behöll vi bilden själva, men jag kunde inte riktigt tycka om den efter det. Tyckte liksom att den var lite obscen.

Om ni hellre vill kolla naturmålningar, fina trädgårdsbilder och sånt, titta in här för den romantiska aspekten av det hela. Och här för den mer biologiska. Den senare sidan är absolut värd ett besök!

Hemmafrulivet, del III

Sitter i soffan och äter oliver. Om ett tag ska jag koka en kronärtskocka och ugnsgrilla grönsaker. Eventuellt göra en sallad och en fetaoströra till. Ska även försöka mig på att tillaga torsk. Jag är jättedålig på att laga fisk. Eller det är ju inte särskilt svårt att tillaga t ex lax i ugn, men att STEKA fisk: Antingen blir den torr eller bränd, eller bådadera.

Idag har jag som vanligt promenerat runt Hagaparken (min nya träningsrutin). Därefter har jag strosat i butiker och lämnat tillbaka en hemsk fuskpälskappa som jag impulsköpte häromdagen. (Jag såg ut som en fjortis i den, det var bara Buffaloskor och rosa läppstift som saknades.) Funderar nu på att köpa en pälsmössa istället – lade undan en vitgråmelerad fluffig sak som jag tyckte blev fin mot mitt blonda hår. Lade också undan en svart latexkappa. (Jag har velat ha en latexkappa ändå sen jag såg Catherine Deneuve i Belle de Jour.)

Fortsätter skriva om kläder: lade även undan en svart ballerinaklänning. Och nu måste jag bestämma mig för vilket av dessa plagg jag ska välja, för jag har bara råd att köpa ett. Hm… Ballerinaklänningen kan jag kanske klara mig utan… (tänker typ att jag ska ha den i eskapistisk anda på Gröna Lund i sommar, och jag hinner nog hitta en ny ballerinaklänning till dess). Latexkappan hade jag ju också tänkt använda först i sommar… Jag borde alltså välja pälsmössan! Förstås. Hm… Måste dock tänka över det hela några vändor till.

Till avslutning: Jag hittade Artauds Van Gogh – självmördad av samhället för en spottstyver på loppis häromdagen. Tänker att jag kanske kan sälja den lite smådyrt framöver eftersom det existerar en del fanatiska Artaud-fans i det här landet. Boken är i alla fall totalt oläsbar. Här får ni ett smakprov:

Gérard de Nerval var inte galen, men han blev anklagad för att vara det för att misskreditera vissa väsentliga avslöjanden som han stod i begrepp att göra, och förutom att bli anklagad blev han en viss natt slagen i huvudet, fysiskt slagen i huvudet, för att han skulle förlora minnet av de monstruösa fakta som han var i färd med att avslöja och som till följd av detta slag flyttades till hans övermedvetna plan, eftersom hela samhället, som på ett fördolt sätt sammangaddat sig mot hans medvetande, i det ögonblicket var tillräckligt starkt för att få honom att glömma dess verkliga utseende.

Förstår ni något? Jag förstår inte ett jota. Däremot kan jag se Artaud framför mig, läsandes denna text med flaxande rörelser, stirrig blick och spott som stänker för varje ord. Att kyssa honom var att dras mot döden, mot galenskapen. Tror det var så Anais Nin formulerade det i sin dagbok 1. Som Mare Kandre sedan citerade i sitt sista manuskript, Den himmelske brudgummen, som publicerades i 00-tal efter hennes död. Kanske har fler också citerat detta, har för mig att det är ett berömt citat.

Måste romantisk kärlek vara dramatisk för att anses ”äkta”?


Den unge Werther lider för fullt (illustration till boken)

Till häften hunnen i Min kamp 2 och Knausgård dröjer vällustigt (eller med kokett förfäran) vid sina och sin blivande frus många bråk, där allt är mörkt, tungt, syrefattigt, eländigt… för att i nästa sekund vara himmelskt, fantastiskt, makalöst jättebra. (Och vilket dynamiskt sex sedan!) Jag blir oerhört provocerad av denna dramaturgi: Det förväntade i att man, som tvättäkta romantiker, ska gagna sig av detta rätt schizofrena beteende gentemot sin partner som ett slags facit för vad passion innebär i praktiken. För passion kan liksom inte förekomma i någon annan inkarnation: Är man ”tokkär” är det liksom obligatoriskt att slänga saker i golvet så att de går sönder, slita varandra i håret och stampa ut i natten med buller och bång. Med andra ord; att bete sig fullständigt jäkla irrationellt! I mina ögon framstår dessa scener endast som desperata försök att faktiskt känna någonting överhuvudtaget – ett slags kärlekens svulstiga teater. För om du verkligen, verkligen sätter värde på en annan människa, då anstränger du dig för att hitta bättre sätt att lösa era meningsskiljaktigheter på. Och ja, för den sakens skull behöver du inte vara mindre förälskad.

Det var bara det.

Fingerdjur i närbild!

 

Egentligen är det här en favorit i repris för jag har postat en bild på ett fingerdjur förut, för ungefär två år sedan. Men visst är de UNDERBARA? Det är helt omöjligt att fortsätta vara januarideppig när man ser in i denna lilla krabats prilliga gröna ögon! Visst ser de ut som skrynkliga gamla farbröder… på typ speed? (Fast djuret på bilden längst ner liknar mest Gollum. Eller tvärtom. Det beror förstås i vilken ände man börjar; jag brukar föredra att börja i sagorna.)

Mr Collins gästbloggar om sitt besök i Hagaparken och om sina åsikter kring bevakningen av vårt förnämliga kronprinsesspar

Stockholm, måndagen den 16 januari 2012

Mina kära, högst ärade Läsare!

Jag måste inleda med en förhoppning om att ni alla har hälsan och mår bra, och att livet inte har bjudit er alltför stora motgångar under den tid som förflutit sedan vi sist hade nöjet att råkas! Med mig är det ypperligt, och jag måste säga att mitt nya land hittills varit till stor belåtenhet!

Igår hade jag det excellenta nöjet att promenera i Gustav den III:s gustavianska park, utrustad med käpp och monokel, och njöt storligen av de nyklassicistiska och nyantika 1700-talsslott, lusthus och paviljoner som står att finna på platsen. Parken, med sin generösa växtlighet, så idealt belägen vid Brunnsvikens klara vatten, som högst harmoniskt avspeglar sig i slottens fönsterglas, lämpar sig utmärkt för en söndagsutflykt.

Det stora glädjeämnet för dagen var dock inte naturens storslagna skönhet eller Desprez högst angenäma arkitektur, utan att beskåda den ypperliga bevakning som råder omkring vårt kronprinsesspar. Vår duktiga säkerhetspolis har gjort ett utmärkt arbete och rest en hög och elegant järngrind omkring deras ägor, parkens självklara medelpunkt och hjärta; Haga slott, och uppe på denna grind har de fäst diskreta små säkerhetskameror på 10 – 20 meters avstånd från varandra. Dessa kameror, som spinner med ett surrande, men icke alls störande ljud, bevakar området dygnet runt. På grinden har de också fäst mången skylt där man kan läsa att det råder STRIKT FÖRBUD (här höjer jag inte alls mitt tonläge, utan återger endast förlagans versaler) mot att ”fotografera, avbilda, beskriva eller mäta skyddsobjektet utan särskilt tillstånd”.

Vem ”skyddsobjektet” ifråga är kan det förstås inte råda några tveksamheter om, och ni läser säkert mina tankar och förstår att det rör sig om ett av vårt lands mest högvorna personer.

Trots detta förbud – som icke alls kan gälla en så kultiverad person som jag själv – skall jag drista mig att rapportera att kronprinsessparet verkade vara i Den Bästa Av Hälsa: Flaggan var hissad och dansade av stolthet i den friska vinden och skorstenarna pumpade ut ymnigt med rök. Man hade en liten ljusbeprydd gran på grusplanen framför den västra entrén och det stod inte mindre än sex nya Mercedesbilar på parkeringen vilket förstås kittlade min fantasi mycket. Kunde det möjligen vara övriga delar av Den Konungliga Familjen som var på besök? Kanske höll de som bäst på att tillaga en härlig söndagsstek i ugnen, kanske sprakade brasorna på hemtrevligt vis i någon av de säkerligen många öppenspisarna? Och om Konungen var där; vilken stolthet han måste känna över att hans Välartade Dotter valt att flytta in i hans barndomshem, där han lekt och upplevt så mycket förnöjelse tillsammans med sina äldre systrar – de ljuva ”Hagasessorna”!

Men, jag skall icke dröja härvid, ty även om det råder yttrandefrihet och demokrati i detta vackra och upplysta land gäller detta av förklarliga skäl inte vårt förnämliga kronprinsesspar – ty de skall icke alls fläckas ner av ogenomtänkta ord! (Även om jag är övertygad om att jag omedelbart skulle få anställning som hovskribent om Hovet var medveten om min stora Vördnad och Respekt för denna familj, ty jag skulle aldrig yppa en ofördelaktigt stavelse!)

En sak slog mig var dock vilket beklämmande Folkliv som var i omlopp utanför slottsgrindarna. Där trängdes horder av illa klädda joggare och hundrastare och tonåringar och gud vet vilka som ogenerat tittade in på kungligheternas tomt. Detta fick mig att känna ett visst obehag å kronprinsessparets vägnar för de är väl icke djur i bur, fria att beskådas som på vilken djurpark som helst? Nej, min tanke är att det enbart borde vara Eleganta och Diskreta Konungavänner som jag själv som skulle ha tillgång till parken och att Hovstaterna genast borde ta tag i saken och rensa den från obehagliga inslag av Patrask och Patraskkultur. Jag anser också att man genast borde nedmontera det japanska kapellet samt den turkiska kiosken som är skamfläckar för platsen – ty vad har simpel orientalism att göra i en svensk nationalklenod som denna?

Till avslutning medsänder jag ett fotografi på den villa jag utsett till mitt nya pastorat. En trevlig liten gård! Eftersom villan vad jag förstår ägts av en så kallad ”bohem” anser jag inte mina önskemål som förmätna (vad som är gott nog åt en konstnär bör även vara gott nog åt en präst). Jag ämnar också omedelbart söka medlemsskap i Stockholms Brevduveklubb för att underlätta korrespondensen med mitt hemland.

Högaktningsfullt, er tillgivne
Mr Collins

Gladare idag!

Se! Jag ler idag! Tänkte därför modeblogga lite.

Parfym: För oinvigda kan jag berätta att parfym är en sötaktig, alkoholhaltig vätska, framtagen i laboratorium, för att dölja människans naturliga lukt. Parfym finns att köpa på VÄLSORTERADE VARUHUS i SMÅ GLASFLASKOR och kommer i många olika prisklasser. Ni bör dock passa er MYCKET NOGA för att köpa en för billig parfym, ty det är ett säkert tecken på vulgaritet. (Undvik t ex parfymer med namn som Britney Spears och Christina Aguliera. Sarah Jessica Parkers Lovley undantaget.) Satsa istället på ETABLERADE NAMN FRÅN STORA MODEHUS, t ex Chanel, Dior eller Armani. Eller varför inte Versace, som är det märke jag själv fastnat för. Ovan demonstrerar jag hur man ANVÄNDER parfym = du sprutar ett lätt sprut på handleden, med fördel från cirka 30 centimeters avstånd. Gnuggar sedan även in din HALS och violá: DU LUKTAR NÅGOT ANNAT ÄN DIG SJÄLV!

Fler tips:

Mellanrum mellan framtänderna är helt klart inne igen = se mitt leende!
Trasig secondhandtröja i svart = HETT!

Pst! Knäpp era modebloggarbilder i SUDDIGT RÖTT LJUS för en artistisk edge. Gärna i ett härligt ostädat kök som skvallrar om SPONTANITET (OBS! Inte FÖR ostädat, du vill ju inte framstå som ett socialfall!).

Lycka till girls!

XOXO
Piedestalen

Jag längtar efter våren

Alexander Kirkland, Norma Shearer in Strange Interlude (1932)

Solen strålar återigen från en klarblå himmel och jag längtar efter våren. Det är så märkligt detta, att jag längtar efter våren redan i januari. Så förmäten har jag aldrig varit tidigare. Det måste bero på att vintern ”lyser med sin frånvaro”, att gatorna är snustorra, gräsmattorna fortfarande gröna. På innergården blommar rosorna, men inte på ett vårlikt sätt. De är vinterrosor – skamfilade och skrumpna av nattfrosten, med hängande nackar.

Jag försöker arbeta. Det går dåligt. Jag hittar hela tiden på nya ursäkter för-att-slippa-vara-duktig. Jag konstgooglar, filmstjärnegooglar, resegooglar. Kollar bloggar, kollar mejlen, kollar tidningarna. Och skäms för att jag har så dålig självdisciplin. Sedan förtränger jag att jag har dålig självdisciplin och skriver ett blogginlägg istället (som handlar om att jag har dålig självdisciplin). Nu skärper jag mig. Nu MÅSTE jag börja jobba. Hoppas ni är flitigare än jag! Ha en bra dag!

Kl 12:38

Har fortfarande inte börjat jobba. Istället legat i sängen och läst. Nu har det börjat snöa. Jag lägger till en fin bild:


Louise Bourgeois med skulpturer (det är hon som gjort den där jättestora spindeln som är så känd. Här kan man läsa en intervju med henne om man är intresserad.)

Kl 17:48

Jag lyckades få något gjort ändå. Jag har uppenbara problem med uppgifter som inte är praktiskt inriktade: Att hålla en lektion, städa eller skriva en text – inga problem! Men administrativa grejer som att fylla i listor och blanketter, ringa samtal till olika kundtjänster, betala räkningar etc – detta skjuter jag upp in absurdum. Drabbas av någon slags kallsvettig byråkratiångest. Nåväl. Lättnaden när det väl är gjort är förstås alltid total. Nu ska jag fira med rödvin och Scott Walker. Bjuder på ett passfoto av ”den gåtfulla kosmopoliten” Anais Nin (fick denna länk av Sofie.) Glad otursfredag!