Vardagsaktivism eller: Tankar jag tänkt idag

Börjar med ett citat som fick mig att skratta. Bengt Ohlson ”gör upp med kulturvänstern” i DN (vilken maffig rubrik förresten! Jag ska också börja ”göra upp” med saker. Liksom sätta-ner-foten-en-gång-för-alla. Och sen stå där med min fastlåsta fot och känna mig obekväm):

Jag blir irriterad när jag hör vänstermänniskor komma hem från USA och prata om hur feta och dumma och ignoranta amerikanerna är eftersom de gillar dödsstraff och bara sextio procent av dem röstar. Hade de kommit hem från en resa i Burundi och utgjutit sig lika förklenande om de puckade infödingarna som tror på regngudar hade vi anmält dem för hets mot folkgrupp.

Mer lustigheter (angående uppropet för kulturslussen, som Ohlson kritiserat och fått kritik för att han kritiserat av DN-kollegan Malin Ullgren):

…för vänstermänniskor (= Malin Ullgren, min anm) är det självklart att förebrå mig för att jag kritiserar människor som ”ändå gör någonting”. Och att ”göra någonting” är så bortom alla tvivel synonymt med att göra något för Den Rätta Saken. Jag hör aldrig någon urskuldra Sverigedemokraterna med att de ”ändå gör någonting”, och jag hör aldrig någon försöka avstyra en pajkastning mot Jan Björklund med att han ”ändå gör någonting”.

Han träffar mitt i prick tycker jag. Det är så lätt att svänga sig med retoriska positioneringsbegrepp som egentligen inte betyder något, som detta med det underförstått goda i att ”göra någonting”. Och han har givetvis rätt i att många så kallade ”kulturvänstermänniskor” bara är tomma tunnor som skramlar. För givetvis räcker det inte bara med att ”vara emot” något, t ex i en artikel eller muntligt i en diskussion på ett seminarium eller på en fest, om man inte samtidigt i sina handlingar strävar efter att HANDLA utifrån detta ställningstagande. (Och samtidigt, allt agerande är inte önskvärt. Själv önskar jag t ex inte mer agerande från Sverigedemokraterna, för att gagna mig av ovanstående exempel. Vilket innebär att jag just styrt in mig själv i ett retoriskt hörn.)

Dock: sådana här så kallade ”kulturbråk” som tar plats på diverse tidningars kultursidor får mig alltid att tänka på två barn i en sandlåda som slår varandra i huvudet med spadar. Det finns något internt och begränsat i dem som gör dem en smula…löjliga. Dessutom följer de alltid samma dramaturgi: Initiativtagaren eller den som går i svarsmål kommer aldrig att enas om något och skaka hand på det. Istället kommer deras skilda positioner bara att bli än mer fastlåsta. Eftersom det handlar om ett bråk inför publik (= DN:s läsare) och eftersom självkänslan och stoltheten står på spel (= man vill ju inte vara en mjukis och erkänna att man hade fel). Alltså: Malin Ullgren kommer, troligtvis inte, publicera ett lättsamt svar imorgon som går ut på att ”haha, du hade ändå en poäng Bengt” utan istället kommer hon (troligen) att ha nagelfarit hans text efter eventuella logiska felsägningar och inkonsekvenser. Och tilltalet kommer att vara giftigt och drypa av sarkasm. Det är trist. Lika trist som det är att följa politiska debatter på teve. För man vet ju redan hur det kommer att sluta = ingenting nytt blir egentligen sagt.

En sak till: Det är skönt att ha en inramad – och fixerad – identitet. Till exempel, som i Bengt Ohlsons fall, vara ”den lättsamma skojaren” som samtidigt, på senare år, ”mognat och börjat tänka djupare”. Eller som Malin Ullgren, vara igenkänningsironikern som ställer sig själv i skottgluggen och utifrån detta drar allmängiltiga, ofta etikbetonade slutsatser. (Jag känner förresten mer samhörighet med Ullgren av dessa två, tycker att Ohlson ofta är för glättig, också han en ”tom tunna som skramlar”). Det här är ett känsligt och minerat område för jag är givetvis inte bättre själv: Vi agerar alla utifrån mer eller mindre fasta och fixerade smak- och beteendemönster. Vi har alla en ”invand personlighet” som gör oss mer eller mindre förutsägbara. (För att ta fler exempel: Om jag uppskattar 1800-talsmåleri kan jag inte samtidigt gilla 20-talssovjetisk futuristestetik a la Rodchenko. Om jag röstar rött kan jag inte samtidigt vilja behålla vårt kungahus. Om jag kallar mig feminist kan jag inte samtidigt vara fåfäng och plöja modetidningar. Övertydliga exempel, men ni fattar åtminstone vad jag vill statuera.) Alltså: Jag efterlyser fler överraskningar. Fler motsägelser. För det finns få saker som gör mig lyckligare än när en människa agerar tvärtemot vad jag har förväntat mig; som bara vänder på klacken och vägrar gå i sin utsagda identitets ledband. För detta innebär att utvecklingen – för denna människa – inte har stannat vid en viss punkt, utan att den pulserar vidare, och förhoppningsvis, aldrig tar slut.


Lili Brik ropar något på ryska på en Rodchenko-affisch.


Katt ropar Meow!


Arm yourself with a slouchy bag!

Jag tror att det var detta jag försökte komma fram till häromdagen. När jag skrev om ”skadade barn med magnifika egon”. Att det är så lätt att, insiktsmässigt, stanna vid basecamp 2 (för att dra en liknelse vid personlig utveckling som ett slags Mount Everest). Alltså: att identifiera ett problem och utifrån detta, genom uppror/ politik/estetik/terapi etc, ”frigöra sig” och gå vidare – men bara så pass att det är känns bekvämt (= ofarligt). Nedan följer en påhittad skala:

I form av psykoterapi:

1.Jag hade en jobbig barndom.
2.Jag inser att min jobbiga barndom har färgat mig som person, mitt beteende och mina handlingar.
3.Jag inser allt detta men jag anstränger mig aktivt för att inte använda detta som utgångspunkt/ursäkt för mitt agerande.
4.Jag låter inte längre mina barndomstrauman definiera mitt beteende/min interaktion med omvärlden.

(OBS. ”Jobbig barndom” kan med lätthet bytas ut till andra alternativ, exempelvis ”Jag är en blyg/stolt person” etc, etc)

I form av smak:

1.Jag gillar konst och litteratur från 1800-talet.
2.Jag låter min smak för konst och litteratur från 1800-talet färga mig som person, min stil, mina sympatier och åsikter.
3.Jag inser att min smak för konst och litteratur från 1800-talet gör mig en smula begränsad och anstränger mig för att även ta in andra smakimpulser.
4.Jag låter nu min smak för konst och litteratur från 1800-talet samsas sida vid sida med annan konst och litteratur från andra århundraden och epoker.

(OBS. ”Konst och litteratur från 1800-talet” kan med lätthet bytas ut till andra alternativ, exempelvis ”punk och new wave från 1980-talet”, ”veganism och hardcore”,
etc, etc.)

Par i berg:


Berg i psykodynamisk tradition.


Berg i den kognitiva skolan? (Komplett med flagga på toppen!)

Ja… Och det var allt för idag. Avslutar med två foton:

Dagens väder. Presenterat av McFax.

Dagens byggnad. Rest av släkten Granström/Frank i slutet av 1800-talet. Med varsam hand restaurerad av arvtagare Stellan Granström 1983. Ommålad från vitt till färgen ”strågult” 2005. Numer i stort behov av nya broräcken.

Dagens musik: Kulturvänster. (Åh! Förutsägbart val för att komma från mig!)

Bättre upp: DMX!

(Snart måste jag sluta skriva manifest!)

Tillägg 9/1: Åsa Linderborg (inte Malin Ullgren!) bemöter Ohlsons artikel här.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s