Måste romantisk kärlek vara dramatisk för att anses ”äkta”?


Den unge Werther lider för fullt (illustration till boken)

Till häften hunnen i Min kamp 2 och Knausgård dröjer vällustigt (eller med kokett förfäran) vid sina och sin blivande frus många bråk, där allt är mörkt, tungt, syrefattigt, eländigt… för att i nästa sekund vara himmelskt, fantastiskt, makalöst jättebra. (Och vilket dynamiskt sex sedan!) Jag blir oerhört provocerad av denna dramaturgi: Det förväntade i att man, som tvättäkta romantiker, ska gagna sig av detta rätt schizofrena beteende gentemot sin partner som ett slags facit för vad passion innebär i praktiken. För passion kan liksom inte förekomma i någon annan inkarnation: Är man ”tokkär” är det liksom obligatoriskt att slänga saker i golvet så att de går sönder, slita varandra i håret och stampa ut i natten med buller och bång. Med andra ord; att bete sig fullständigt jäkla irrationellt! I mina ögon framstår dessa scener endast som desperata försök att faktiskt känna någonting överhuvudtaget – ett slags kärlekens svulstiga teater. För om du verkligen, verkligen sätter värde på en annan människa, då anstränger du dig för att hitta bättre sätt att lösa era meningsskiljaktigheter på. Och ja, för den sakens skull behöver du inte vara mindre förälskad.

Det var bara det.

7 thoughts on “Måste romantisk kärlek vara dramatisk för att anses ”äkta”?”

  1. Intressant. Jag skrev ner en nästan identisk kommentar när jag själv läste boken. Den typen av hysteri känns mest kompensatorisk. Eller så blir det helt enkelt mer dynamisk litteratur.

  2. Ja. Givetvis har det dramatiska ett dramatiskt värde, konstigt vore det ju annars! Men om man skriver självbiografi? Bör inte andra regler gälla då? Skriver man ändå fiktion kan man ju lika gärna kalla sin bok för roman istället! Många självbiografiska författare lyckas ju skriva engagerande böcker utan att överdriva, t ex Jenny Diski, May Sarton, Joan Didion och Janet Frame. Å andra sidan identifierar sig inte dessa kvinnor med ”dundrande 1800-talsmän”. Knausgård känns rätt omodern i sin syn på Kvinnan och Kärleken, han brassar på som värsta Strindberg.

  3. Intressant och uppiggande iakttagelse. I min kommande bok ger jag honom just epitetet ärkeromantiker samt några andra uppriktigt menade fast likaså, kanske, lätt tveeggade superlativ.

    René Girard påstår någonstans att Proust velat driva igenom sin sanning på kvantitativ väg och att han därför skriver ”tusentals sidor” för att hävda den. (”Kritikerna skriver ingenting.”)

    Kanhända ville Knausgård s.a.s. hävda sig emotionellt på ett slags motsvarande vis?

    Oh, att kastas hit och dit mellan känslolägen, som en skeppsbruten mellan sylvassa böcklinska klippkanter; drypande hårmanar, kokande blod, lidelse i blicken och i köttet som blev ord…

    Jag älskar honom, inser jag nu, med rullande ögon, men vi är nog rätt olika funtade, han och jag, vilket jag för min del alltid förordade som en sund och ganska vettig sak i största allmänhet!

    1. Spännande tanke! Detta med hans evt. emotionella hävdelsebehov…. önskar att fler kvinnor också kunde få leva rövare i autobiografier utan att bli sinnessjukförklarade, på DN:s kultursidor och i största allmänhet… Jag gillar honom också, men stör mig på att han upphöjts till Den Ende inom sitt område – dagboksformen har ju tillhört skrivande kvinnor i alla tider utan att för den sakens skull bli upphöjd till status av Litteratur med stort L, förrän nu då.

  4. Absolut! (Fast just DN m.fl. svenska kultursidor är ju liasom ett särfall i så många intellektuella och förnuftsmässiga avseenden… Man måste inte ta dem på så hemskt stort allvar, eg.)

  5. Och jag som inte läst Knausgård! Jag har svårt för att läsa böcker som för tillfället är på allas läppar. Jag tycker att det är så mycket lättare att bilda sig en egen uppfattning om en bok och att läsa den på sitt eget sätt, om tiden hunnit gå och allt ”brus” försvunnit.

    En av mina absoluta favoriter bland självbiografier som även innehåller kärlek är Gusti Stridsbergs Mina fem liv. Hon braskar inte alls på som Strindberg och därför blir berättelsen stark och det trots att kärleken alltid befinner sig i skymundan

    1. Jag håller med! Det är svårt att skilja ett verk från en ”hype” – om det är utsatt för något sådant: Hypen kommer som ett bagage till upplevelsen, som ännu en sak att ta ställning för eller emot. Åh, detta tyckande hit och dit! Man blir ju faktiskt trött! Men trots att jag ju vet bättre ger mitt förnuft ofta vika för min nyfikenhet. Vilket skedde i fallet Knausgård.

      Gusti Strindberg… Blir ännu en författare att lägga i läslistan för året 2012!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s