Och lite tjusig fotokonst med trädtema: Jerry Uelsmann

Kan inspekteras noggrannare här.

Olle ger sin expertkommentar: Njaee… Det är lite sammetsaffisch.

Jag: Vad menar du?

Olle: Naturromantik á la Tolkien. Eller kanske snarare naturdramatik… ”Det visa trädet” och så vidare.

Jag: Jaja, jag förstår vad du menar.

På hemmafrufronten intet nytt

Ungefär hur jag fördriver dagarna.

Eftersom jag får dåligt samvete när jag inte uppdaterar regelbundet kan jag förtälja att mitt liv är tämligen händelselöst för tillfället. (Precis som jag vill ha det! Säger som P O Enqvist sade angående monarkin häromdagen; ”all förändring oroar mig starkt” fast i mitt fall snarare; ”all aktivitet oroar mig starkt”.) Hur jag fördriver dagarna; jag skriver, vattnar mina blommor, tar promenader (har nu bytt Hagaparken mot Skogskyrkogården där jag redan hunnit fotografera en del – bilder kommer så småningom). Vad mer? Jag har bakat lite, tittat på totalt meningslös, ytlig och tom samtidskonst. Utöver detta har jag försökt tämja vår nya gasspis som skrämmer vettet ur mig (tänker att allt ska explodera, alternativt att jag ska drabbas av ett tvångsmässigt behov av att stoppa huvudet i ugnen). Mer: Jag älskar Enskede! Det är precis såhär jag vill bo; omgiven av idylliska äppelträdgårdar. (Fast själv bor jag i ett lägenhetshus i sten från 30-talet, på tryggt avstånd från den värsta villaidyllen.) Och just nu: Jag lyssnar på AC/DC (ofrivilligt) och är kissnödig. Här kommer en favoritlåt om amfetamin (som jag givetvis aldrig har brukat, präktig som jag är) :

Och varför inte låta Andrew Eldrich agera dagens man? Han var ju mycket het när det begav sig och liksom jag är han född i Oxens tecken, vilket innebär att man har ett trögt, materialistiskt, svartsjukt och djupt konservativt sinnelag.

Dagboksanteckning 26 februari

Sitter i fönsterkupan i vår nya lägenhet och två ljusstakar brinner, mitt i solskenet, bredvid mig på fönsterbrädan. Utanför sträcker sig ett pärlband med trädgårdar, långa och djupa med knotiga lövlösa vinterträd. Vi har nyss ätit frukost med varsin bok i knät, jag med Joyce Carol Oates dagbok, som vanligt. Hon (Oates alltså) har nyligen fått veta att Anne Sexton tagit livet av sig och reflekterar över självmord och självmördare. Att man inte bör beklaga deras korta liv utan istället hylla den tid tid de ”stod ut” och reflekterar över samhället som ”den utflykt som vissa personer lämnar tidigt, den fest de inte njuter av, den musikalföreställning de inte tycker är värd biljettpriset.” Hon funderar också över hur det kan komma sig att hon inte märkte hur illa ställt det var med Anne, som hon brevväxlade med, att hon inte märkte partier i hennes brev ”som var mycket, mycket sorgsna, på ett hopplöst sätt” och skriver:

Jag har en tendens att tolka andra människor som om det var jag själv som talade genom dem… och deras ord bara är versioner av mina egna. Det är sant att vi upplever omvärlden genom vår egen personlighets filter (vem kan låta bli att göra det?), eller för att uttrycka det som man gör inom en psykologisk riktning, att vi ”projicerar” våra egna personlighetsdrag på andra, och sällan upplever personer som de egentligen är i sig själva…

Vår oförmåga att ”se människor i klart ljus” är en mycket spännande tanke! Jag brukar ofta tänka på det; att jag ser vad jag ”vill se”, att jag ofta försöker omstöpa världen och människors handlingar så att de ska framstå som mer fördelaktiga för just mig. Det är mycket löjligt egentligen, men också mycket mänskligt. (Inatt drömde jag till exempel att jag hjälpte en homosexuell man att ordna ett ”komma ut-party”, en middag där han skulle samla sina närmaste och berätta för dem att han var bög… men under förberedelserna upptäckte jag att jag var attraherad av honom och plötsligt började jag se tecken på att han nog var attraherad av mig med, fast jag hela tiden, innerst inne, var medveten om att det inte kunde stämma. Övertydligt exempel! Men effektivt!)

Trots detta, eller kanske just på grund av detta, är jag väldigt fascinerad av krasshet. Av att försöka dechiffrera omvärlden från mina önskningar och se vad som återstår när jag skiljer dem åt. Jag är också intresserad av det ”alltför mänskliga”, det fula hos människorna (och hos mig själv). Och eftersom min livsåskådning är pessimistisk förutsätter jag att det fula är den dominerande kraften och att blunda för detta; att människorna till avgörande del styrs av sina begär, är att vara naiv- eller hellre helt enkelt ignorant (paradoxalt nog självupptagen, för ”god” kan man bara vara om man inte blundar för, utan tvärtom erkänner, existensen av det ”onda” – också inom sig själv). Jag kan alltså mycket väl förstå självmördarens syn på samhället som en ”usel teaterföreställning” man varken vill delta i eller ens bevittna.

Jag hade gärna suttit här och filosoferat hela dagen men jag måste iväg och flyttstäda (så, så tråkigt!). Avslutar med några vackra bilder av den franska fotografen/konstnären Dora Maar. (Som förtjänar ett helt eget inlägg, får återkomma i saken.) (Den sista bilden hänger på vårt kylskåp!)

Kees Van Dongen gör mig sugen på att måla!

Det var länge sedan en konstnär gjorde mig upphetsad, men detta; så fint! Vilka krämiga färger! Vilka fina kontraster! Älskar konst som känns en liten, liten aning artificiell, i färgsättningen, och som har ett eget temperament, som är expressionistisk, lite rå och samtidigt dekadent!

Kees van Dongen, nederländsk-fransk konstnär, levde mellan 1877 – 1968. Mer kan ni läsa här.

Hädanefter ska jag skriva fler inlägg bara i rubrikraden. De blir ju så väldigt tydliga. Nästan som om jag skriker. Eller åtminstone är väldigt retorisk. *Jag är en kvinna med hög och tydlig röst*, ”med välljudande malmstämma” som Algulin och Ohlson beskriver Erik Gustaf Geijers röst, poeten och nationalromantikern, i sin litteraturhistoria. Som om de åkt tidsmaskin tillbaka till 1800-talet och gjort efterforskningar i ämnet.

Veckans bilder

  1. Stilla snöfall över Upplandsgatan.
  2. J på Sturekatten. (Vår kanna smaksatt vatten kostade 79 kronor! Annars trevligt.)
  3. Jag i vår andrahandshall. (Med klassisk spegelmin = höjda ögonbryn.)
  4. Veckans fynd, från Antikvariat August. *Mycket glad!*
    Smakprov ur Gunnars långa brev:

    Jag ber er ursäkta mig att jag skriver till er. Jag har ingen annan orsak att göra det än ett visst behov att meddela mig med en människa och jag känner så få och jag tror att ni är en av dem. Men detta behov lider av en mycket egendomlig känsla av ovisshet och av en viss rädsla som jag märker att jag har för er, en känsla som jag inte kan förklara och som jag måste analysera för att komma någon vart med detta brev. Jag tror att det hela beror på att jag inte kan definiera er emotionellt, att jag inte har någon klar förkänsla av hur min föreställning om er kommer att utvecklas i mitt medvetande och all ovisshet är pinsam.

    Och en bonusbild: Stureplan (inte ett av mina stamställen!)


Fem citat

All den aggression vi inte får uttrycka mot omvärlden vänds mot det egna jaget och kristalliseras i det sadistiska överjaget.

/ Freud

Det är grymt att måsta plikta med sitt liv bara för att man fötts.

/Ur Peer Gynt av Ibsen

Jag är virtuos på skuld och skam.

/P O Enqvist

Och jag förfärades av tanken på allt vårt livs elände och lastbarhet och förstod inte, hur allt detta hade kunnat få ett sådant grepp om mig. Hur bad jag icke då till Gud av mitt renaste hjärta, jag kände inte köttet, jag var… Men nej – köttet krävde sin rätt: knappt en timme hade gått, förrän lasten och fåfängan åter hade höjt sin röst inom mig. Jag somnade in med huvudet fullt av drömmar om kvinnor och berömmelse.

Ur Leo Tolstojs Dagbok

Att inte i några avseenden hysa annat än måttliga känslor tycks vara den enda garantin för att vid speciella tillfällen slippa känna alltför djupt.

George Eliot, beskriver Mr Casaubon i Middlemarch

En utsikt att vila i

Fotograf: Prins Eugen

Lästips: Om Målarprinsen ”som en man som till hela sitt väsen är godhet och djup”, här.

Under hela sitt vuxna liv – han dog 1947 – skulle Eugen värja sig mot allt vanemässigt tänkande. Det av samhället kanoniserade försökte han skaka av sig. Istället för att vara den bestående ordningens förespråkare tror han på människans förmåga att ändra sina omständigheter. Han förstår sig inte på dem som bara bär sin tids kostym och som rakt av anammar samhällets, den egna gruppens eller samhällsklassens rådande åsikter. En sådan konformitet är för honom att slösa med sin tankeförmåga. För det är ju så – skriver han till sin mor – att förmågan att tänka är till för att användas och utvecklas. Och han tillägger: ”Jag tror det är mera välsignelse med att hysa en övertygelse, den må vara aldrig så bristfällig, som man arbetar sig till själv, än så att sägandes konventionell religion, därför att flertalet har den…”

Det är lördagskväll, jag dricker te

Hej,

det är lördagskväll och jag dricker te. Det är alldeles tyst här hemma; utanför fönstret dalar ett stilla snöfall och på bordet framför mig fladdrar några tända ljus. Kvällen har varit lugn. På det sätt jag för några år sedan skulle ha klassat som ”tråkig” men som jag numera uppskattar. (Skyller på min digra ålder och härjade själ!) Jag har badat bubbelbad och läst  i Joyce Carol Oates dagbok,  och vi har ätit en delikat middag; rökt lax med bladspenat, jordärtskockspuré och stekta skogschampinjoner, kokt potatis med dragon och dijonsenap till. Som dryck: iskall Freixnet (budgetcava) – borde ge höga vuxenpoäng; särskilt eftersom vi inte ens drack oss fulla! (Det är alltid Olle som lagar maten, själv är jag analfabet i köket, om man nu kan uttrycka sig så, det kan man troligen inte.) Idag har vi (till vår stora lättnad, det är hemskt att leta lägenheter i Stockholm) funnit vårt kommande hem. Tillåt mig presentera vår nya granne:

Skogskyrkogården! (Gotaren i mig är mycket nöjd!)

Vi flyttar in redan nästa helg och har typ inga saker alls – inga möbler, inga husgeråd, inga mattor, lampor, inte ens kuddar och täcken (allt finns kvar i stugan i Västerbotten); vi kommer verkligen att få börja från noll. Försöker tänka att det ska bli romantiskt och äventyrligt – lite som i en Douglas Kennedy-roman. Men ja … jag får väl se.

En samling spridda tankar om litteratur, politik, pedagogik och historia

Att skriva för tröst, eller för att underhålla sig själv. Det senare alternativet är bättre. Författare måste vara en smula understimulerade av livet för att kunna skriva bra brukar det heta. Joyce Carol Oates, som hållit i skrivarkurser sedan 1970-talet, talar om ett inre flöde som det gäller att hänga med i: ”Konstverket bemödar sig om att skapa sig självt; man får bara inte lägga sig i.” Det låter oändligt skönt, men inte som en ynnest för alla!

*

Gällande vänskap och kärlek: För att det ska fungera i längden får man inte ”tassa på tå” runt varandra. Man måste våga vara rak, hålla luften ren. Mina bästa relationer kännetecknas av en nästan brutal öppenhet, men samtidigt, en avsaknad av känslostormar. Att kunna intellektualisera kring sina egna och andras känslor och tankar är viktigt; ”att våga se dem i vitögat utan att darra”. (Har mycket svårt för ”dramaqueens” som är oreflekterat utagerande – både män och kvinnor.)

*

Truman Capote sade vid något tillfälle att Anais Nins största problem som författare var att hon ”öververbaliserade”, framförallt ansåg han att hon använde sig av alltför många adjektiv. Det är också mitt problem. Jag måste vara mycket sträng mot mig själv när jag redigerar mina texter – skär alltid bort massor. (Här på bloggen redigerar jag inte särskilt mycket – kanske är det just därför jag gillar att blogga?)

*

Plakatsocialismen” som det talats så mycket om på slutet: Det jag har svårt med hos (extrem)vänstern är avsaknaden av förnyelse – i både tankar och idéer. Det paradoxalt konservativa hos en rörelse som ofta vill ha cred för att vara ”revolutionär”. (I Vänsterpartiets lokaler i Umeå hänger t ex en stor flagga med hammaren och skäran på väggen, och Ung Vänsters slagord var i många år, kanske fortfarande (?) ”Arbetarklass mot överklass”. Denna romantiska syn på ”den stackars proletären” haltar väsentligt i dessa dagar då ”proletären” ofta tjänar mer än en genomsnittslig akademiker – och än mer; inte vill befrias! Ty det är ofta hos representanter ur ”proletariatet” som man hittar de mest hängivna anhängarna av det kapitalistiska systemet, där trenden är att konsumera ofta, stort och dyrt på sin lediga tid. Vänsterns mest hängivna anhängare hittar man inte alls lika ofta bland ”arbetarna” som hos den intellektuella medelklassen, vars politiska patos inte sällan framstår som en smula nedlåtande; arbetarna ska ”räddas” ur sitt slaveri (ur sin okunskap och från sin dåliga smak och sina ohälsosamma vanor), tredje världen ska ”räddas” genom ekonomiska sanktioner (kanske lider man av ett kollektivt messiaskomplex?). Ett typiskt kännetecken för anhängare från detta läger är deras skräck för att framstå som ”intoleranta”, en skräck som resulterat i en åsiktsbaserad självcensur som skulle kunna sammanfattas som ”inte ett ont ord om islam eller Afrika!” Att det finns ett utbrett förakt för västerlandets folk och seder bland många muslimer är däremot helt okej; ”för västerlandet är ju en stor förtryckare som förtjänar allt hat.” (”Västerlandet” är i detta sammanhang inte dess samlade individer utan en slags avpersonialiserad monstruös utsugarmaskin; en ren ondska.) Att konkurrerande stammar i Somalia lynchar varandra med machete, att man könsstympar kvinnor i Sudan och att Gambias nuvarande president sagt att han ska ”hugga huvudet av alla bögar” är inte alls något att fördöma, bara exempel på ”andra seder och bruk”; ty ”de av västerlandet förtryckta stackarna förstår faktiskt inte bättre”. På sätt och vis liknar medelklassvänstern curlingföräldrar som ser hela världens invånare, utom sig själva, som barn de måste dalta- och ha överseende med. Ett ”White mans burden” i modern, intellektuell, istället för handgriplig, tappning!

*

Jag borde inte skriva det här, eftersom jag rent principiellt är emot den paranoia gällande rasism som härjar i vårt land (rasism är lite som dagens syfilis: oh nej, inte jag, jag är inte smittad!), men ändå: jag är inte rasist, dvs jag gör ingen skillnad på person efter etnisk tillhörighet; skillnader, både utseendemässiga och kulturella, slutar jag, och troligen de flesta sunt funtade människor, i regel tänka på så snart jag tycker mig ”känna” en annan människa. Däremot anser jag man måste våga problematisera vad det är vi faktiskt menar när vi pratar om- och kanske framförallt; när vi beskyller varandra för rasism. De senaste åren har jag nästan uteslutande jobbat i så kallade ”invandrartäta” områden, på ”invandrartäta” skolor och gruppboenden. (Och med ”invandrare” menar jag inte finnar! Inte heller britter!) På dessa arbetsplatser har jag nästan dagligen bevittnat hur kulturkrockar faktiskt skapar stora problem i praktiken ; inte bara hos misstänksamma, så kallade ”rasistiska” svenskar, utan i lika hög grad hos misstänksamma, så kallade ”rasistiska” invandrare. Rasism är helt enkelt ett problem som berör båda parter i lika hög grad. Gud så många gånger jag har debatterat rasism med mina elever! Och ett flertal gånger har jag suttit ned efter lektionstid, främst med manliga elever av arabiskt ursprung, och bett dem att sluta uttrycka sig nedlåtande om ”svennar” – sagt att ”svennar” faktiskt inte har patent på intolerans och rasism utan att de i lika hög grad kan vara intoleranta/ rasistiska mot västerlänningar. Är du rasist eller? Är ett mycket vanligt retoriskt grepp bland dessa elever när något går dem emot, faktiskt lika vanligt som ”är du bög eller?” är bland mina svenska fordonselever. (Som jag inte undervisar i fordonsteknik utan i svenska och historia!) 

*

Är du rasist eller? En aggressiv fråga som inte är någon fråga utan ett effektivt medel att kortsluta debatt. Ett maktgrepp som sprider rädsla och osäkerhet. Jag bemöter alltid denna fråga med en motfråga: ”Varför tror du det?”

*

Och bögfrågan med:

Vet ni inte att det procentuellt sett finns minst en homosexuell elev i varje klass?”

(Då börjar de alltid titta på varandra med paranoja i blicken!)

*

Än en gång: Att vägra agera på impuls/ emotionellt. De gånger jag misslyckas med att behålla lugnet i situationer som dessa (där jag på ett eller annat sätt blir ifrågasatt) slutar det alltid med att jag förlorar; min auktoritet, mitt lugn, min värdighet, min självkänsla. Och framförallt: förlorar min möjlighet att vara en förebild. För lärarrollen kräver att jag är en förebild. (Jag brukar fråga mina klasser hur de tycker att en bra lärare ska vara och de svarar alltid samma sak; en bra lärare är rättvis och engagerad och sätter tydliga gränser.) Förlorar jag kontrollen (exempelvis genom att börja skrika eller försvara mig) har jag misslyckats – då är bara att avsluta lektionen och hoppas på bättre lycka nästa dag.

*

Ignorans. Så skönt det är att blunda inför det obekväma! För motsättningar, klasshat, intolerans, förakt av olika slag och framförallt; sin egen inkonsekvens, den inneboende paradoxen som lurar i alla övertygelser; ”att det man upplever som rätt faktiskt också kan vara fel”. Och så lätt det är, när man väl har tagit steget och trots allt ”engagerat sig”, att låta detta ”engagemang” bestå i ett skuldbeläggande av alla andra som inte tycker som man själv; av ett kontraproduktivt gnällande istället för faktiska handgripliga insatser!

*

Åter till ”plakatsocialismen”; historisk sett ägnade sig kommunistregimerna åt ”utrensningar”; inte bara bland så kallade ”klassfiender” (politiska meningsmotståndare, överklass, akademiker) utan också (ironiskt nog sedan de yttre fienderna blivit eliminerade) i de egna leden där det visade sig lura drösvis med ”förrädare”. Hur det gick till, i Kina, Kambodja, Sovjet: man likviderade fienden mot en vägg eller på en plastmatta i ett i övrigt tomt källarrum eller på något annat brutalt effektivt men fullkomligt ovärdigt sätt. Liken slängde man därefter i nån flod eller i en kremeringsugn eller i en anonym grav som offret inte sällan fått gräva själv. Offrets anhöriga kontaktades endast undantagsvis, ty offren, som varande ”förrädare” – oavsett på hur lösa grunder – , förtjänade ingen sådan respekt: Deras politiska identitet var viktigare än deras människovärde, eller snarare: deras politiska identitet bestämde deras människovärde. Idag likviderar vi inte längre människor med ”fel åsikt” mot en vägg eller skickar dem till ett arbetsläger där de får arbeta sig till döds, inte på grund av att vi skulle ha blivit så mycket mer klarsynta de senaste 70 åren som på grund av att det idag är en tabubelagd praxis, förbjuden enligt lag. Själva impulsen att vilja likvidera- eller på annat sätt ”förinta”, eller åtminstone förnedra våra upplevda fiender tror jag däremot i högsta grad lever kvar: Det är därför vissa journalister, politiker etc av idag inte drar sig för att gå till personangrepp i debatter, det är därför det förekommer mobbning och utfrysning av offentliga personer med ”fel åsikt” och det är därför ett i grunden fint initiativ som FI havererade av sig själv (feminister som rensar i de egna leden är nog det som gör mig mest nedslagen: ”Röstar du blått? Ut!” ”Använder du smink? Ut!” ”Har du inte läst Judith Butler? Ut!” Åh tragik!) Och det är också just därför vänstern borde göra upp med sin våldsromantik (drömmen om den ”blodiga revolutionen”) och sina urvattnade 1800-tals klyschor kring ”arbetarklassens stora lidande” om de på allvar ska ha någon chans att överleva som politisk rörelse – och som politiskt parti i framtiden.

*

Slutligen: Jag tycker att politik är bland det tråkigaste som finns. Idéer gillar jag, och historia, och psykologi och religion, men partipolitik. Nej. Det är alldeles för stelt, alldeles för förutsägbart.

*

Hade det inte varit fint om politik var mer som filosofi? Mer av fritt prövande hållning med en större rörlighet mellan lägren? Om man istället för politiska partier hade ett slags probleminriktade, ej vinstdrivna tankesmedjor vilande på gemensam demokratisk värdegrund och som hade till uppgift att utarbeta lösningar för prövning under kortare tidsperioder (låt säga fyraårsperioder)? Och vars idéer man sedan utvärderade och kunde rösta för eller emot att behålla efter att prövotiden var slut?

Ja. Det tror jag vore något! (Obs! Bara en tanke – ej genomtänkt!)

Högst upp: Illustration från Malleus Maleficarum, ”Häxhammaren”, 1486