”Människor levde på stenåldern också.” (Eller; ännu en utläggning med bristande styckesindelning)

Dagens målning har egentligen inget med nedanstående text att göra – och ändå har den det. 

Igår satt jag än en gång på långfärdsbussen. (Ännu en skräckresa; först krypkörde bussjäveln i 60 km/timmen i en timme, sen fick vi stå på en sån där superdeprimerande vägkrog/rastplats i en kvart och vänta på en ny buss som inte hade internet; busschauffören till mig: ”Du klarar dig nog utan internet i fem timmar. Människor levde sina liv även på stenåldern vetdu”, och det hade han ju rätt i. Faktum är att han tittade på mig en smula roat; kanske liknade jag Lilla My eller något. Ja, i alla fall; sen när vi kom till Jönköping blev vi stående vid en vägbro som chauffören trodde var för låg och som han därför inte vågade köra under förrän han tvingat ut otaliga passagerare att mäta avståndet med blicken (naturligtvis var bron inte alls för låg, var den det skulle de inte ha placerat busstationen alldeles bredvid, eller tvärtom: de skulle inte ha placerat bron vid busstationen). Sedan, efter skymningen och mörkret lagt sig, det avslutande dråpslaget: lamporna ovanför sätena gick inte att tända! Nå, oavsett vedermödor: någonstans är jag trots allt ganska förtjust i, även om mitt gnäll pekar på motsatsen (gnället är bara ett slags koketteri), bussresor, bilresor och tågresor. I alla resor överhuvudtaget där man bara behöver sitta stilla och se hur världen passerar utanför fönstret, liksom vegetera i en ganska långsam rytm. (Flyg är inte fullt lika tilltalande eftersom det går alldeles för snabbt, och eftersom det inte finns annat än i bästa fall moln att titta på utanför fönstret. Flyg ger mig dessutom en ganska svårartad existentiell ångest som jag sedan sitter och försöker dölja genom att upprätta ett krampaktigt pokerface av typen ”sval och hård” som jag även gagnar mig av i tunnelbanan, inför mina medresenärer som jag inbillar mig alla är betydligt mer världsvana flygpassagerare än jag själv. Avslutningsvis: Det drar alltid ganska kallt inuti flyg, ett stort minus.)

Det jag gillar bäst med det långsamma resandet är framförallt att det innebär en parentes från vardagen (alltså: när det upptar många timmar i sträck – helst en hel arbetsdag eller mer) och att det innebär en möjlighet att verkligen tänka efter. (Helst reser jag själv; pratar- och umgås jag bort tiden är den förslösad. I somras reste jag själv i Katalonien och jag kan fortfarande återvända dit i minnet och hämta kraft; det faktum att jag i flera dagar fick umgås oavbrutet med mina egna tankar. Det låter ju vanvettigt egenkärt men jag tyckte att det var så skönt! Allra bäst tyckte jag nästan om att sitta i sängen på mitt luftkonditionerade hotellrum på kvällarna, dricka öl och liksom pejla av mina känslolägen – som pendlade mellan en nästan extatisk känsla av frid till djup melankoli av sorten ”jag-är-den-enda-människan-på-jorden”.)

Den finaste stunden igår var när vi åkte genom min absoluta favoritplats i detta land: Längst Vätterns strand, jag tror det heter Vätternleden eller nåt sånt: från Jönköping till Gränna, förbi avfarterna mot Motala, Vadstena osv, i det där helt magiska landskapet där Alvastra kloster ligger, och Ellen Keys villa och Verner von Heidenstams villa (Strand och Övralid) och Brahehus och diverse maffiga herrgårdar och gulliga rappade stenhus och ekar och enar och klätterrosor och dramatiska klippor och vidsträckta ängar och ekdungar och fritt växande lavendel… ja, det är bara så superfint! Men det jag kanske gillar allra mest är färgerna och ljuset; Vätterns medelhavsblå vatten; ett vatten som slår mig som så ovanligt vänligt och mjukt, med ett nästan konstant dis ovanpå. Det är mycket exotiskt i mina norrländska ögon (jag som är van vid svarta tjärnar, rostrött vatten, grumliga bottnar. Eller av det strängt mörkblå mycket kalla havet; Bottniska viken.) När vi nu passerade dessa områden kunde jag med glädje konstatera att Vättern var lika klarblått och disigt på vintern som på sommaren (första gången jag såg Vättern på vintern).

Ovan: Ett mer norrländskt klimat (i själva verket Finland).

Från familjealbumet, jag + Alvastra + Vadstena slott, juli 2009:

(som alltid; det går att klicka på bilderna för större format!)

Den här monologen borde förstås komma till ett slut snart, om inte annat för att jag har andra saker jag måste ägna mig åt idag än att bara sitta här och drömma, men jo; slutsatser vore förstås önskvärda. (Den där jäkla cirkelkompositionen igen! Jag har en irriterande tendens att ofta inleda mina texter med en antydning om att jag skulle ha något vettigt att säga, vilket jag inte alls alltid har: ”Igår satt jag än en gång på långfärdsbussen”… ”Det var en gång ett kungarike”… Detta att bygga upp falska förväntningar!) Men ja: bussresor, och alla andra långfärdsresor också för den delen, gör mig – och förmodligen många andra också – ovanligt filosofisk: Resande innebär som sagt (gagnar mig här av det retoriska knepet ”sammanfattning” för att dölja min brist på verkliga slutsatser) ett parentestillstånd ovanför/vid sidan av vardagen med möjlighet att pejla av sig själv: Var man för tillfället befinner sig i livet, om man är nöjd med sakernas tillstånd eller inte. Om man, som jag brukar kalla det, LJUGER ELLER INTE. (Och med att ljuga menar jag inte detsamma som att ikläda sig vissa sociala konventioner, för det tror jag är en nödvändighet, och inte heller att kompromissa, vilket är samma sak. Utan mer: är jag snäll? Mot andra, och framförallt: mot mig själv? Styrs mitt agerande fortfarande av ”goda skäl” eller håller jag på att utvecklas åt ett ”sämre” håll? Dvs: Håller jag på att bli alltför självisk eller självgod eller falsk eller fåfäng?) (Jag tillhör den ortodoxa, antiliberala Luthertypen som inte tycker att streberaktighet är ”rebelliskt” och som tycker att det är en smula perverst att sätta stolthet i sin ytlighet eller fåfänga eller sarkastiska humor eller snobbiga manér. Alltså: Jag skulle inte ha charmats av huvudpersonen i Pappa GoriotEugéne de Rastignac, om jag träffat honom i verkligheten.) Så kort sagt: Är jag fortfarande trogen mina grundvalar eller inte? Tja. Jag kan ju inte svara på den frågan här, eftersom det vore att bli ”alltför privat” (eller alltför intim och kladdig!), men jag kan i alla fall skriva så mycket som att jag är glad över att jag gavs chans att fundera över detta ett par timmar – istället för att ”gömma mig i internet”. För du vet (och detta säger jag främst till mig själv); människor levde ju på stenåldern också.

prövar ett annat typsnitt; Georgia. Det är finare men svårare att använda då det inte finns som inställning på wordpress, bara i word. 

* Har emellanåt problem med omkastad ordföljd. Tror att det kan ha sina rötter i en dialektal prägling; att jag ”skriver som jag talar”. Och samtidigt; skulle detta gå bort om jag ”standardiserade” mitt språk = tränade bort min norrländska? Det tror jag inte! (Och det vill jag inte!) Men, att vara en svensklärare som inte behärskar skrivregler… är lite skamligt!  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s