Dagboksanteckning 26 februari

Sitter i fönsterkupan i vår nya lägenhet och två ljusstakar brinner, mitt i solskenet, bredvid mig på fönsterbrädan. Utanför sträcker sig ett pärlband med trädgårdar, långa och djupa med knotiga lövlösa vinterträd. Vi har nyss ätit frukost med varsin bok i knät, jag med Joyce Carol Oates dagbok, som vanligt. Hon (Oates alltså) har nyligen fått veta att Anne Sexton tagit livet av sig och reflekterar över självmord och självmördare. Att man inte bör beklaga deras korta liv utan istället hylla den tid tid de ”stod ut” och reflekterar över samhället som ”den utflykt som vissa personer lämnar tidigt, den fest de inte njuter av, den musikalföreställning de inte tycker är värd biljettpriset.” Hon funderar också över hur det kan komma sig att hon inte märkte hur illa ställt det var med Anne, som hon brevväxlade med, att hon inte märkte partier i hennes brev ”som var mycket, mycket sorgsna, på ett hopplöst sätt” och skriver:

Jag har en tendens att tolka andra människor som om det var jag själv som talade genom dem… och deras ord bara är versioner av mina egna. Det är sant att vi upplever omvärlden genom vår egen personlighets filter (vem kan låta bli att göra det?), eller för att uttrycka det som man gör inom en psykologisk riktning, att vi ”projicerar” våra egna personlighetsdrag på andra, och sällan upplever personer som de egentligen är i sig själva…

Vår oförmåga att ”se människor i klart ljus” är en mycket spännande tanke! Jag brukar ofta tänka på det; att jag ser vad jag ”vill se”, att jag ofta försöker omstöpa världen och människors handlingar så att de ska framstå som mer fördelaktiga för just mig. Det är mycket löjligt egentligen, men också mycket mänskligt. (Inatt drömde jag till exempel att jag hjälpte en homosexuell man att ordna ett ”komma ut-party”, en middag där han skulle samla sina närmaste och berätta för dem att han var bög… men under förberedelserna upptäckte jag att jag var attraherad av honom och plötsligt började jag se tecken på att han nog var attraherad av mig med, fast jag hela tiden, innerst inne, var medveten om att det inte kunde stämma. Övertydligt exempel! Men effektivt!)

Trots detta, eller kanske just på grund av detta, är jag väldigt fascinerad av krasshet. Av att försöka dechiffrera omvärlden från mina önskningar och se vad som återstår när jag skiljer dem åt. Jag är också intresserad av det ”alltför mänskliga”, det fula hos människorna (och hos mig själv). Och eftersom min livsåskådning är pessimistisk förutsätter jag att det fula är den dominerande kraften och att blunda för detta; att människorna till avgörande del styrs av sina begär, är att vara naiv- eller hellre helt enkelt ignorant (paradoxalt nog självupptagen, för ”god” kan man bara vara om man inte blundar för, utan tvärtom erkänner, existensen av det ”onda” – också inom sig själv). Jag kan alltså mycket väl förstå självmördarens syn på samhället som en ”usel teaterföreställning” man varken vill delta i eller ens bevittna.

Jag hade gärna suttit här och filosoferat hela dagen men jag måste iväg och flyttstäda (så, så tråkigt!). Avslutar med några vackra bilder av den franska fotografen/konstnären Dora Maar. (Som förtjänar ett helt eget inlägg, får återkomma i saken.) (Den sista bilden hänger på vårt kylskåp!)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s