Veckan som gick

Hade en idé att jag skulle blogga riktigt mycket i helgen, ha en ”blogghelg”, och tänkte därför dela med mig av några saker jag tänkt på/ägnat mig åt i veckan:

Citizen Kane: I måndags såg jag Citizen Kane för första gången och är nu mäkta stolt över att jag vet vad ”Rosebud” är.  Intressant är att den spelades in mitt under brinnande krig (den skrevs och filmades 1940) – man märker dock inga spår av kriget i själva handlingen. Skulle säga att filmen känns väldigt modern för sin ålder – både personporträtten och själva intrigen. En favorit var Dorothy Comingore som den misslyckade operasångerskan Susan Alexander – utseendemässigt en föregångare till Marilyn Monroe och underbart brudig. Grät till och med en tår i slutet, vilket om något borde vara ett gott betyg.

Susan Alexander sjunger

Xanadu: Charles Foster Kanes sagoslott som han byggde till Susan Alexander. En dyster historia bestående av stora mörka salar, breda trappor, mängder av konstskatter från Europa och en öppenspis större än min förra lägenhet. Jag och Olle började tvista om namnet Xanadus ursprung. Coleridges dikt Kubla Khan sa jag, nån mongolkungs semestervilla sa han. Ingen av oss hade rätt: Xanadu var en sommarhuvudstad under Khubilai Khans tid. Och vem var då denna Kubilai Khan? Jo, den femte stora Khanen (kejsaren) i Mongolväldet som levde mellan 1215 – 1294 – också känd under sitt heliga namn Shizu. Men, i Xanadu fanns också ett vackert marmorpalats (Olle hade alltså mer rätt än jag) omgiven av en trädgård full av fontäner, vattendrag och små porlande bäckar, fylld av exotiska djur och fåglar. Därav dess paradisiska skimmer i Coleridges dikt – som han för övrigt skrev under ett opiumrus. Rolig fakta: 1980 spelade man in en fantasy-musikal titulerad Xanadu med Olivia Newton John i rollen som Terpsichore; en av de nio muserna i grekisk mytologi, vars uppgift var att härska över dans och körsång. Nedan kan ni lyssna på filmens titelspår – Olivia är som alltid smått fantastisk (är mycket svag för henne ända sedan jag såg sönder Grease i mellanstadiet).

 

Estetik: I onsdags var jag på Stadsbiblioteket och lyssnade på Bodil Malmsten som pratade om den österrikiske författaren Stefan Zweig. Ljudet i Rotundan (huvudbyggnaden , den stora kupolen) var mycket dåligt och det ekade mellan väggarna, men det var ändå mysigt att vara på föreläsning – tänkte medan jag satt där att det var exakt sådär jag hade önskat att det såg ut i föreläsningssalarna när jag gick på universitetet; liksom oändligt högt i tak och massor av inbundna gamla böcker längst väggarna. Älskar Stadsbiblioteket!

Stadsbiblioteket det år det stod färdigbyggt; 1928.

Research: Har researchat punkhistoria till min bok. Har bland annat lärt mig att Glenn Danzig egentligen heter Glenn Allen Anzalone och har italienskt påbrå samt att han som 13-åring förlorade oskulden till en medelåders kvinna. Sånt där viktigt vetande jag aldrig tog reda på som tonåring… Såg förresten Danzig på Fryshuset 2003 och var medan de spelade rädd att han skulle få en hjärtattack på scenen; att såg ut som en michelingubbe, uppumpad till bristningsgränsen. Han påstår att han aldrig prövat stereoider men det tror jag inte ett skvatt på.

Danzig, mindre pumpad

Stereoider: Såg Arnold Schwarzeneggers genombrott; dokumentären Pumping iron från 1977, häromdagen. Schwarzenegger liknande sitt kroppsbyggande med skulptörens arbete med en staty. Men till skillnad från skulptören menade Arnold att han jobbade mycket hårdare. Fritt översatt: ”En skulptör behöver ju bara lägga på mer lera där han vill att det ska vara lite mer musker medan mitt arbete sker organiskt, inifrån.” Schwarzenegger är förövrigt en av Danzigs förebilder, såhär säger han i en intervju: ”I really thought a lot about what Arnold Schwarzenegger would always say, and it made a lot of sense to me – it`s like building blocks.” (Om kroppsbyggande). Hela dokumentären går att se på youtube.

 

Arnold i balletsalen (vilket köttmonster han är!)

Barbio: Här i Stockholm finns det en så lycklig kombination som bar och bio på samma gång. Man ser på film samtidigt som man sitter bekvämt tillbakalutad i en soffa, och bredvid sig har man sin egna lilla minibar; en ishink fylld med vin och öl som det bara är att så att säga ”hinka ur”. Var där igår och såg filmen Tomboy, en rörande/nagelbitande historia om en 10-årig flicka som låtsas vara pojke. En slags uppdaterad variant av Simon/Simone-problematiken från serien Dårfinkar och Dönickar – var för övrigt lite småkär i den där pojkflickan när jag var liten.

 

Dårfinkar och dönickar

Den kaliforniska (mar)drömmen: Blev mycket glad när Sofie (som var mitt sällskap igår) berättade att hon – liksom jag – läste Tvillingarna i Sweet Valley när hon gick i mellanstadiet. Vi enades båda om att serien har satt DJUPA spår. Kom särskilt ihåg en passage där Elizabeths (den präktiga tvillingen) bästis Amy Sutton går över till att hänga med Enhörningarna (den populära tvillingen Jessicas gäng) i high school och drabbas av ätstörningar. Istället för att beställa milkshake på deras stamhak beställer hon en kopp svart kaffe och en grapefrukt. Något jag tyckte var höjden av sofistikation. Sofie har halvt lovat att blogga om ämnet – väntar med spänning på detta!

 

Den här boken har jag läst många, många gånger.

Typsnittet på bloggen: ändrar sig själv. Alltsedan jag bestämde mig för att använda Georgia istället för Times New Roman har det trilskats, fetmarkerat vissa delar, blekt ner andra, hoppat i storlek och bara varit allmänt bråkigt. Min blogg vill uppenbarligen ha det tråkigaste typsnittet som finns, är beredd att ge upp.

Trevlig helg!

Två kortromaner

De senaste månaderna har jag varit dålig på att läsa böcker – jag har inte ens läst tidningen (vilket det ska bli ändring på nu när jag beställt en halvårs prenumeration på DN, fick ett ”grattis till ny adress”-erbjudande jag inte kunde tacka nej till). En sak jag har upptäckt på slutet är dock fördelarna med kortromaner. De är små och nätta och de ”hinns med” (= de blir utlästa). Särskilt bra är de att ha med sig på tunnelbanan.

Här kommer två tips:

Nina Bouraoui: Kärlekens geografi

Bouraoui är fransyska, född 1967 och har ett väldigt personligt och poetiskt språk. Vad jag har förstått så är många av hennes böcker mer eller mindre självbiografiska; bland annat har hon tidigare publicerat sin dagbok (Dockan Bella, gavs ut i Sverige 2005) och nu senast kom hon ut med en slags prosaporträttbok av sina förälskelser genom åren, titulerad Våra kyssar är avsked.

Kärlekens geografi handlar om Nina Bouraouis kärlekshistoria med en 16 år yngre man; en 23-årig konstnär som har blivit inspirerad av hennes dagbok och som utifrån denna gjort en serie poetiska kortfilmer. Han tar kontakt med henne när hon är på författarbesök i Lausanne och eftersom han är förtrollande vacker – nästintill perfekt blir hon besatt av honom.”Jag brände mig på hans skönhet”, skriver hon vid ett tillfälle. Vid ett annat: ”Jag liknade P:s kärlek vid ett hugg som borde väcka begär hos både kvinnor och män.” Efter mötet, som är mycket kort, kan hon inte tänka på något annat. Hon är besatt av honom i fem månader (utan att de har någon kontakt med varandra, hon bor i Paris – han i Schweiz); går in på hans hemsida flera gånger per dag, lär sig allt om vilka ställen han brukar hänga på (Café Grancy, Bar-Tabac, Montchoisibadet) och lyssnar svärmiskt på Damien Rices låt The Blowers Daughter om och om igen ”som en bön”.

Besatthet är intresserat just eftersom det innebär förlorad kontroll, att tappa balansen. Detsamma med skönhet, särskilt extrem skönhet – där man snudd på upplever kontakt med det gudomliga och faller ner i patetisk, viljelös tillbedjan inför objektet för sin åtrå. En annan sak som gör skönhet så intrikat är att den inte är rättvis: Vissa människor får skönhet i överflöd utan att de så att säga har ”förtjänat det” och som en konsekvens därav blir de älskade och beundrade oavsett själsegenskaper.

Som fallstudie i besatthet och sedermera passion är boken väl värd sin läsning. Allra bäst är den dock i början, när berättarjaget är ensam med sina känslor och därmed som mest utsatt:

Timmarna när jag satt där och spionerade förändrade mitt sätt att tänka. Jag blev skörare och enstörigare och fängslades av min datorskärm som verkade vara den enda muren mellan den ena världen och den andra. Jag behövde få känna livet pulsera i mig och den pulsen gick via P:s kropp eller den bild jag gjorde mig av den. Jag älskade hans lyckliga ansiktsuttryck, hans bleka hy, hans axlar, jag älskade det som han så gärna ville visa upp av sig. Jag föreställde mig hur han valde ut de bästa bilderna, de där han såg ut att överraskas av fotografens objektiv som jag ersatte med min blick, som blev alltmer närgången och krävande. (…) Jag betedde mig som om han var min idol. Min relation var ren tillbedjan.

Hos en annan författare skulle ovanstående utdrag lika gärna kunna ingå i en psykologisk thriller, i beskrivningen av den klassiska galningen. Men Bouraoui är ingen galning och visar på så sätt att vansinne – under vissa omständigheter – kan ligga närmare till hands än vad vi själva kanske tror.

Faïza Guéne: Sista beställningen på Balto

Ännu en fransyska, men betydligt yngre, född 1985. Faïza Guéne debuterade redan som 19-åring med boken Kiffe Kiffe imorgon (2007) som hon skrev för hand på en skrivarlinje. Blott 27 år gammal har hon redan gett ut flera böcker – ovannämnda är hennes tredje.

Till skillnad från Bouraoui finns inte mycket av sinnlighet och poesi i Guénes böcker. Sista beställningen på Balto är en rå, smått absurdistisk fars skriven på ett underbart rappt och uppkäftigt språk. Ett smakprov:

Vid åtta var jalusierna fortfarande nere. Min lilla hord av alkoholister började bli otåliga utanför. Dom måste ha känt på sig att det var nåt skumt som hänt. Jag har alltid sagt att pastisdrickare har god intuition. Det var Svarta Änkan som tog initiativet att ringa gendarmerna när hon hade gått en vända och upptäckt att dagens leveranser stod kvar på trottoaren utanför bakdörren.

Kortfattat handlar boken om en gudsförgäten håla utanför Paris; ändstationen på en pendeltåglinje en och en halv timme utanför stan och några av de människor som lever där. I centrum för handlingen har Guéne placerat ett mord och man får under mordutredningens gång lära känna bokens huvudpersoner genom deras vittnesmål – utformade som långa, mycket subjektiva monologer. Bokens behållning skulle jag säga inte ligger så mycket i intrigen som i dess människoporträtt – som är skarpa, skruvade och fullständigt strålande.

En bok som gjorde mig glad. Läs!

En kostymdramejunkies bekännelser

Eftersom jag är en omåttlig kostymdramejunkie tänkte jag bjuda på (vad jag inbillar mig är) den ultimata tipslistan. Varsågoda!

Jane Austen-filmatiseringar:

Stolthet och fördom – BBC-versionen, odödlig klassiker som jag har sett minst trettio gånger. Filmversionen som kom häromåret är också sevärd – framförallt mycket naturromantisk.

So this is your opinion of me. Thank you for explaining so fully. Perhaps these offences might have been overlooked had not your pride been hurt by my honesty…

Förnuft och känsla (Ang Lees version) – har bara ett ord: perfekt!

Can he love her? Can the soul really be satisfied with such polite affections? To love is to burn – to be on fire, like Juliet or Guinevere or Eloise…

Marianne – brinner.

Mansfield park – sevärd.

Emma – ok.

En ung Jane Austen – förmodligen bara sevärd för ett så inbitet Jane Austen-fan som jag.

George Eliot-filmatiseringar:

Livet vid floden – filmatisering från 70-talet av en av mina favoritromaner. (Romanens titel: Bror och syster.) 

Middlemarch – miniserie, rätt bra, också en filmatisering av en av mina favoritromaner – denna bör läsas av alla!

Henry James-filmatiseringar:

Portrait Of A Lady – älskar! (Jane Campion)

I love you but without hope. 

Ralph Touchett: lungsjuk och olyckligt kär…

Plus fantastiskt soundtrack!

The turn of the screw – fin spökhistoria.

Daniel Day Lewis:

 Ett rum med utsikt

The Age of Innocence

Gangs of New York

Allt med Lewis är sevärt, han är fantastisk (och mycket het – till och med som psykopatisk och skitig slaktare med glasöga).

Bill the butcher!

When I close my hand it becomes a fist. And, if I wish, I can turn it against you. 

Meryl Streep:

Den franske löjtnantens kvinna – älskade boken (av John Fowles), filmen hyfsad.

Timmarna* – bra!

(Mer av) Jane Campion:

Bright Star – mycket fin film om Keats.

En ängel vid mitt bord* – fantastisk. Om en av mina favoritförfattare; Janet Frame, efter hennes bok. 

Bergman:

Det sjunde inseglet

Fanny och Alexander

Adderar pliktskyldigt… Men de är väl bra. 

Polanski:

Tess – sorglig men fin.

Ninth Gate* – den perfekta mysrysaren, med den bästa musiken!

Kubrick:

Eyes wide shut* – kanske min absoluta favoritfilm – måste ses!

Barry Lyndon – bra.

Tarkovskij:

Den yttersta domen – Munk i 1400-talets Ryssland avger tysthetslöfte. Episk prövning i svartvitt. Mycket bra.

Dekadens:

The line of beauty – älskar. 

Darling, you don’t fall in love with somebody because they’re beautiful. People are lovely because we love them, not the other way round. 

Nick Guest med ”den vackraste man han har mött”

Brideshead revisited – denna serie är lite seg tycker jag, men välgjord och jag gillar Jeremy Irons.

Wilde – Stephen Fry i titelrollen och en ung Jude Law som Lord Alfred Douglas. Bra! 

Vanity Fair – ok, om man står ut med Reese Witherspoon … vilket i och för sig är tveksamt…

Gosford park – ok.

Erotik:

Dracula – Francis Ford Coppola, 1992. Lesbiskt vampyrsex. Bland annat. En klassiker.

Valmont – Milos Formans version av Farliga förbindelser med en ung Colin Firth i huvudrollen, helt okej.

Henry and June – filmatisering av Anais Nins dagbok, sevärd om man gillar Nin.

Fanny Hill – burlesk filmatisering av burlesk roman

Quills – om Markis De Sade; lite tandlös och snäll, men sevärd om man – som jag – älskar Geoffrey Rush och Kate Winslet, dock inte mycket till erotik…

Mustiga BBC-serier:

Wives and daughters – filmatisering av Elizabeth Gaskells roman, mycket bra!

David Copperfield – bra!

Our mutual friend – bra!

Svindlarens dotter

Lycksökerskorna

De sistnämnda är underhållande – men inga mästerverk.

Adelsdamer, drottningar, övriga kvinnoöden etc…

Elizabeth – mörk och obeveklig. Har sett många gånger. Också här är Geoffrey Rush med, jag tycker att han är het!

Sir Francis Walsingham!

There is so little beauty in this world, and so much suffering. Do you suppose that is what God had in mind? That is to say if there is a god at all. Perhaps there is nothing in this universe but ourselves. And our thoughts.

Cracks  – Eva Green i huvudrollen!

Internatskolelärarinna poserar vid vatten.

Unga kvinnor – minns den som väldigt bra, men det var många år sedan jag såg den.

Under the greenwood tree – bra!

Marie Antoinette – bra!

The Dutchess – ok.

The young Victoria – ok.

Coco Chanel – miniserie. Ok. 

Religion:

Luther – mycket bra!

Unless I am convinced by Scripture and by plain reason and not by Popes and councils who have so often contradicted themselves, my conscience is captive to the word of God. To go against conscience is neither right nor safe. I cannot and I will not recant. Here I stand. I can do no other. God help me. 

Viktiga gubbar i lustiga kläder.

Kingdom of heaven – ok.

Rysare:

The Village

Sleepy Hollow – Christopher Walken är alltid bra – här som huvudlös hämnare. 

Och det ger mig en långsökt ursäkt att lägga in denna klassiker…

From hell – om Jack the ripper. 

Frankenstein – kanske en aning tråkig…

Interview with a vampire – får vara med för att jag gillade den när jag var 15…

Omen*

Alla sevärda och stämningsfulla!

Ond bråd död:

Rome – såg de två säsongerna i ett sträck förra julen – mycket bra, kanske lite buskis emellanåt men det hade jag överseende med.

The other boleyn girl – Henry VIII är ALLTID smaskig. 

Les Misérables – ok. 

Goyas ghosts – ok.

Undvik:

Clarissa

Tom Jones

Jane Eyre – BBC-versionen

Persuation

Northanger Abbey

Casanova

The Libertine

Tristan och Isolde

*Inte ett kostymdrama i klassisk bemärkelse – men faller ändå inom genren på något sätt. (Pga: Överrepresentation av kostymer, tjusiga miljöer, stiffa överklassmaner etc…)

Ps. Bör kanske tillägga att jag har mycket stort tålamod när det kommer till den här sortens filmer, vilket innebär att det jag tycker är ”ok” förmodligen är ”skräp” för de flesta.

Ps 2. En sån här lista orkar du bara tota ihop om du är bakis, manisk och/eller lider av nån form av asperber.

Söndagsaktiviteter

Så här stökigt är det absolut inte i vanliga fall *blinkar oskuldsfullt*

Planerar att sitta i soffan hela dagen – utan dåligt samvete. Frossa i Erica Jong, och senare, fördjupa mig i (ännu) ett kostymdrama: Jag älskar kostymdramer! Under förmiddagen har jag och Olle försökt enas om vad vi ska ha på väggarna i vår kala lägenhet. ”Inga mer konstaffischer” tycker han, ”vi får inte bli för borgerliga”. Istället tycker han att vi ska köpa en Sisters of Mercy-affisch, ”vara lite tonårs sådär”. Hittills har vi enats om ett köp; denna intrikata bild. Den ska hänga i badrummet (och jag lovar att den kommer att ge mig mardrömmar).

Janet Leigh, 1960 (har för evigt gjort mig rädd för att duscha bakom duschdraperier)

Och lite söndagsreligiositet: 

Henriette Browne, ”The sisters of mercy”, 1859

 John Everett Millais, ”The vale of rest”, 1858

Arthur Hacker, ”The cloister or the world”, 1896

Och till religiositet behöver man stråkar:

Reproduktionerna skamlöst stulna från denna sida (värd ett besök!).

Om von Triers Melancholia, existentiell svindel och klassiska könsroller

Jag såg Lars von Triers Melancholia igår (givetvis senare än alla andra – men så är ofta fallet när det kommer till mig). Den var förstås alldeles underbar – visuellt självlysande med briljanta dialoger och en tät, symbolladdad intrig. Estetiskt (för den bestod till stor del av estetik) en mix inspirerad av 1800-talsmåleri och science fiction. Början fick mig t ex att tänka på inledningen till Kubricks 2001: A space odyssey med sina frusna scener tonsatta av pompös klassisk musik.

*

Filmen handlar om världens undergång: Planeten Melancholia har lämnat sin position i Skorpionens stjärntecken och är på väg mot jorden. Forskarna har studerat fenomenet, som de kallar för ”planetpassage”, noga och kommit fram till att det inte är någon risk för kollision. Domedagsprofeter däremot hävdar förstås det motsatta. Det finns också andra forskare som menar att risken för kollision tvärtom är överhängande då Melancholias färd skär tvärsöver jordens omloppsbana; kollision eller inte är därmed något som slumpen får avgöra – ett fenomen de har gett det illavarslande namnet ”Dance of Death”.

I filmens centrum står två systrar: Justine och Claire som befinner sig i ett starkt beroendeförhållande gentemot varandra. Justine lider av en svårartad men diffus ångest som styr hennes beteende och gör henne destruktiv. (Underförstått lider hon av melankoli.) Claire är den mer förnuftiga av dem, men ängslig och skör även hon och trots att hon ibland hatar sin syster gör hon allt för att hjälpa henne. Claire bor med sin förmögna man John på en gigantiskt gods på landsbygden och där umgås de med varandra omgivna av materiell lyx, prunkande grönska och outtalade konflikter – i spänd väntan på Melancholias ankomst.

Filmen andas, rentav doftar 1800-tal; inte bara i sina miljöer utan också i sitt rollbesättande av könen: John är den vetenskapligt intresserade aristokraten, besatt av sin stjärnkikare och sina protokoll och han drar med sig sonen i sin entusiasm; planetpassagen blir deras förtjusande hobby – inte alls något att vara rädd för eftersom man blint kan lita till astrologernas uträkningar. Justine och Claire är i motsats till John känslomänniskor som plockar blommor i trädgården, leker med barnet och beger sig ut på långa ridturer i de omgivande skogarna. Utöver detta lider som sagt båda av ångest: Claire är uppe på nätterna och ”missbrukar internet”, som hennes man kallar det, och oroar sig för en kollision och Justine är närmast en hysterika vars känsloliv tycks stå närmare naturen och det djuriska än det mänskliga. 

Millais Ofelia och Bruegels Hunters in the snow återkommer vid flera tillfällen i filmen. Justine ersätter husets biblioteks reproduktioner av modernistiska verk föreställande olika geometriska figurer, med dessa samt med Caravaggios brutala självporträtt, en av Carl Fredrik Hills schizofreniteckningar samt olika målningar av prunkande djungel. Hon gestaltar i sitt väsen också en slags sammansmältning av dessa riktningar; av barockens existentiella svindel och 1800-talets svärmiska, symboltyngda romantik samt mellan medeltidens idé om häxan och 1800-talets nyfikenhet inför främmande världar. 

 Pieter Bruegel, Hunters in the snow, 1565

Caravaggio, David with the Head of Goliath, ca 1610 (kan tolkas som ett dubbelt självporträtt av konstnären själv; dels som ung och dels som gammal)

*

Von Trier har länge jobbat med religiösa teman där han har placerat självutplånande unga kvinnor i huvudrollen: Gemensamt för dessa kvinnor är att de lider i det tysta, att de uppoffrar sig för andra och är missförstådda av sin omgivning – ett slags klassiska kristna martyrer. Samtidigt är de ofta starkare än sin omgivning. Kanske för att de med Senecas ord ”känner sig själva”; ångesten som självutforskning och självkännedom. Detta blir t ex tydligt när Claire överlever sin till synes så starka man och Justine visar prov på ovanlig handlingskraft när undergången står för dörren. 

*

Man kan givetvis tycka att von Triers teman är daterade och hans kvinnosyn unken och reaktionär. Idén om den goda, självuppoffrande, sköra och känsliga kvinnan är också ett typiskt manligt ideal – kvinnan som öm moder och behagfull jungfru, dygdig och god, ligger väl numera sällan nära (västerländska) kvinnors egen bild av sig själva. Dessa dog samtidigt som vi tappade religionen och än mer sedan vi införde feministiska jämlikhetsideal på den politiska dagordningen.

*

Avslutningsvis ska jag säga att filmen berörde mig djupt och att jag trots vissa reservationer tror att det finns mycket att hämta i den religiösa livskänslan. Världen skulle helt enkelt bli en bättre plats om vi alla blev lite mer ödmjuka och självuppoffrande. Därmed inte sagt att vi behöver vrida klockan tillbaka till 1800-talet (eller för den delen 1950-talet), inte heller att vi behöver hänge oss åt fanatism eller bli några martyrer eller hysterikor. Allting är inte svart eller vitt.

En annan intressant tolkning av filmen här.

Eugéne Janssons andlige bror

1. ”Swimming hole” (detalj), 1885

2. ”Wrestlers”, 1899

Målningar av den amerikanska konstnären Thomas Eakins (1844 – 1916) som liksom Jansson (1862 – 1915) älskade den nakna manliga kroppen, särskilt hos unga atleter.  Till skillnad från Jansson var han dock inte homosexuell; eller, han levde åtminstone i ett heterosexuellt äktenskap.

She [the female nude] is the most beautiful thing there is in the world except a naked man, but I never yet saw a study of one exhibited… It would be a godsend to see a fine man model painted in the studio with the bare walls, alongside of the smiling smirking goddesses of waxy complexion amidst the delicious arsenic green trees and gentle wax flowers & purling streams running melodious up & down the hills especially up. I hate affectation. / Eakins

Fotoförlaga till ”Swimming hole”

 

Saint Sébastien

Enligt legenden var Sebastian en kristen romersk officer, som straffades för sin tro genom att bindas vid ett träd och beskjutas av sina egna bågskyttar. De tusen pilar som ska ha genomborrat hans kropp träffade mirakulöst nog inga vitala organ. Sebastian överlevde och togs om hand av en kristen kvinna. Strax efter att han tillfrisknat togs han återigen till fånga och klubbades då brutalt ihjäl. Så småningom helgonförklarades han och tillbads för att nå tillfriskande. Under medeltiden dyrkades Sebastian som beskyddare mot pesten.”

Information om myten hämtad här.

Målningar av Jean-Jacques Henner, 1888

Det är inte hopplöst, men…

Jag är melankolisk idag och jag inser att melankoli bara är ett humör bland andra, ingenting att jaga upp sig över, och att det säkert skulle gå över om jag typ gick ut och joggade eller sa åt mig själv att skärpa mig eller nåt. Men jag har ingen lust att jogga eller skärpa mig (dessutom har jag redan tagit en promenad) och jag är trött på att alltid använda mig av en hurtig relativistisk förklaringsmodell för exakt allt. Relativism är… beskäftigt. För det innebär att ingenting egentligen spelar någon roll; att allting är utbytbart och det är det inte. Det finns massor av saker som inte är det minsta utbytbara, som är jätteviktiga, rentav heliga och okränkbara. Så, idag är jag melankolisk och lite dränerad och ledsen och jag vill bara ligga i soffan och äta digestivekex och det är exakt så det måste få vara.  

If one is to deal with people on a large scale and say what one thinks, how can one avoid melancholy? I don’t admit to being hopeless, though: only the spectacle is a profoundly strange one; and as the current answers don’t do, one has to grope for a new one, and the process of discarding the old, when one is by no means certain what to put in their place, is a sad one. / Virginia Woolf, A Writers Diary

Det behöver inte ens vara ”on a large scale”, det räcker egentligen med några stycken. Och det är en fråga jag ofta funderar kring: Ska man gå genom livet med munkavle eller inte? Jag tenderar att ofta välja att bära munkavle* eftersom det är enklast så, men jag är inte alls säker på att det är det bästa eller mest sunda förhållningssättet i längden. Jag vet bara att jag avskyr hårdhet. Ilskna scener, uppgörelser och dramatik i alla former får min själ att darra.

*Inser att detta påstående kan verka en aning dubiöst eftersom jag ofta är tämligen frispråkig på denna blogg. Jag är dock långt ifrån frispråkig i alla sammanhang. 

Målning av Louis-Jean-François Lagrenée, 1785