Veckan som gick

Hade en idé att jag skulle blogga riktigt mycket i helgen, ha en ”blogghelg”, och tänkte därför dela med mig av några saker jag tänkt på/ägnat mig åt i veckan:

Citizen Kane: I måndags såg jag Citizen Kane för första gången och är nu mäkta stolt över att jag vet vad ”Rosebud” är.  Intressant är att den spelades in mitt under brinnande krig (den skrevs och filmades 1940) – man märker dock inga spår av kriget i själva handlingen. Skulle säga att filmen känns väldigt modern för sin ålder – både personporträtten och själva intrigen. En favorit var Dorothy Comingore som den misslyckade operasångerskan Susan Alexander – utseendemässigt en föregångare till Marilyn Monroe och underbart brudig. Grät till och med en tår i slutet, vilket om något borde vara ett gott betyg.

Susan Alexander sjunger

Xanadu: Charles Foster Kanes sagoslott som han byggde till Susan Alexander. En dyster historia bestående av stora mörka salar, breda trappor, mängder av konstskatter från Europa och en öppenspis större än min förra lägenhet. Jag och Olle började tvista om namnet Xanadus ursprung. Coleridges dikt Kubla Khan sa jag, nån mongolkungs semestervilla sa han. Ingen av oss hade rätt: Xanadu var en sommarhuvudstad under Khubilai Khans tid. Och vem var då denna Kubilai Khan? Jo, den femte stora Khanen (kejsaren) i Mongolväldet som levde mellan 1215 – 1294 – också känd under sitt heliga namn Shizu. Men, i Xanadu fanns också ett vackert marmorpalats (Olle hade alltså mer rätt än jag) omgiven av en trädgård full av fontäner, vattendrag och små porlande bäckar, fylld av exotiska djur och fåglar. Därav dess paradisiska skimmer i Coleridges dikt – som han för övrigt skrev under ett opiumrus. Rolig fakta: 1980 spelade man in en fantasy-musikal titulerad Xanadu med Olivia Newton John i rollen som Terpsichore; en av de nio muserna i grekisk mytologi, vars uppgift var att härska över dans och körsång. Nedan kan ni lyssna på filmens titelspår – Olivia är som alltid smått fantastisk (är mycket svag för henne ända sedan jag såg sönder Grease i mellanstadiet).

 

Estetik: I onsdags var jag på Stadsbiblioteket och lyssnade på Bodil Malmsten som pratade om den österrikiske författaren Stefan Zweig. Ljudet i Rotundan (huvudbyggnaden , den stora kupolen) var mycket dåligt och det ekade mellan väggarna, men det var ändå mysigt att vara på föreläsning – tänkte medan jag satt där att det var exakt sådär jag hade önskat att det såg ut i föreläsningssalarna när jag gick på universitetet; liksom oändligt högt i tak och massor av inbundna gamla böcker längst väggarna. Älskar Stadsbiblioteket!

Stadsbiblioteket det år det stod färdigbyggt; 1928.

Research: Har researchat punkhistoria till min bok. Har bland annat lärt mig att Glenn Danzig egentligen heter Glenn Allen Anzalone och har italienskt påbrå samt att han som 13-åring förlorade oskulden till en medelåders kvinna. Sånt där viktigt vetande jag aldrig tog reda på som tonåring… Såg förresten Danzig på Fryshuset 2003 och var medan de spelade rädd att han skulle få en hjärtattack på scenen; att såg ut som en michelingubbe, uppumpad till bristningsgränsen. Han påstår att han aldrig prövat stereoider men det tror jag inte ett skvatt på.

Danzig, mindre pumpad

Stereoider: Såg Arnold Schwarzeneggers genombrott; dokumentären Pumping iron från 1977, häromdagen. Schwarzenegger liknande sitt kroppsbyggande med skulptörens arbete med en staty. Men till skillnad från skulptören menade Arnold att han jobbade mycket hårdare. Fritt översatt: ”En skulptör behöver ju bara lägga på mer lera där han vill att det ska vara lite mer musker medan mitt arbete sker organiskt, inifrån.” Schwarzenegger är förövrigt en av Danzigs förebilder, såhär säger han i en intervju: ”I really thought a lot about what Arnold Schwarzenegger would always say, and it made a lot of sense to me – it`s like building blocks.” (Om kroppsbyggande). Hela dokumentären går att se på youtube.

 

Arnold i balletsalen (vilket köttmonster han är!)

Barbio: Här i Stockholm finns det en så lycklig kombination som bar och bio på samma gång. Man ser på film samtidigt som man sitter bekvämt tillbakalutad i en soffa, och bredvid sig har man sin egna lilla minibar; en ishink fylld med vin och öl som det bara är att så att säga ”hinka ur”. Var där igår och såg filmen Tomboy, en rörande/nagelbitande historia om en 10-årig flicka som låtsas vara pojke. En slags uppdaterad variant av Simon/Simone-problematiken från serien Dårfinkar och Dönickar – var för övrigt lite småkär i den där pojkflickan när jag var liten.

 

Dårfinkar och dönickar

Den kaliforniska (mar)drömmen: Blev mycket glad när Sofie (som var mitt sällskap igår) berättade att hon – liksom jag – läste Tvillingarna i Sweet Valley när hon gick i mellanstadiet. Vi enades båda om att serien har satt DJUPA spår. Kom särskilt ihåg en passage där Elizabeths (den präktiga tvillingen) bästis Amy Sutton går över till att hänga med Enhörningarna (den populära tvillingen Jessicas gäng) i high school och drabbas av ätstörningar. Istället för att beställa milkshake på deras stamhak beställer hon en kopp svart kaffe och en grapefrukt. Något jag tyckte var höjden av sofistikation. Sofie har halvt lovat att blogga om ämnet – väntar med spänning på detta!

 

Den här boken har jag läst många, många gånger.

Typsnittet på bloggen: ändrar sig själv. Alltsedan jag bestämde mig för att använda Georgia istället för Times New Roman har det trilskats, fetmarkerat vissa delar, blekt ner andra, hoppat i storlek och bara varit allmänt bråkigt. Min blogg vill uppenbarligen ha det tråkigaste typsnittet som finns, är beredd att ge upp.

Trevlig helg!

2 thoughts on “Veckan som gick”

  1. Är nu ett STORT fan av blogghelg, fr.o.m. nu. Väldigt bra koncept, särskilt att läsa på en söndag – dock utan kaffe och grapefrukt.

    Det utlovade blogginlägget om den kaliforniska (mar)drömmen är på G. Det finns så mycket tveksam poetisk rättvisa i böckerna, som exempelvis detta med att Amy får ätstörningar efter att ha lämnat sin bästa vän för att få vara litet populär i några dagar. Förvånande sammanhängande för att vara författat av en mängd personer.

  2. Ha ha, vad kul! Får se om jag lyckas upprätthålla det, men åtminstone söndagar är ju en bra dag för eftertanke och reflektion.

    Gällande Amy blev jag mer inspirerad att banta (så att jag också skulle bli snygg och populär) än inspirerad att hålla fast vid gamla vänner. Funderar om man är så bra på att greppa sensmoral i den där åldern…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s