Stugan

Jag sitter i sängen i mitt rum i Obbola, har redan krupit i mitt nattlinne fast klockan bara är åtta på kvällen. Jag är så trött. Det är något med vädret tror jag, det har varit dimma två dagar i rad: En tjock vit fuktighet i luften som gömmer undan landskapet och gör det omöjligt att se längre än några hundra meter framför sig. Det går inte att, som i vanliga fall, se havet från mitt sovrumsfönster, inte heller grannhuset eller stora vägen. Det är mysigt, och lite drömskt. Som om världen har suddats ut i sina konturer (och det har den ju också). Men, som sagt gör det mig också trött, på ett nästan överväldigande sätt. Jag ville gå och lägga mig redan klockan fem.

*

Idag var jag och pappa ute på stugan. Typiskt nog hade jag glömt nycklarna i Stockholm så vi kunde inte gå in, men det var ändå fint att vara där. Medan vi körde dit blev jag plötsligt rädd att det skulle ha hänt något med huset, att det skulle ha brunnit eller att det skulle ha varit inbrott eller något (det har ju stått obebott hela vintern). Jag insåg hur oerhört mycket denna plats betyder för mig. Det är inte bara det att jag förvarar nästan alla mina jordiska ägodelar där (vilka inte är jättemånga, jag äger nästan inga egna möbler och inga egentliga värdesaker, men nästan alla mina böcker, filmer och skivor t ex, och mina tavlor och affischer). Utan det är själva platsen: Den gör mig trygg. När jag kommer ut dit är det som om allting stillnar inuti, och liksom koncentreras till en exakt kärna. Saker och ting känns med ens mycket tydliga: Vem jag är och vad jag vill. Och lika mycket; vem jag inte är och vad jag inte vill.

*

Egentligen är det ingen stuga. Det är ett förhållandevis stort hus. Ett kråkslott eller ruckel om man så vill; från mitten av 1800-talet någon gång. Och det ligger nästan längst ute på en udde, långt ute i skogen. Flera mil från närmsta samhälle. På udden ligger sex-sju hus sammanlagt, gamla rödmålade västerbottenslängor nästan allihop och man måste bo i ett av husen för att kunna ta sig dit: Vägen (som är en grusväg) är nämligen avgränsad med en bom, som bara de boende har nyckel till. På 1800-talet byggde man skepp därute; sju stora skepp allt som allt varav det största, Nanna, seglade så långt som till Melbourne och tillbaka. Ett 40-tal familjer var bosatta där, man hade till och med en egen byaskola och i vårt hus låg både en matvarubutik och en hattmodist. Sammanlagt fyra arbetarfamiljer rymdes i huset, det fanns järnspisar och kakelugnar i alla rum (nu finns bara en kakelugn kvar och tre järnspisar – varav bara en spis är i bruk, i köket på övervåningen). Man bodde trångt: Varje familj delade på två rum; ett kök och ett sovrum. Olles pappa köpte huset 1972, och nu ska jag och Olle ta över det. Drömmen är att vi ska kunna bo där halvårsvis. Så småningom. (Och jag har stora planer för trädgården! Två somrar i rad har jag slitit med att bygga en stenmur runt en del av den stora gräsmattan där vi valt att ha en naturlig sommaräng, ”a bit wilderness” som Lady Chaterine de Bourgh skulle ha kallat det. Förra sommaren planterade jag en massa lupiner i syfte att de ska sprida sig fritt, och i sommar ska jag plantera rosenbuskar. Många! Och om jag har råd; lägga en stengång från bron ända till utedasset, med skiffersten. Hoppas få tag på trasig/skadad skiffer billigt. Har redan lagt skiffer vid bron och mossan mellan plattorna växer fantastiskt snabbt; det kommer snart att se ut som om den alltid har legat där.)

Åh, planer… Huset stod kvar i alla fall. Stort, massivt och stabilt på sin blockstengrund. Det var bara skorstenen som såg fördjävlig ut, som vanligt. Den köldsprängdes för några år sedan, är sned och vind och behöver muras om. Gräsmattan var full av trasiga kvistar som höststormarna slitit ned. Ett nytt murket träd hade fallit i närheten av ladan (där det för övrigt bor fladdermöss). Jag ville genast hämta en kratta och börja röja, men det får dröja ännu någon månad. I slutet av maj ska jag åka dit och storstäda. Då ska jag och pappa sjösätta båten också. 

*

Idag när vi var där hände i alla fall något fantastiskt (det är detta jag velat komma fram till hela tiden med denna text men den har tagit en massa irrvägar): Jag såg mitt livs första (nåväl, mitt livs andra) uggla! Inte långt från hamnen satt en jorduggla, säkert 35 centimeter hög, på en gärsgård, alldeles blixtstilla och blinkade mot oss. Vi var bara sex-sju meter ifrån den och den satt där, fullkomligt lugn, samlad och värdig, inte det minsta brydd om vår närvaro, i flera minuter. Jag hann både beundra den i kikaren och knäppa en massa bilder. Sedan lyfte den från sin pinne och flög bara en liten bit längre bort och slog sig ned i toppen på en unggran. Och sedan satt den där ytterligare några minuter innan den återigen lyfte och flög iväg med långsamma och graciösa vingslag över kalhygget in i dimman. Ugglor: Det är något nästan mytiskt över dem. Som om de föddes med uråldriga själar, och var odödliga på något sätt. Det var förövrigt en nästan osannolikt späckad fågeldag: Förutom ugglan såg vi både en pilgrimsfalk och en tornfalk. Och massor av sjöfågel: Tranor, knipor, en storlom, svanar, gäss och ja; skrattmås förstås. Och i skogen, förutom falkarna; skogsduvor. Har nu uppvärderat vår udde som inte bara en fantastisk fin plats att bo på utan också som något av ett okänt fågelparadis. Och nu är klockan nio, och jag ska gå och lägga mig. Det blir min tidigaste kväll. Typ någonsin.

Godnatt!

Oops…

Det blev inte många rätt i nedanstående text. Jag kallade Sam Riley för Tom Riley, Europa för kontinent och talade om religion när jag menade religiositet, tempus blev också fel på något ställe. Skyller på för lite sömn sedan tre dagar, sedvanlig textblindhet (vilket jag alltid mer eller mindre lider av när jag just har skrivit något) plus ett rastlöst temperament. Gottgör skadan med en bild på Rufus Sewell som Will Ladislaw (skulle förresten vilja blogga om Ladislawkaraktären som den ultimata romantiska hjälten och typ ställa honom mot Mr Darcy – som en slags duell, men det får bli när jag är piggare). Visst finns det något nästan Caravaggioaktigt över Sewells ansiktsdrag och mörka lockar? 

Spridda tankar om gott och ont

En mördare ber till Gud (stillbild från Brighton Rock)

I (för en vecka sedan)

Dricker whiskey och har just sett Brighton Rock – en filmatisering av en Graham Greene-roman med samma namn – och jag är så förbannad på den här Greene, vilken vankelmodig dysterkvist han är! Filmen var fantastiskt välspelad (med briljanta Sam Riley i huvudrollen, och ännu bättre; Andrea Riseborough som motspelerska) men den här välvilliga inställningen till blind försakelse, lidande med stort L, ja –martyrdomen … Retar gallfeber på mig. Det var samma sak i Slutet på historien. Jag har så svårt att förstå drivkraften bakom en religiositet som bara går ut på samvetskval och ständig ångest över att hamna i helvetet (ok, jag vet; det är ofta det uttrycket religionen tar sig) men ändå. Varför valde Greene att konvertera till katolicismen vid 22 års ålder? Vad var hans drivkraft? Beror det på att han i sin ungdom övervägde självmord (efter att ha diagnostiserats med både epilepsi och manodepressivitet)? Eller var han ”av naturen” lagd åt detta håll; det svarta, existentiella? Jag älskar katolicismen som estetisk riktning – alla helgonbilder, kryptor och festivaler… jag älskar dramatiken, mystiken, Mariakulten… Men det verkar vara ett rent helvete att vara troende katolik. 

II (idag)

 Citatet på försättsbladet till Slutet på historien säger allt:

 Människan har i sitt hjärta rum, som ännu inte finns till, och in i dem träder lidandet för att de ska börja vara till.

Är det så? Jag tror att en människa som inte har lidit är en ofulländad människa. Eller snarare; att lidande är en förutsättning för empati. Man måste ha identifierat (och erkänt!) en viss svaghet inom sig själv för att kunna förstå svaghet hos andra. Vårt förakt för svaghet – måste läsa den boken (not till mig själv). ”Särskilt aktuell nu vid rättegången mot Breivik”. Jag vet inte om Breivik vid något tillfälle blev mobbad som barn (jag har inte velat läsa särskilt mycket om honom) men annars har det ju varit en trend under det senaste decenniet att före detta mobboffer och/eller utstötta enstöringar tagit till vapen och utfört massakrer. Förut var ju en populär förklaringsmodell till Hitlers agerande att han haft en kärlekslös barndom (en pappa som slog honom), och Breivik blev ju tydligen övergiven av sin pappa som barn. Hur långt ska man anstränga sig för att förstå mördare, psykopater? Ja, fascister? En första impuls är ju att lägga locket på. ”Det finns viktigare saker att ägna sin uppmärksamhet åt”. Som t ex ”oskyldiga offer” och ”orättvisor”. Men de hör ju ihop. Ofrånkomligen är de länkade till varandra, och skulle naturligtvis inte existera utan varandra.

Fascister. Jag tror att det bor en fascist i oss alla (liksom det bor ett offer i oss alla). Igår satt jag på kafé med tre vänner. Vi pratade om fostervattensprov. Att man idag vid ett tidigt stadium kan se om det blivande barnet är utvecklingsstört och därmed har valet att göra abort. Efter 35 års ålder är provet gratis. Vill man utföra det innan dess kostar det 3000 kronor. Vän 1, som är  gravid i fjärde månaden, förklarade att hon inte ville göra något prov:

Livet måste få ha sin gång. Det får bli som det blir.” 

Själv kände jag mig mycket osäker om jag skulle besitta en sådan styrka (och trygghet). Jag sa att jag, om jag själv var gravid, skulle vilja göra ett prov – och att jag troligen skulle abortera om det visade sig att fostret hade ett svårt handikapp som t ex Downs syndrom. ”Därför att jag inte skulle vara beredd att axla ett sådant ansvar.” 

Vän 2 höll med. Hon skulle inte heller vara beredd till en sådan sak.

Men hur långt ska man dra det?” Frågade vän 3. ”Det finns par idag som gör abort på grund av att barnet visar sig ha fel kön. De vill inte ha ännu ett barn av samma kön, och därför aborterar de tills de fått som de vill.”

Detta tyckte vi alla var djupt förkastligt. Självklart var det ”sjukt”, enades vi om, att agera på ett sådant sätt. Därefter övergick vi till att prata om adoption. Väntetiderna på ett barn var ofta långa, förklarade vän 1. Men om man kunde tänka sig att abortera ”ett defekt barn” kunde det gå fortare. Då gick det till så att man fick en lista hemskickad med olika handikapp som man kunde tänka sig att sitt nya barn kunde få ha, allt från Downs syndrom till gomspalt, och så fick man pricka för vad man var ok med. De flesta, förklarade hon, valde gomspalt. Detta berörde oss alla fyra lika illa. När vi gått vidare till andra ämnen fortsatte jag att tänka på mitt påstående om att jag skulle abortera om jag fick veta att mitt barn hade Downs syndrom. Det kändes obehagligt att jag kände så – intolerant, nästan ondskefullt. 

III

Politisk korrekthet. Man tycker det man ”borde tycka”, inte det man ”faktiskt tycker”. Det är en form av självcensur. Eller, om man är tillräckligt övertygad om sin egen rättfärdighet hävdar man naturligtvis att dessa godhjärtade principer är något nästan organiskt. Vissa människor (= man själv) ”helt enkelt har dem” och tycker bara goda och rättvisa saker. Man är tolerant, vidsynt och rättvis i alla sammanhang – som av en lycklig slump. Andra (= alla oupplysta stackare) ”helt enkelt saknar dem”, eller väljer frivilligt att vara själviska och elaka. Jag kan naturligtvis hävda att jag aldrig skulle överväga abort i ovanstående fall, eftersom det skulle vara trevligare så. Och samtidigt: ärlighet är inte alltid något bra. Ärlighet behöver varken vara ”uppfriskande” eller ”rebellisk”. Den kan också vara exakt vad den allra oftast är: Plump. Samtidigt som jag är kritisk mot ”en förbindlig fasad” är jag övertygad om att politisk korrekthet är något bra. Vi behöver vägledas av principer som är större än oss själva. Om varje individ ensam fick vara lagstiftare skulle samhället bli en mycket obehaglig – och skrämmande – plats att leva i.

IIII

Förbjud kultur”. Häromdagen reagerade en Aftonbladetmedarbetare på Breiviks tårar över sin egen propagandafilm på ett märkligt sätt:

Att någon frivilligt vill associeras med en världsbild som vill bevara den europeiska kulturen efter att fått en inblick i Breiviks hjärna går bortom mitt förstånd. Ibland kan jag förbanna den dag jag bestämde mig för att jobba med kultur. Detta värdelösa skitord. Kultur. Jag ska aldrig mer använda det igen. Vad är det för ord som kan förvrida hjärnorna så totalt på människor? Om det här är vad vi kallar kultur, förbjud kultur.

Jag antar att journalisten ifråga (Martin Aagård) skrev i affekt efter att ha tittat för länge på Breivikrättegången. Men, det är förstås absurt att ge en ensam individ (Breivik ifråga) patent på (den europeiska) kulturens kärna och därmed berika denne med sista ordet. En sådan hysteri är den självutnämnda rättfärdighets baksida; om Europa som världsdel frambringat massmördare som Hitler och Milosevic och Breivik – varför inte avskaffa Europa helt och hållet? Bomba bort det bara! Och om begreppet kultur även rymmer högerextremistiska/fascistiska/rasistiska uttryck – så sudda ut det! (Här skulle det vara tacksamt att jämföra journalisten ifråga med de antagonister han kritiserar; de företräder ju i själva verket samma tendens.)

V

Avslutning: Efter lite efterforskningar har jag tagit reda på att Greene konverterade till katolicismen när han gifte sig med sin fru, som var katolik. (Bör också tillägga att jag har förlåtit Greene hans dysterhet. Han fick mig trots allt att reagera på djupet – och fundera, vilket långt ifrån alla berättelser lyckas med.) 

2004 kom det en dogmafilm om fostervattensproblematiken som är mycket sevärd. Förbrytelser heter den. Ett tips! Gällande etiska frågeställningar i stort kommer man väl aldrig till någon given slutsats där man bekvämt kan luta sig tillbaka? Tack och lov.

 

Det sena 1800-talets romantik: ett (tämligen misslyckat) försök att göra upp med mitt tonårssvärmeri

Mosaiktak i Palau de la Música Catalana, Barcelona, byggd 1908

När jag var yngre – i 18-19-års åldern – brukade jag ofta bli stående framför stadsbibliotekets konsthyllor. Det var alltid en särskild bok som lockade, en svartfärgad, kompakt och kvadratisk volym med snirklig vit titel; Art nouveau, hette den – varken mer eller mindre (vad jag kan minnas i alla fall). Och innanför dess pärmar öppnade sig en fantastisk ny värld, en värld som jag tyckte att jag redan hade förnummit i min tämligen gotiska fantasi: demoniska kvinnor med böljande långt hår och förförisk blick, överjordiskt vackra unga män – ofta med bar överkropp eller helt nakna. Övernaturliga väsen; kentaurer, satyrer, änglar, djävular samt mytologiska djur som ormar, drakar, ugglor, påfåglar, kattdjur… Det var som att kliva rätt in i min barndoms sagovärld – fast en betydligt ”ondare” sådan och det fick mig att rysa av välbehag. Boken innehöll inte bara målningar utan även arkitektur, möbler med mera och allt såg ut som verk älvor – snarare än människor – tillverkat, med sin sirliga, rentav bräckliga estetik.

 

Victor Horta: Trappa i Tassel House, Bryssel, byggd 1893

Gustav Klimt, ”Goldfish”, 1901-1902

Art nouveau hade en ganska kort storhetsperiod; stilen initierades i början av 189o-talet och upphörde vid första världskrigets utbrott 1914. Perioden gick hand i hand med La Belle Époque, ”den vackra eran” och vad gäller min specifika favoritkonstbok i fråga hade man valt att slå ihop genren med den närbesläktade (och samtida) symbolismen. Skillnaden mellan dem är – något förenklat – att art nouveau har ett ljusare, mer oskuldsfullt uttryck än symbolismen – som är fylld av mer dunkla, passionerade, ofta öppet erotiska uttryck. Art nouveau inspirerades bland annat av naturen, nygotiken och medeltidens bildvärld. Särskilt populärt var att avbilda stiliserade blommor, stjälkar, girlanger och sensuella kvinnor (se t ex J.R Witzel, Harry Clarke och Alphonse Mucha). Det handgjorda uttrycket (framförallt företrätt av arts and crafts-rörelsen i Storbritannien) ansågs eftersträvansvärt som en motreaktion mot industriernas massproducerade, opersonliga produkter. Själv var jag förstås mest förtjust i de symbolistiska konstnärsskapen – som följde mottot ”konst för konstens egen skull” (eller; ”skönhet för skönhetens egen skull”) – en tanke som går tillbaka till den romantiska 1700-talsförfattaren/filosofen Friedrich Schiller.

Symbolismens mest kända litterära representanter (jag kommer till målarna längre ner) är Arthur Rimbaud, Paul Verlaine och Stephane Mallarmé. (Verlaine skrev för övrigt för en litterär tidskrift med det tilltalande namnet Le Décadent som gavs ut mellan 1886-1889 – de franska symbolisterna kallades också för ”dekadenterna”). När jag var yngre läste jag många av dessa poeter – skrev av svulstiga Rimbaudstrofer i min dagböcker, plågade (ja, plågade!) mig genom Dorian Grays porträtt (jag räknar med Oscar Wilde i hans egenskap av i det närmaste urbild för dekadens), och en ytlig långdikt av Mallarmé med namn En fauns eftermiddag samt, förstås, föregångarna Comte de Lautréamont Maldorors sånger och Charles Baudelaires Det ondas blommor. Jag tittade på de filmer jag kom över; (en mycket ung och mycket söt) Leonardo diCaprio som Rimbaud i Total Eclipse och dreglade över Jude Law som Lord Alfred Douglas i Wilde. Jag hade Gustav Klimts ”Judith och Holofernes” på väggen ovanför sängen och Aubrey Beardsleys Salome-illustrationer ovanför soffan. På bilden gjorde jag en parafras av Fernand Khnopff: ”Des Caresses” som jag tyckte var magisk; nästan något av en överjordisk uppenbarelse:

Fernand Khnopff: ”Des Caresses”, (detalj) 1896

Georg von Rosen: ”Sfinxen” (ett av få svenska symbolistiska verk), 1887-1907

Gustav Klimt: ”Judith with the head of Holofernes”, 1901

Franz von Stuck: ”Salome”, 1906

Givetvis var det frågan om ett svärmeri – kanske också ganska typiskt för de sena tonåren, när man tenderar att både vara romantisk idealist och eftersträva en mer vuxen intellektualism. (Åtminstone om man, som jag, ville vara ”djup” och ”svår”.) Jag kan tänka mig att denna era är lika oundgänglig för den tonåriga kulturintresserade romantikern som… låt säga, ett svärmeri för London under det sena 1970-talet är för den nykläckta punkaren eller Karl Marx är för den nykläckte vänsteraktivisten. Samtidigt var jag medveten om att det fanns något klyschigt med att vurma för denna tid också, det förstod jag om inte annat när jag köpte mina böcker på stadens antikvariat och mannen i kassan kände sig tvungen att uttala alla mina titlar högt med öververserad och lätt ironisk röst: ”Rimbaud minsann; samlade verk. Nietzsche: Den glaaada vetenskaaapen, jahaja, Majakovskij…” (ja, jag läste inte bara symbolistiska verk utan även andra oundgängliga tonårsklassiker). (Och kanske var mannen i kassan inte alls ironisk utan försökte bara vara trevlig, men jag tyckte att hans förhållningssätt var oerhört plågsamt.)

 

Paul Verlaine, Arthur Rimbaud, ett glas absint – i filmen Total Eclipse (1995)

 

Jude Law, äckligt vacker, i filmen Wilde (1997)

Symbolismens konstnärer (Arnold Böcklin, Franz von Stuck, Odilon Redon, Aubrey Beardsley, Gustav Klimt med fler) hade en samstämmig estetik: Motiven var ofta sprungna ur den klassiska mytologin; Eva (i närmast sexuell förbindelse) med ormen, Salome med Johannes döparens huvud på ett fat, halshuggna Medusor. Grekiska gudar och halvgudar i full action. Medeltida legender som Sankt Göran och draken och Kung Arthur och riddarna runt runda bordet etc. En gemensam faktor var en dunkelhet i färgval (väldigt ofta nattliga motiv), dramatiska naturscenerier (stormande hav, vassa klippor, arkaiska platser – som grottor, karga hedar eller bara rent mörker). Samt, naturligtvis, ett rikligt användande av symboler och symbolliknande attribut, t ex stjärnor, enar, korpar, urnor, harpor, lagerkransar, vingar etc.

3 x Franz von Stuck:

The Guardian of Paradise”, (detalj) 1889

Sensuality”, 1891

 

Orpheus”, 1891

Art nouveau och symbolismen innebar en kort pånyttfödelse för romantiken som första världskriget sedan brutalt satte stopp för. (Kriget blev en slags slutgiltig, och sorglig, triumf för industrialismen – det blev genom krigets industriella krigsföring uppenbart, en gång för alla, att den nya moderna tidsåldern hade kommit för att stanna.) Det är fascinerande att man, så kort innan modernismens genombrott, ägnade sig åt ett sådant pompöst och närmast distanslöst svärmeri. Som om man någonstans kände på sig att tiden för drömmar och själslig hänförelse snart skulle vara över – för gott. Det är inte heller konstigt att rörelserna fortsätter att vinna framförallt unga beundrare; det blir en slags sista anhalt i sagornas värld – där allt fortfarande är möjligt – innan man kastas in i vuxenlivet.

Idag kan jag ibland tycka att det finns något provocerande ytligt och introvert i dessa konstnärskap: Upphöjandet av estetiken till gudomlighet, den överdrivna fokuseringen kring det egna jagets känsloyttringar (oh leda och melankoli, oh åtrå och själväckel) samt tendensen att sticka huvudet i sanden och vägra erkänna sin samtid – i annat syfte än att klaga på att den är ur led (Baudelaire: ”Jag kan inte förstå hur en hederlig man kan ta en tidning i sina händer utan att rysa av vämjelse.” Rimbaud: ”Livet är en fars som alla tvingas spela med i.”)

Å andra sidan kan man inte anklaga dess utövare (till skillnad från t ex futuristerna) för att vara några politiska uppviglare eller revolutionära hetssporrar; allt de ville var att i lugn och ro dra sig undan från världen och älta sin egen ack så bitterljuva melankoli. Och också i denna passivitet ryms ett slags uppror: En vägran att erkänna en värld som inte är vacker. En ovilja att leva i en tid som saknar själ.

Dagens outfit

Modell: Gloria S

(Fullända din apparition genom att kika fram lite subtilt bakom en blomsterkvast med ett tänt ljus i handen – det ökar din mystique. Eller, om du är mer futuristiskt lagd: Låt gravera initialen i ditt efternamn i guld och använd som din alldeles speciella symbol. Fäst den med fördel i pannan för en glamrockig Alladin sane-aktig framtoning.)

Orangerier für alle (betygsatta)

Frances Jones Bannerman

Det här är min favorit. Det ser behagligt ut att sitta och läsa bland alla blommor och samtidigt då och då kasta ett öga på hösten utanför. Möjligen kanske det doftar väl starkt där inne – med tanke på att alla blommor tycks blomma samtidigt.

James Tissot

Den här är lite märklig: Pälskappa och mössa inne i det förmodligen mycket varma och fuktiga växthuset! Av parasollet under armen att döma rör det sig om vår- och sommarsäsong och kan alltså inte vara en vinterträdgård. Denna kvinna är bestämt felklädd! Pluspoäng för boken under armen dock.

James Tissot

 

Ännu en Tissot. För lite växtlighet, tycker jag. Men jag gillar den krämigt vita färgen på kvinnans klänning och på bordsduken, på gardinerna i bakgrunden och längre in i orangeriet – hur den går i olika nyanser; från gulvitt till smutsvitt till kritvitt till blåvitt. Jag slår vad om att hon dricker sherry. Det drack alla fina kvinnor under den här tiden.

Jane Maria Bowkett

Bowkett låter nästan som bouquet. Här har vi en mycket vän ung dam i färd med att (kanske) plocka bort vissnande blad från en lilja. I bakgrunden syns bland annat en orkidé. Jag gillar de enkla terrakottakrukorna och vattenkannan på golvet – det ger en jordnära känsla, men på hela taget är målningen alldeles för gullig för min smak. Det är lite Carl Larsson över den.

 William Quiller Orchardson

Orchard låter nästan som orchid (ja, jag ska sluta med ordvitsarna). Denna dam, som känns mer temperamentsfull än de tidigare (hon är säkert inte oskuld) lyfter lidelsefullt på sina kjolar när hon drar in blommans sötma i sina näsborrar – att befinna sig i hennes orangeri, förstår man, är en sinnlig upplevelse. Tavlan är impressionistiskt suddig och absintgrön, nästan som om konstnären upplevt sin vy genom ett sinnesvidgande rus.

 Berthe Morisot

Ännu ett impressionistiskt verk. Jag har ganska svårt för impressionismen. Den är så… kladdig (med undantag för Van Gogh). Men jag gillar hur det ser ut som den unga kvinnan på bilden håller på att upplösas i sina konturer och liksom bli ett med sin omgivning – särskilt märkbart är detta över den perfekt snörade midjan. En spökflicka med knappsvarta ögon som stirrar dumt på betraktaren. Undrar om hon är hungrig? Det ser ut som om hon behöver lite energi.

 Eduard Manet

En kvinna och hennes far… eller är det hennes man? Denna kvinna stirrar liksom kvinnan ovan dumt rakt fram – också hon med perfekt snörad midja. Förmodligen är det meningen att hon ska se eterisk ut. Kanske har hon nån slags religiös vision? Hon verkar inte lyssna till vad mannen säger. Förmodligen för att han mumlar i skägget.

Charles Perugini

Äntligen en kvinna med färg på kinderna! Hon verkar rofylld, kanske för att hon har bekväma (lössittande) kläder på sig och för att hon läser en (förhoppningsvis intressant) bok. Hon sitter faktiskt under ett apelsinträd vilket är mycket korrekt; orangerier har nämligen fått sitt namn just för att de från första början bestod av citrus- och apelsinodlingar (men också av fikon och myrten). Dessa blev populära i Europa under 1500-talet. Jag gillar den här målningen – den är harmonisk.

Samtliga målningar är gjorda mellan 1860- och 1890-talet. De heter alla antingen ”The conservatory”, ”In the conservatory”,”Young Girl in a Greenhouse” etc. 

Bonusbild som tyvärr är suddig: Familjen Addams hade också ett orangeri!

Om det viktorianska London och om hemlängtan

 ”Queen Victoria, prince Albert and children”, Franz Xaver, 1846

Det är den tiden i månaden då det enda som duger att äta är en kaloristinn blandning av fett och socker. Har varit på Konsum och köpt några riktigt kladdiga bakverk bestående av vaniljkräm, pistage och frasigt smörbröd som jag inte ens är säker på är riktigt ätbara. Ska dock inte sätta tänderna i dem riktigt ännu – dristar mig att vänta ännu någon timme.

Sitter i skrivande stund uppkrupen i soffan (min favoritplats) under en filt och har faktiskt startat dagen för många, många timmar sedan – med att sträckläsa i Michel Fabers helt makalöst bra roman som jag redan citerat ur i ett inlägg längre ner. Kan säga redan nu (på sidan 390 av totalt 876) av jag ÄLSKAR denna bok – förbehållslöst. En sådan kärlek till en roman har jag inte känt sedan jag läste George Eliots Middlemarch och Tolstojs Anna Karenina i 19-års åldern – böcker som jag vid läsningens slut kysste av tacksamhet för att de hade blivit skrivna och som jag läst om många gånger sedan dess. En såhär brett anlagd, väl reserachad, smart och mustig historia – skriven med en sådan äkta berättarglädje är det sällan man stöter på idag.

 

Boken finns som BBC-serie under sin originaltitel The Crimson Petal and the White. 

 Michel Faber – klädd som en indierockare

Michel Faber (som jag nu är halvt förälskad i) använder sig av en humoristisk, allvetande berättarröst som på klassiskt vis lotsar läsaren genom berättelsens många människoöden – alla skickligt sammanvävda med varandra precis som det brukar vara i traditionell berättarkonst. Inte blir boken sämre av att den utspelar sig i mitt favoritårhundrade framför andra, 1800-talet (när jag gick i terapi i tidiga 20-års åldern sa jag något naivt till min terapeut att jag skulle ha varit mycket lyckligare om jag levt under detta sekel. Det var innan jag började plugga historia). I hjärtat av det viktorianska England; London – västvärldens huvudstad på denna tid – mitt bland kyska jungfrukvinnor, välklädda gentlemän, perversa läkare på jakt efter vandrande livmödrar, monstruösa klasskillnader, svart fabriksrök och svindlande tekniska framsteg (toaletter! Elektricitet! Kameror! Vaccin! Nå… fast före telefonen och automobilen).

 London under det sena 1800-talet

Idag är de flesta medvetna om vilken dubbelmoral som gömde sig bakom den strängt okroppsliga viktorianska fasaden – att England aldrig haft mer prostituerade än under denna tid – varken förr eller senare: Faber nämner siffran 200 000 under 1870-talet. Enligt Victorianlondon.org hade Londons polisdistrikt år 1857 1766 bordeller omnämnda i sina register. Ännu tidigare, runt 1849, uppgick Londons prostituerade till cirka 80 000 enligt denna mycket läsvärda artikel i SvD, (bjuder på ett citat):

Det finns prostituerade i London. Antalet beräknas till ungefär 80 000 och en del av dem är bara tio år gamla. Det finns ”skolor” där flickor i åldern 11–15 år lärs upp i yrket. Det börjar med att de fråntas de kläder de fått av sina föräldrar, för att i stället ges andra plagg och samtidigt en ny identitet. Inom ett par veckor har de ådragit sig veneriska sjukdomar. En av Mayhews medarbetare, Bracebridge Hemyng, besöker ett hus där vuxna prostituerade kvinnor bor. Huset saknar ytterdörr. Värdinnan sitter nära en eldhärd av glödande kol och berättar att hon betalar fem shilling i veckan i hyra, medan hennes fyra inneboende betalar henne 4 shilling var. Bracebridge går en trappa upp. I ett av rummen finner han en kvinna liggande i trasor med rynkigt ansikte och blodsprängda ögon. Hon liknar ett djur i sin håla, mer än en människa.

Det som gör boken så spännande är också att Faber valt att placera just en prostituerad i huvudrollen Man får följa den unga kvinnan Sugars resa från Londons absoluta botten, slumkvarteren väster om Oxford street, till de mer ”respektabla” bordellerna i närheten av St James`s Place till, slutligen, ett tjusigt liv i de fina salongerna i Notting Hill. Det är befriande – och mycket intressant – att få lära sig mer om tidens baksidor, något de ”äkta” viktorianska romanerna (minus Dickens) sällan behandlar. (Nå, även hos Faber får man en stor portion tjusiga salonger – han balanserar de båda världarna mot varandra – skapar ett perfekt darwinistiskt panorama.)

Viktorianska prostituerade:

Nu har jag huggit in på bakverken och kan rapportera att munkar verkligen är oaptitliga. De smakar bara… frittyr och socker och lite… unket. Min kommer att hamna i soppåsen. Pistagegrejen är desto bättre – särskilt efter att jag värmt den i ugnen ett slag och dricker earl grey med ingefära till.

Från det ena till det andra: De senaste veckorna har jag haft hemlängtan. Stockholm är som bekant inte landets mest lättbebodda stad. Inte för att den är fullt så svårbebodd heller, inte som jag tyckte att den var när jag var yngre. Men den har ändå en tendens att smyga sig på liksom gradvis, och en dag har man den plötsligt i nacken – flåsande med krav på Prestation och Perfektion. Den person som man i vanliga fall är ganska nöjd med att vara synas plötsligt i sömmarna och frågorna som följer är kritiska: Duger verkligen detta? Bör jag inte skärpa till mig en smula, skruva upp min existens några grader, putsa mer på fasaden? Jag är tillräckligt gammal för att inte vara hur lättpåverkad som helst; till exempel vägrar jag att byta ut min norrländska dialekt eller sluta vara trevlig mot främlingar, men ändå sipprar det igenom… en liten del av det som är baksidan med denna stad; statusjakten, en viss mellanmänsklig kyla och arrogans. Detta skall det dock rådas bot på till veckan – flyger hem till Västerbotten på tisdag för två veckors retreat.

 Grünsteins reklamarbeten

Jag har så mycket jag vill skriva idag! Jag vill skriva om en av mina favoritfotografer (Denise Grünstein, har bloggat hennes bilder tidigare) och om Graham Greene och om – i samband med Greene – katolicism som livshållning och tro. Jag vill skriva om en uppskakande film jag såg igår (Brighton rock) och om Marilyn Monros Fragment som jag skummade igenom häromdagen. Jag vill skriva mer om Tvillingarna i Sweet Valley efter att jag – inspirerad av Sofie och en blogg hon tipsat om – fördjupat mig närmare i detta ämne efter… vad är det nu… 17 års uppehåll. Kort och gott: Jag vill bara låta det ena ämnet avlösa det andra, utan något synbart samband med varandra, hoppa mellan ”högt” och ”lågt”, mellan ”fint” och ”fult” utan någon tanke på vad en potentiell läsare skulle kunna tänkas vara intresserad av (även om jag är genuint lycklig över att det finns en handfull skara människor som faktiskt läser – står ut med – denna blogg) och utan att bry mig om hur långt ett genomsnittligt inlägg ”borde vara” (kort!) och utan att egentligen ha något större syfte med det hela annat än själva glädjen i att vara förmögen att reflektera, analysera, känna, fundera. (Hm, det där lät töntigt, men jag känner mig generös mot mig själv idag och skippar därför självcensuren). Samtidigt vill jag gå ut – solen lyser för första gången på dagar och det varken snöar eller regnar – återkommer kanske senare med lite mer text.

 Glad söndag! 

 


Dagens man

Såg på en blogg att det är tvåårsdagen av Peter Steeles död idag. Detta skall naturligtvis uppmärksammas! Peter, som var frontman i gothmetal-bandet Type O Negative (som jag lyssnade på i 9:an), var förutom sångare också känd för sin längd (han var över 2 meter lång) och för att han under 90-talet vek ut sig i Playgirl. En förbaskat het karl som säkert tog sig själv – och sin skönhet – på dödligt stort allvar. För snusk. Klicka här, här och här

Fakta

Hungrig

Vaknade imorse av att Olle, halvt i sömnen, halvt vaken mumlade:

”För att föda upp en pilgrimsfalksunge till vuxen krävs det tusen småfåglar.”

Varför berättar du det? Har du drömt det?” Frågade jag.

Nä.” Han blinkade till. ”Det är fakta.”

Dagens citat (om demoniska kvinnor i 1870-talets London)

Damerna som seglar fram genom St James`s Park denna soliga novembereftermiddag kommer inte att behöva ändra mycket (på sin klädsel, mitt tillägg) fram till slutet av sitt århundrade. De passar för omedelbart bruk på Tissots tavlor, sjuttiotalets sensation, och de skulle ändå duga åt Munch tjugo år senare (men han skulle kanske vilja göra några få justeringar.) Endast ett världskrig kommer slutligen att förgöra det.

Det är inte bara kläderna och frisyrerna som definierar detta utseende. Det är en min, ett uttryck som speglar hemliga underrättelser om främmande hauteur och gåtfull melankoli. Till och med under denna ljusa tidiga tid av det här modet, är det lite kusligt med kvinnorna som glider fram likt dryader över dessa daggiga gräsmattor i sina höstdräkter, som om de åkallar fin de siécle att komma för tidigt. Bilden av den underbara demonen, halvspöket från andra sidan graven, har redan börjat odlas här – trots det faktum att de flesta av dessa kvinnor är fåniga, nöjeslystna personer utan en enda demonisk tanke i huvudet. Den plågade aura de utstrålar är bara ett resultat av trånga korsetter. För åtsnörda för att kunna inandas tillräckligt med syre, är de bara överjordiska i den bemärkelsen att de lika gärna skulle kunna dra in Everests eter i sina lungor.

Ur Sugar – kvinnan som steg ut ur mörkret, av Michel Faber, sid 78-79

Målning ovan: ”The bunch of violets” av James Tissot, 1875 (vilken kitschig konstnär! Men jag gillar det blanka golvet och orangeriet i bakgrunden – kanske inte inom ramen för utförandet – men åtminstone som princip.) Ställd i denna kontext – dygdiga klädkoder och så vidare – måste ju prerafaeliternas kvinnoporträtt, ledigt klädda och/eller halvnakna, med utsläppt hår, ansetts som mycket utmanande för tiden. Se exempel nedan, målningen ”Lady Lilith”, demonisk om något, av konstnären Dante Gabriel Rossetti, målad 1866-1868 + 1872-73:

Triss i förälskade bankrånare

Clyde Barrow och Bonnie Parker, 1933

Som av en slump har jag sett hela tre filmer den senaste veckan där hjältarna har dött på samma sätt – i ett regn av kulor. Skjutna obeväpnade (nåväl…) av polis som lurat i bakhåll. Ikväll var det Bonnie och Clyde (i filmklassikern från 1967) som mötte denna död, i fredags Johnny Depp som bankrånaren John Dillinger i filmen Public Enemies. Och tidigare förra veckan Vincent Cassel som den franska gangstern Jacques Mesrine i den titelmässigt snarlika Public Enemy no 1. Bonnie och Clyde och John Dillinger var båda verksamma USA under den stora depressionen – samtida med bland andra Pretty Boy Floyd – de dog (avrättades) också samma år: 1934. Mesrine drevs inte av samma akuta misär som de tidigare (han härjade runt i Frankrike och Canada på 1960- och 70-talet); utan tycks primärt ha drivits av en hunger efter äventyr. Intressant i sammanhanget är att alla tre hade en partner både i kärlek och brott: Clyde hade sin Bonnie, Mesrine sin Jeanne och Dillinger hade sin om inte Bonnie, så åtminstone sin Billie – som dock aldrig tog upp pickadollen själv – till skillnad från de två tidigare damerna. Nåväl. Jag har egentligen för svaga nerver för sånt här. Klarar inte riktigt av det. Men det är bra, spännande filmer alla tre – ett tips!

 

Billie Frenchette och John Dillinger

Jeanne Schneider och Jacques Mesrine

Skogskyrkogården

Kyrkogården ritades av Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz – den senare stod för merparten av landskapsarkitekturen samt det klassicistiska Uppståndelsekapellet. Asplund ritade övriga byggnader. Asplund dog strax efter invigningen 1940 (vid blott 55 års ålder) och finns begravd i närheten av Skogskrematoriet.

Muren kring Skogskyrkogården uppfördes av Stockholms arbetslösa mellan 1923-1932. Den är 3,6 kilometer lång.

En av kyrkogårdens mest kända gravar är Greta Garbos. Hon vilar i en egen lund omgärdad av sälg (det träd som ger videkissar). Idag stod sju olika blomkrukor framför hennes sten, främst påskliljor men också två sorters viol.

Det är relativt vanligt med plastblommor på kyrkogården.