Glad påsk med överklassen!

 

 Historik: Kort om adelns plats i Sveriges historia

Spårar man Sveriges historia tillbaka till dess rötter (ca 800-talet, ”vikingatiden”) och tålmodigt betar sig igenom århundrade efter århundrade kommer man ganska snart att konstatera att det rör sig om en långtifrån enhetlig historia (i många århundraden var makten lokaliserad till olika s k stormän och landskap), och att det var adelsmännen – som samlad kår – som satt på den verkställande makten snarare än olika kungar med stora K:n.

Sveriges historia är till mycket stor del en historia om maktkamper mellan olika adelssläkter: En Sparre och Bielke som slåss om ytterligare några hektar jord i Södermanland, Folkungare som bråkar om uppdelningen av (ännu) en slätt i Östergötland. Århundrade efter århundrade av makthunger, slag, politiska ränker och fåfänga – en tröttsam, ganska långtråkig läsning.

Som barn får man lära sig att Gustav Vasa var en folklig rebell; en enkel man från ingenstans som skidade sig in i Sveriges kungahus, detta är naturligtvis inte sant: Självklart var han adelsman med ett både politiskt och ekonomiskt försprång från vaggan.

Historiskt sett har ”riktiga” folkliga rebeller sällan haft en chans – se bara på bonden Nils Dacke. Sveriges historia (liksom övriga Europas) är full av adligheter: Heliga Birgitta tillhörde en av landets mest inflytelserika släkter och fungerade i många år som rådgivare åt kung Magnus Eriksson. Sturarna (Sten Sture d.ä och d.y) var kända riksföreståndare (ställföreträdande stadschefer), liksom Birger Jarl. Axel Oxenstierna lade grunden för vårt nuvarande byråkratiska samhällssystem.

Historiskt sett har kungahuset och adeln alltid varit likvärdiga storheter; eller adeln har snarare legat snäppet över kungahuset; eftersom adeln så att säga ”består medan kungafamiljer förgår”: Ett kungahus som inte backas upp av landets adel är så gott som chanslöst – därav enväldenas (under 1600-1700-talen) nästan gränslösa adelsprivilegier: Lojaliteten i extremfall som ”en kung av Guds nåde” kunde enbart vinnas genom mutor – och priset var högt – så gott som totalt skattebefriande/tillgång till ständiga fester vid hovet. Adeln har alltid haft fördelar av att röra sig i ridåerna; att aldrig själva fronta med sin makt. Med kungen som spratteldocka på landets politiska scen kunde de dra i trådarna som de ville bakom kulisserna.

Det är ingen slump att kungafamiljens privilegier är utsatta för långt större och hetsigare diskussion än lantadelns fideikommisser – såväl i dagens samhälle som i gårdagens. Ändå häpnar man när man inser att fideikommissen Erstavik – strax söder om Stockholm – njuter totalt byggförbud på grund av en lag som inte ändrats sedan 1763. En lag som ruckar huvudstadens stadsplanering i grunden: Där en enda man, Johan af Petersens, och hans familj härskar ensamma över en yta större än Stockholms innerstad.

Överklassen idag

På Riddarhusets hemsida kan man ta del av samtliga efternamn i Vapendatabasen från 2010; det rör sig om 2898 efternamn uppdelade i grevliga ätter, friherrliga ätter och adliga ätter. (Det finns 2350 adliga ätter, 406 friherrliga och 142 grevliga. Att tillhöra en grevlig ätt smäller givetvis högst.) Vår kungafamilj, Bernadottarna, tillhör överhuvudtaget inte den svenska adeln (oh skandal!) – utan den franska.

Ur inledningskapitlet till Annette Kullenbergs Överklassen i Sverige (som första gången utgavs 1974):

Samtliga tillhör socialt sett enligt sin egen uppfattning det verkliga toppskiktet. De gör det i kraft av de ätter, de härstammar från, i kraft av de förmögenheter de förvaltar, arv de har att vänta eller gods de innehar eller kommer att få överta. För samtliga gäller det att aldrig – såvida de inte kommer utifrån och är ingifta i överklassen – haft något att frukta, i fråga om den egna tryggheten. De är omgivna av nära släkt och vänner, som alltid kommer att se till att de har det bra. Skulle de misslyckas dämpas fallet snabbt. På kort tid utvecklas det starka skyddsnät, som består av inflytelserika kontakter med förgreningar över hela landet. De fångas upp och återförs in i leden. Men misslyckandena är inte så många. Traditionskänslan, kraven att förvalta arvet i form av pengar eller position upplevs som ofrånkomliga. Frivilligt vanärar man inte namnet. En av de inflytelserikare familjerna har som inofficiellt valspråk ”Överprestation är standard”.

Kullenberg skriver också: Att skildra överklassen kräver ett sinne för denna klass speciella förmåga att skapa distans. Det för blotta ögat osynliga stängslet konkretiseras trots allt genom en mängd koder som denna klass använder. Det finns (…) en speciell typ av nedlåtande vänlighet som är välkänd för dem som behärskar denna konst. Förmågan att med skilda, sofistikerade, underförstådda medel skapa avstånd, markera sitt revir…

 

Efter att under ett dygn ha sträckläst Claes de Faires Alla lyckliga familjer liknar varandra är jag sprickfärdig (spyfärdig) med information kring dessa s k ”revir”, ceremonier och oskrivna sociala koder. För alla som är nyfikna på dessa saker skulle jag säga att det är en alldeles utmärkt handbok. (Läs med fördel också Björn af Kleens Jorden de ärvde, Louise Boije af Gennäs samtliga romaner (utom Rent hus) samt Viggo Cavlings deckare Rörmokaren så är bilden så gott som komplett).

Claes de Faire och Viggo Cavling – fångade på streberns drömhemsida: finest.se

De Faires roman handlar om en urtjusig mönsterfamilj, bosatt i våning längst Strandvägen och med sommarhus i Falsterbo. Fadern i familjen – Jan-Carl är finanshaj, en av Stureplans (och Sveriges) mest inflytelserika. Modern i familjen är advokat på tjusig byrå, samt uppväxt i en av landets mest anrika grevliga familjer. Dottern – Julia – en mönsterelev som går på internatskala á la Lundsberg. Allt är perfekt på ytan, inget som det ska vara inuti.

Överraskningarna i dessa slags skildringar brukar vara få och snarast skulle jag tro att man läser dem för att få sina fördomar bekräftade; att Josef Frank och Svenskt Tenn kommer att dyka upp i en beskrivning av en heminredning är lika säkert som ett amen i kyrkan. Liksom konstateranden att ”skenet är viktigare än innehållet” eller att det lurar en ångest och vantrivsel mellan väggarna i den flotta innerstadsvåningen. Paranoja, avundsjuka sidoblickar på mer framgångsrika vänner, otrohetsaffär och ekonomiskt fiffel brukar också vara klassiska inslag i dessa slags böcker.

Tapet: ”Butterfly” från Josef Frank. Pris: 1100 kr/metern

Frågan som kvarstår är varför det skrivs sådana här skildringar – och varför det är så spännande att läsa dem (för spännande är de!). Claes de Faire själv menar att han vill att sin bok ska fungera som en tankeställare; att man inte nödvändigtvis behöver leva ett ”bättre” eller ”lyckligare” liv bara för att man på ytan ”har allt”. (Att han, när man googlar honom, snabbt upptäcker att han själv flirtar ganska intensivt med överklassens attribut i allt från klädstil till val av uteställen, bör man bortse från. Likaså att han har en bakgrund som kampanj- och strategichef för Moderata ungdomsförbundet och nu jobbar som chefredaktör för tidningen Resumé.)

Ett möjligt svar är kanske att överklassen alltid har sista ordet; de har stil, tradition och uppförande i blodet och i slutändan är det dem alla – innerst inne – drömmer om att tillhöra. De har inte bara snuskigt mycket pengar (vilket är den största tänkbara friheten i det samhälle vi lever i idag); de dominerar också näringslivstoppar, mode- och reklambransch samt mediernas skvallerbilagor. Det är överklassen (såväl den adliga som den ekonomiska, ett par som ofta går hand i hand) som sitter på det största inflytandet, de glittrigaste kändisskapen, de vackraste hemmen, de största kontaktnäten och de flottaste utlandssemestrarna. Skitsamma om de mår lite dåligt mellan varven! Det är överklassen som alla andra medelmåttiga stackare – men framförallt den akademiska medel- och övre medelklassen – desperat försöker efterapa i sina egna maner, på sina egna fester och när de försöker skapa egna traditioner. För ingen har roligare än överklassen – eller hur? Liksom ett giftermål inte är något giftermål utan Vera Wang, en handväska från Chanel är alla kvinnors rättighet, att investera i designklassiker är aldrig fel, är det fest ska man skåla i Moët Et Chandon!

Chanels 2.55-a – bör finnas i varje kvinnas garderob (minimipris 15 000)

Klyschorna vi matas med kommer från rakt nedstigande led, vi får dem serverade genom modetidningar och livsstilsmagasin och vi sväljer dem med hull och hår. ”Om jag hade råd skulle jag också köpa allt mitt smink från Lancome… äta på restaurang varje dag… åka på miniweekends till Europas huvudstäder på helgerna…” Och när man väl har lite pengar över investerar man dem med glädje i en alldeles för dyr våning från förra sekelskiftet och fyller denna med alldeles för dyra möbler och så sitter man där med mångmiljonskulder medan man försöker låtsas att man uppnått allt man har önskat sig – när man i själva verket är alldeles tom; både inuti och på kontot.

Nedan har jag satt samman en guide över typiska överklassmaner och koder – efterapa eller förkasta allt efter tycke och smak:

Stockholms överklass, en guide:

Bostad: En trea med utsikt över Stureplan passar bra som ungkarlsvåning, så småningom måste du dock skaffa dig något stabilare – det allra bästa vore förstås en diplomatvilla på Djurgården eller ett herresäte eller mindre slott nån stans strax utanför stan, eller i Östergötland eller Uppland. Att tillhöra lantadeln är förstås det bästa; stå med ena foten i en fideikommiss, kanske i den skånska myllan. Ja, helst vara huvudarvtagare förstås; greve eller baron. Vill man vara lite vågad kan man ju bosätta sig i Vasastan, medan man fortfarande är ung vill säga: förr eller senare kommer man ju ändå att flytta närmare ursprunget; förenas med sina barndomsvänner framför Ica Banérs charkdisk på lördagseftermiddagarna. Jojo. Allt förändras när man får barn!

Birger Jarlsgatan – för den rebelliska

 Sociala koder: Du måste alltid vara artig och trevlig, glöm aldrig att kindpussas. På fest: Var världsvan, mingla, cirkulera. Se alla runt bordet i ögonen när du skålar! Skåla aldrig med värdinnan; det är hon som ska skåla med dig. Som värd/värdinna förväntas du alltid hålla tal – inte bara ett utan flera. Kom ihåg; det är fritt fram att vara alkoholiserad/psykiskt sjuk/homosexuell/otrogen – så länge det inte märks. Avslutningsvis: Känslor pratar man inte om – överhuvudtaget – lika lite som man visar svaghet. Förstått??!

Utseendemässiga koder: Om du är man bör skjortan måste vara välpressad, med insydda monogram och manschettknappar. Skorna välputsade (i skinn, inte i mocka). Naturligtvis klär du dig i svart eller grå kavaj – aldrig i en brun! Självklart är dina kläder tillverkade i ett exklusivt material. Du bör ha en tjusig klocka, men inte en som är för prålig eller vulgär. Slipsar bör naturligtvis varieras regelbundet.

Om du är kvinna; bli för allt i världen inte fet! Utveckla hellre anorexi än att ha en valk för mycket! På fest bör du aldrig ha för urringat – inte i något sammanhang överhuvudtaget. Klä dig helst i ljusa pastellfärger (svart funkar också, men är en aning deprimerande), eller i dräkt. Dina strumpbyxor bör vara mönstrade. Ditt smink diskret. Gå till frisören, manikyristen, hudvårdsterapeuten och tandläkaren (för tandblekning) regelbundet.

Klanderfri kropp!

Båda könen: Håll kroppen i regelbunden tukt genom joggingrundor på Djurgården, pass på Sturebadet (medlemskap kostar bara 25.000 kr/år), tennis, golf, ridning samt skidåkning i Alperna. Plus: Glöm aldrig din hållning – ryggen ska vara rak, hakan i vädret!

Drick: Champagne (funkar till allt). Eller vitt vin som du har specialbeställt från din alldeles egna favoritvingård nära ditt alldeles speciella semesterparadis i Sydfrankrike eller Toscana.

Samla på: Konst. Antikviteter.

Föremål från Svenskt Tenn är aldrig fel – skåda lyckan hos våra kungligheter över denna serveringsbricka!

Gift dig: I kyrka på Djurgården alternativt på nåt slott. Hästkortege är ett måste!

Big no-no: Att komma till den årliga jakten i en splitterny oljerock, liksom att köpa nytt porslin; kantstött arvegods ska det vara, med släktvapnet ingraverat på det spruckna glaset. Och glöm för allt i världen aldrig att skicka tackkort efter en bjudning!

Lycka till! 


4 thoughts on “Glad påsk med överklassen!”

  1. Härlig guide Sofia! Man kan ju verkligen fråga sig de Faires motiv till att skriva den där boken med tanke på hans bagage som du radar upp; han verkar ju mer vilja framstå som en gammal moderat än en ny dito, så att säga. Det kanske är inne att vara ironisk igen? Och Viggo Cavling, den spjuvern, ska starta egen bank har jag hört!

  2. Är det sant? Det var ju ingen liten ambition! Jag gillar Cavling på nåt sätt, kanske mest för att han ser så himla trevlig ut.

  3. Viggo Cavling är en uppfriskande intelligent galenpanna, som jag gillar även när han ”tycker” helt fel. Kanske är han lite ADHD också, men who vcares, bara det är intelligent och underhållande gestik, mimik, samt frustande höga skratt. Viggos bank? Ja, det är väl som vanligt ett ego-projekt. Typ: mera pengar åt mig. Men det är jag med på så länge han inte tar dem från mig.

  4. Lite ADHD är bara hälsosamt tror jag – och de flesta människor med många bollar i luften lider nog av antingen det ena eller det andra. Jag har ingen större koll på Cavlings politiska åsikter, men gillade som sagt hans bok. Kanske inte den mest välskrivna jag läst men absolut rafflande. Ett tips om du inte har läst den!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s