Om det viktorianska London och om hemlängtan

 ”Queen Victoria, prince Albert and children”, Franz Xaver, 1846

Det är den tiden i månaden då det enda som duger att äta är en kaloristinn blandning av fett och socker. Har varit på Konsum och köpt några riktigt kladdiga bakverk bestående av vaniljkräm, pistage och frasigt smörbröd som jag inte ens är säker på är riktigt ätbara. Ska dock inte sätta tänderna i dem riktigt ännu – dristar mig att vänta ännu någon timme.

Sitter i skrivande stund uppkrupen i soffan (min favoritplats) under en filt och har faktiskt startat dagen för många, många timmar sedan – med att sträckläsa i Michel Fabers helt makalöst bra roman som jag redan citerat ur i ett inlägg längre ner. Kan säga redan nu (på sidan 390 av totalt 876) av jag ÄLSKAR denna bok – förbehållslöst. En sådan kärlek till en roman har jag inte känt sedan jag läste George Eliots Middlemarch och Tolstojs Anna Karenina i 19-års åldern – böcker som jag vid läsningens slut kysste av tacksamhet för att de hade blivit skrivna och som jag läst om många gånger sedan dess. En såhär brett anlagd, väl reserachad, smart och mustig historia – skriven med en sådan äkta berättarglädje är det sällan man stöter på idag.

 

Boken finns som BBC-serie under sin originaltitel The Crimson Petal and the White. 

 Michel Faber – klädd som en indierockare

Michel Faber (som jag nu är halvt förälskad i) använder sig av en humoristisk, allvetande berättarröst som på klassiskt vis lotsar läsaren genom berättelsens många människoöden – alla skickligt sammanvävda med varandra precis som det brukar vara i traditionell berättarkonst. Inte blir boken sämre av att den utspelar sig i mitt favoritårhundrade framför andra, 1800-talet (när jag gick i terapi i tidiga 20-års åldern sa jag något naivt till min terapeut att jag skulle ha varit mycket lyckligare om jag levt under detta sekel. Det var innan jag började plugga historia). I hjärtat av det viktorianska England; London – västvärldens huvudstad på denna tid – mitt bland kyska jungfrukvinnor, välklädda gentlemän, perversa läkare på jakt efter vandrande livmödrar, monstruösa klasskillnader, svart fabriksrök och svindlande tekniska framsteg (toaletter! Elektricitet! Kameror! Vaccin! Nå… fast före telefonen och automobilen).

 London under det sena 1800-talet

Idag är de flesta medvetna om vilken dubbelmoral som gömde sig bakom den strängt okroppsliga viktorianska fasaden – att England aldrig haft mer prostituerade än under denna tid – varken förr eller senare: Faber nämner siffran 200 000 under 1870-talet. Enligt Victorianlondon.org hade Londons polisdistrikt år 1857 1766 bordeller omnämnda i sina register. Ännu tidigare, runt 1849, uppgick Londons prostituerade till cirka 80 000 enligt denna mycket läsvärda artikel i SvD, (bjuder på ett citat):

Det finns prostituerade i London. Antalet beräknas till ungefär 80 000 och en del av dem är bara tio år gamla. Det finns ”skolor” där flickor i åldern 11–15 år lärs upp i yrket. Det börjar med att de fråntas de kläder de fått av sina föräldrar, för att i stället ges andra plagg och samtidigt en ny identitet. Inom ett par veckor har de ådragit sig veneriska sjukdomar. En av Mayhews medarbetare, Bracebridge Hemyng, besöker ett hus där vuxna prostituerade kvinnor bor. Huset saknar ytterdörr. Värdinnan sitter nära en eldhärd av glödande kol och berättar att hon betalar fem shilling i veckan i hyra, medan hennes fyra inneboende betalar henne 4 shilling var. Bracebridge går en trappa upp. I ett av rummen finner han en kvinna liggande i trasor med rynkigt ansikte och blodsprängda ögon. Hon liknar ett djur i sin håla, mer än en människa.

Det som gör boken så spännande är också att Faber valt att placera just en prostituerad i huvudrollen Man får följa den unga kvinnan Sugars resa från Londons absoluta botten, slumkvarteren väster om Oxford street, till de mer ”respektabla” bordellerna i närheten av St James`s Place till, slutligen, ett tjusigt liv i de fina salongerna i Notting Hill. Det är befriande – och mycket intressant – att få lära sig mer om tidens baksidor, något de ”äkta” viktorianska romanerna (minus Dickens) sällan behandlar. (Nå, även hos Faber får man en stor portion tjusiga salonger – han balanserar de båda världarna mot varandra – skapar ett perfekt darwinistiskt panorama.)

Viktorianska prostituerade:

Nu har jag huggit in på bakverken och kan rapportera att munkar verkligen är oaptitliga. De smakar bara… frittyr och socker och lite… unket. Min kommer att hamna i soppåsen. Pistagegrejen är desto bättre – särskilt efter att jag värmt den i ugnen ett slag och dricker earl grey med ingefära till.

Från det ena till det andra: De senaste veckorna har jag haft hemlängtan. Stockholm är som bekant inte landets mest lättbebodda stad. Inte för att den är fullt så svårbebodd heller, inte som jag tyckte att den var när jag var yngre. Men den har ändå en tendens att smyga sig på liksom gradvis, och en dag har man den plötsligt i nacken – flåsande med krav på Prestation och Perfektion. Den person som man i vanliga fall är ganska nöjd med att vara synas plötsligt i sömmarna och frågorna som följer är kritiska: Duger verkligen detta? Bör jag inte skärpa till mig en smula, skruva upp min existens några grader, putsa mer på fasaden? Jag är tillräckligt gammal för att inte vara hur lättpåverkad som helst; till exempel vägrar jag att byta ut min norrländska dialekt eller sluta vara trevlig mot främlingar, men ändå sipprar det igenom… en liten del av det som är baksidan med denna stad; statusjakten, en viss mellanmänsklig kyla och arrogans. Detta skall det dock rådas bot på till veckan – flyger hem till Västerbotten på tisdag för två veckors retreat.

 Grünsteins reklamarbeten

Jag har så mycket jag vill skriva idag! Jag vill skriva om en av mina favoritfotografer (Denise Grünstein, har bloggat hennes bilder tidigare) och om Graham Greene och om – i samband med Greene – katolicism som livshållning och tro. Jag vill skriva om en uppskakande film jag såg igår (Brighton rock) och om Marilyn Monros Fragment som jag skummade igenom häromdagen. Jag vill skriva mer om Tvillingarna i Sweet Valley efter att jag – inspirerad av Sofie och en blogg hon tipsat om – fördjupat mig närmare i detta ämne efter… vad är det nu… 17 års uppehåll. Kort och gott: Jag vill bara låta det ena ämnet avlösa det andra, utan något synbart samband med varandra, hoppa mellan ”högt” och ”lågt”, mellan ”fint” och ”fult” utan någon tanke på vad en potentiell läsare skulle kunna tänkas vara intresserad av (även om jag är genuint lycklig över att det finns en handfull skara människor som faktiskt läser – står ut med – denna blogg) och utan att bry mig om hur långt ett genomsnittligt inlägg ”borde vara” (kort!) och utan att egentligen ha något större syfte med det hela annat än själva glädjen i att vara förmögen att reflektera, analysera, känna, fundera. (Hm, det där lät töntigt, men jag känner mig generös mot mig själv idag och skippar därför självcensuren). Samtidigt vill jag gå ut – solen lyser för första gången på dagar och det varken snöar eller regnar – återkommer kanske senare med lite mer text.

 Glad söndag! 

 


4 thoughts on “Om det viktorianska London och om hemlängtan”

  1. Jag har hållit mig långt från The crimson petal and the white av den enkla anledningen att en kollega med helt motsatt littsmak som jag totalt avgudar den. Att hon älskar en bok brukar vara en indikation på att jag kommer att avsky den, vilket hittills aldrig slagit fel. Kul att du tycker om den dock, blir alltid lite avundsjuk när folk är sådär uppslukade av en bok, det händer så sällan.

    Det du skriver om stockholm var förresten anledningen att jag till sist tog mitt pick och pack och flyttade tillbaka till Uppsala, vilket visat sig vara alldeles perfekt: Stockholms fina sidor en tågresa bort och när man ledsnar på ängslighet och stress så tar man samma tåg hem igen.

  2. Johanna, du ska få ett signaturcitat så att du med lätthet kan avgöra saken. Gillar du följande stycke kommer du att gilla boken:

    ”Nymodigheter som den svartvita middagsbjudningen är kännemärket för Agnes växande berömmelse. Hennes huvud är fullt av förnyelser. Enda problemet är att pröva dem, att pressa in de allra bästa under det begränsade antalet planerade tillställningar. Kaneldoftande ljus? Ögonbindlar och presenter till gästerna? Det får vänta till den tjugofjärde respektive den tjugonionde…”

    ”Att läsa 900 sidor av sånt där skulle vara värre än kinesisk tortyr” konstaterade Olle imorse då jag läste samma stycke för honom. Nå, vad blir utslaget? (Jag väntar med spänning :)!)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s