Det sena 1800-talets romantik: ett (tämligen misslyckat) försök att göra upp med mitt tonårssvärmeri

Mosaiktak i Palau de la Música Catalana, Barcelona, byggd 1908

När jag var yngre – i 18-19-års åldern – brukade jag ofta bli stående framför stadsbibliotekets konsthyllor. Det var alltid en särskild bok som lockade, en svartfärgad, kompakt och kvadratisk volym med snirklig vit titel; Art nouveau, hette den – varken mer eller mindre (vad jag kan minnas i alla fall). Och innanför dess pärmar öppnade sig en fantastisk ny värld, en värld som jag tyckte att jag redan hade förnummit i min tämligen gotiska fantasi: demoniska kvinnor med böljande långt hår och förförisk blick, överjordiskt vackra unga män – ofta med bar överkropp eller helt nakna. Övernaturliga väsen; kentaurer, satyrer, änglar, djävular samt mytologiska djur som ormar, drakar, ugglor, påfåglar, kattdjur… Det var som att kliva rätt in i min barndoms sagovärld – fast en betydligt ”ondare” sådan och det fick mig att rysa av välbehag. Boken innehöll inte bara målningar utan även arkitektur, möbler med mera och allt såg ut som verk älvor – snarare än människor – tillverkat, med sin sirliga, rentav bräckliga estetik.

 

Victor Horta: Trappa i Tassel House, Bryssel, byggd 1893

Gustav Klimt, ”Goldfish”, 1901-1902

Art nouveau hade en ganska kort storhetsperiod; stilen initierades i början av 189o-talet och upphörde vid första världskrigets utbrott 1914. Perioden gick hand i hand med La Belle Époque, ”den vackra eran” och vad gäller min specifika favoritkonstbok i fråga hade man valt att slå ihop genren med den närbesläktade (och samtida) symbolismen. Skillnaden mellan dem är – något förenklat – att art nouveau har ett ljusare, mer oskuldsfullt uttryck än symbolismen – som är fylld av mer dunkla, passionerade, ofta öppet erotiska uttryck. Art nouveau inspirerades bland annat av naturen, nygotiken och medeltidens bildvärld. Särskilt populärt var att avbilda stiliserade blommor, stjälkar, girlanger och sensuella kvinnor (se t ex J.R Witzel, Harry Clarke och Alphonse Mucha). Det handgjorda uttrycket (framförallt företrätt av arts and crafts-rörelsen i Storbritannien) ansågs eftersträvansvärt som en motreaktion mot industriernas massproducerade, opersonliga produkter. Själv var jag förstås mest förtjust i de symbolistiska konstnärsskapen – som följde mottot ”konst för konstens egen skull” (eller; ”skönhet för skönhetens egen skull”) – en tanke som går tillbaka till den romantiska 1700-talsförfattaren/filosofen Friedrich Schiller.

Symbolismens mest kända litterära representanter (jag kommer till målarna längre ner) är Arthur Rimbaud, Paul Verlaine och Stephane Mallarmé. (Verlaine skrev för övrigt för en litterär tidskrift med det tilltalande namnet Le Décadent som gavs ut mellan 1886-1889 – de franska symbolisterna kallades också för ”dekadenterna”). När jag var yngre läste jag många av dessa poeter – skrev av svulstiga Rimbaudstrofer i min dagböcker, plågade (ja, plågade!) mig genom Dorian Grays porträtt (jag räknar med Oscar Wilde i hans egenskap av i det närmaste urbild för dekadens), och en ytlig långdikt av Mallarmé med namn En fauns eftermiddag samt, förstås, föregångarna Comte de Lautréamont Maldorors sånger och Charles Baudelaires Det ondas blommor. Jag tittade på de filmer jag kom över; (en mycket ung och mycket söt) Leonardo diCaprio som Rimbaud i Total Eclipse och dreglade över Jude Law som Lord Alfred Douglas i Wilde. Jag hade Gustav Klimts ”Judith och Holofernes” på väggen ovanför sängen och Aubrey Beardsleys Salome-illustrationer ovanför soffan. På bilden gjorde jag en parafras av Fernand Khnopff: ”Des Caresses” som jag tyckte var magisk; nästan något av en överjordisk uppenbarelse:

Fernand Khnopff: ”Des Caresses”, (detalj) 1896

Georg von Rosen: ”Sfinxen” (ett av få svenska symbolistiska verk), 1887-1907

Gustav Klimt: ”Judith with the head of Holofernes”, 1901

Franz von Stuck: ”Salome”, 1906

Givetvis var det frågan om ett svärmeri – kanske också ganska typiskt för de sena tonåren, när man tenderar att både vara romantisk idealist och eftersträva en mer vuxen intellektualism. (Åtminstone om man, som jag, ville vara ”djup” och ”svår”.) Jag kan tänka mig att denna era är lika oundgänglig för den tonåriga kulturintresserade romantikern som… låt säga, ett svärmeri för London under det sena 1970-talet är för den nykläckta punkaren eller Karl Marx är för den nykläckte vänsteraktivisten. Samtidigt var jag medveten om att det fanns något klyschigt med att vurma för denna tid också, det förstod jag om inte annat när jag köpte mina böcker på stadens antikvariat och mannen i kassan kände sig tvungen att uttala alla mina titlar högt med öververserad och lätt ironisk röst: ”Rimbaud minsann; samlade verk. Nietzsche: Den glaaada vetenskaaapen, jahaja, Majakovskij…” (ja, jag läste inte bara symbolistiska verk utan även andra oundgängliga tonårsklassiker). (Och kanske var mannen i kassan inte alls ironisk utan försökte bara vara trevlig, men jag tyckte att hans förhållningssätt var oerhört plågsamt.)

 

Paul Verlaine, Arthur Rimbaud, ett glas absint – i filmen Total Eclipse (1995)

 

Jude Law, äckligt vacker, i filmen Wilde (1997)

Symbolismens konstnärer (Arnold Böcklin, Franz von Stuck, Odilon Redon, Aubrey Beardsley, Gustav Klimt med fler) hade en samstämmig estetik: Motiven var ofta sprungna ur den klassiska mytologin; Eva (i närmast sexuell förbindelse) med ormen, Salome med Johannes döparens huvud på ett fat, halshuggna Medusor. Grekiska gudar och halvgudar i full action. Medeltida legender som Sankt Göran och draken och Kung Arthur och riddarna runt runda bordet etc. En gemensam faktor var en dunkelhet i färgval (väldigt ofta nattliga motiv), dramatiska naturscenerier (stormande hav, vassa klippor, arkaiska platser – som grottor, karga hedar eller bara rent mörker). Samt, naturligtvis, ett rikligt användande av symboler och symbolliknande attribut, t ex stjärnor, enar, korpar, urnor, harpor, lagerkransar, vingar etc.

3 x Franz von Stuck:

The Guardian of Paradise”, (detalj) 1889

Sensuality”, 1891

 

Orpheus”, 1891

Art nouveau och symbolismen innebar en kort pånyttfödelse för romantiken som första världskriget sedan brutalt satte stopp för. (Kriget blev en slags slutgiltig, och sorglig, triumf för industrialismen – det blev genom krigets industriella krigsföring uppenbart, en gång för alla, att den nya moderna tidsåldern hade kommit för att stanna.) Det är fascinerande att man, så kort innan modernismens genombrott, ägnade sig åt ett sådant pompöst och närmast distanslöst svärmeri. Som om man någonstans kände på sig att tiden för drömmar och själslig hänförelse snart skulle vara över – för gott. Det är inte heller konstigt att rörelserna fortsätter att vinna framförallt unga beundrare; det blir en slags sista anhalt i sagornas värld – där allt fortfarande är möjligt – innan man kastas in i vuxenlivet.

Idag kan jag ibland tycka att det finns något provocerande ytligt och introvert i dessa konstnärskap: Upphöjandet av estetiken till gudomlighet, den överdrivna fokuseringen kring det egna jagets känsloyttringar (oh leda och melankoli, oh åtrå och själväckel) samt tendensen att sticka huvudet i sanden och vägra erkänna sin samtid – i annat syfte än att klaga på att den är ur led (Baudelaire: ”Jag kan inte förstå hur en hederlig man kan ta en tidning i sina händer utan att rysa av vämjelse.” Rimbaud: ”Livet är en fars som alla tvingas spela med i.”)

Å andra sidan kan man inte anklaga dess utövare (till skillnad från t ex futuristerna) för att vara några politiska uppviglare eller revolutionära hetssporrar; allt de ville var att i lugn och ro dra sig undan från världen och älta sin egen ack så bitterljuva melankoli. Och också i denna passivitet ryms ett slags uppror: En vägran att erkänna en värld som inte är vacker. En ovilja att leva i en tid som saknar själ.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s