Stugan

Jag sitter i sängen i mitt rum i Obbola, har redan krupit i mitt nattlinne fast klockan bara är åtta på kvällen. Jag är så trött. Det är något med vädret tror jag, det har varit dimma två dagar i rad: En tjock vit fuktighet i luften som gömmer undan landskapet och gör det omöjligt att se längre än några hundra meter framför sig. Det går inte att, som i vanliga fall, se havet från mitt sovrumsfönster, inte heller grannhuset eller stora vägen. Det är mysigt, och lite drömskt. Som om världen har suddats ut i sina konturer (och det har den ju också). Men, som sagt gör det mig också trött, på ett nästan överväldigande sätt. Jag ville gå och lägga mig redan klockan fem.

*

Idag var jag och pappa ute på stugan. Typiskt nog hade jag glömt nycklarna i Stockholm så vi kunde inte gå in, men det var ändå fint att vara där. Medan vi körde dit blev jag plötsligt rädd att det skulle ha hänt något med huset, att det skulle ha brunnit eller att det skulle ha varit inbrott eller något (det har ju stått obebott hela vintern). Jag insåg hur oerhört mycket denna plats betyder för mig. Det är inte bara det att jag förvarar nästan alla mina jordiska ägodelar där (vilka inte är jättemånga, jag äger nästan inga egna möbler och inga egentliga värdesaker, men nästan alla mina böcker, filmer och skivor t ex, och mina tavlor och affischer). Utan det är själva platsen: Den gör mig trygg. När jag kommer ut dit är det som om allting stillnar inuti, och liksom koncentreras till en exakt kärna. Saker och ting känns med ens mycket tydliga: Vem jag är och vad jag vill. Och lika mycket; vem jag inte är och vad jag inte vill.

*

Egentligen är det ingen stuga. Det är ett förhållandevis stort hus. Ett kråkslott eller ruckel om man så vill; från mitten av 1800-talet någon gång. Och det ligger nästan längst ute på en udde, långt ute i skogen. Flera mil från närmsta samhälle. På udden ligger sex-sju hus sammanlagt, gamla rödmålade västerbottenslängor nästan allihop och man måste bo i ett av husen för att kunna ta sig dit: Vägen (som är en grusväg) är nämligen avgränsad med en bom, som bara de boende har nyckel till. På 1800-talet byggde man skepp därute; sju stora skepp allt som allt varav det största, Nanna, seglade så långt som till Melbourne och tillbaka. Ett 40-tal familjer var bosatta där, man hade till och med en egen byaskola och i vårt hus låg både en matvarubutik och en hattmodist. Sammanlagt fyra arbetarfamiljer rymdes i huset, det fanns järnspisar och kakelugnar i alla rum (nu finns bara en kakelugn kvar och tre järnspisar – varav bara en spis är i bruk, i köket på övervåningen). Man bodde trångt: Varje familj delade på två rum; ett kök och ett sovrum. Olles pappa köpte huset 1972, och nu ska jag och Olle ta över det. Drömmen är att vi ska kunna bo där halvårsvis. Så småningom. (Och jag har stora planer för trädgården! Två somrar i rad har jag slitit med att bygga en stenmur runt en del av den stora gräsmattan där vi valt att ha en naturlig sommaräng, ”a bit wilderness” som Lady Chaterine de Bourgh skulle ha kallat det. Förra sommaren planterade jag en massa lupiner i syfte att de ska sprida sig fritt, och i sommar ska jag plantera rosenbuskar. Många! Och om jag har råd; lägga en stengång från bron ända till utedasset, med skiffersten. Hoppas få tag på trasig/skadad skiffer billigt. Har redan lagt skiffer vid bron och mossan mellan plattorna växer fantastiskt snabbt; det kommer snart att se ut som om den alltid har legat där.)

Åh, planer… Huset stod kvar i alla fall. Stort, massivt och stabilt på sin blockstengrund. Det var bara skorstenen som såg fördjävlig ut, som vanligt. Den köldsprängdes för några år sedan, är sned och vind och behöver muras om. Gräsmattan var full av trasiga kvistar som höststormarna slitit ned. Ett nytt murket träd hade fallit i närheten av ladan (där det för övrigt bor fladdermöss). Jag ville genast hämta en kratta och börja röja, men det får dröja ännu någon månad. I slutet av maj ska jag åka dit och storstäda. Då ska jag och pappa sjösätta båten också. 

*

Idag när vi var där hände i alla fall något fantastiskt (det är detta jag velat komma fram till hela tiden med denna text men den har tagit en massa irrvägar): Jag såg mitt livs första (nåväl, mitt livs andra) uggla! Inte långt från hamnen satt en jorduggla, säkert 35 centimeter hög, på en gärsgård, alldeles blixtstilla och blinkade mot oss. Vi var bara sex-sju meter ifrån den och den satt där, fullkomligt lugn, samlad och värdig, inte det minsta brydd om vår närvaro, i flera minuter. Jag hann både beundra den i kikaren och knäppa en massa bilder. Sedan lyfte den från sin pinne och flög bara en liten bit längre bort och slog sig ned i toppen på en unggran. Och sedan satt den där ytterligare några minuter innan den återigen lyfte och flög iväg med långsamma och graciösa vingslag över kalhygget in i dimman. Ugglor: Det är något nästan mytiskt över dem. Som om de föddes med uråldriga själar, och var odödliga på något sätt. Det var förövrigt en nästan osannolikt späckad fågeldag: Förutom ugglan såg vi både en pilgrimsfalk och en tornfalk. Och massor av sjöfågel: Tranor, knipor, en storlom, svanar, gäss och ja; skrattmås förstås. Och i skogen, förutom falkarna; skogsduvor. Har nu uppvärderat vår udde som inte bara en fantastisk fin plats att bo på utan också som något av ett okänt fågelparadis. Och nu är klockan nio, och jag ska gå och lägga mig. Det blir min tidigaste kväll. Typ någonsin.

Godnatt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s