Småprat till morgonkaffet

Snyggt omslag i närbild; Johann Heinrich Füssli: ”Der Nachtmahr”, 1781

Godmorgon,

tänkte blogga men har inte riktigt något att blogga om. Gör ett försök ändå. Klockan är halv tio och jag har varit vaken i två timmar; har tvättat, gjort frukost, dansat i köket med Olle till ackompanjemang av Frank Sinatras Strangers in the night – den visslade versionen. (Jag och Olle dansar faktiskt så gott som dagligen här hemma – klassisk styrdans på vardagsrumsgolvet. Oftast till just mer eller mindre falska versioner av Sinatralåtar. Kanske är det därför vi, vid något tillfälle, beslutade att vårt första barn, om vi nu någonsin skaffar barn vill säga, ska heta Frank. Om det skulle bli en pojke alltså. Blir det en flicka vill jag att hon ska heta Judith. Efter min farmor och efter en av mina favoritmålningar. Ett annat flicknamn jag gillar är Maj. Vet inte varför. Men kanske för att jag gillar våren? Tycker också om de amerikanska flicknamnen June och April. Men nu spårar den här parentesen ut.)

Ovan har jag avbildat mina intressen för närvarande; efter Sugar läser jag Thomas De Quincey-samlingen Suckar ur djupen och Michel Fabers kortroman A Capella. Om De Quincey ber jag att få återkomma, men A Capella (som strax är utläst) är faktiskt förbluffande tråkig och torr, i allt från personporträtt till miljöbeskrivningar. Kortfattat handlar den om en A capella-ensemble som rest till ett chateau (Faber använder aldrig ordet slott) på den belgiska landsbygden för en två veckor lång repetition av ett komplicerat vokalverk. Långt inne i de djupa skogarna upplever de fem körmedlemmarna diverse slitningar sinsemellan – som dock stannar vid undertoner, vibbar och mindre missförstånd. Kort sagt: Det blir aldrig riktigt brännande, och karaktärerna är inte heller tillräckligt komplexa för att man ska känna sig särskilt engagerad i deras öden. Ändå är boken välskriven, ”stilistiskt elegant”, och funkar bra i sina delar. Textexempel nedan:

I gryningen hördes fåglar. Inte något enastående, bara några försynta pip och kvittranden från obekanta arter. Så egendomligt att det alltid i hennes våning i London, med ett halvdussin kommunalt planterade träd i närheten, skulle höras ett sådant oväsen på morgnarna från fågelskaror som gjorde sitt yttersta, medan endast ett fåtal läten höjdes här, mitt ute i en stor skog. Antingen var det bara en handfull fåglar därute som kvittrade av sina lungors fulla kraft i ett hopplöst försök att fylla tomrummet, eller också fanns där miljoner som allesammans höll sig tysta. Sittande på grenarna i väntan på det rätta ögonblicket.

Apropå Michel Faber fick jag BBC-filmatiseringen av The crimson petal and the white av Olle i födelsedagspresent, och igårkväll såg vi de två första delarna. Jag brukar aldrig ha kravet att filmversionen av en bok på något sätt ska leva upp till-, eller vara jämbördig med sin förlaga (eftersom det är ett säkert sätt att bli besviken). Däremot tycker jag alltid att det är roligt att se hur man valt att tolka, ”översätta” ett skriftligt verk till ett rörligt medium. Serien är välspelad (jag gillar särskilt tolkningen av William Rackhams hustru Agnes), men jag saknar det klaustrofobiska folkliv som Faber beskrev så levande i boken. Manusmässigt ligger serien originaltexten nära, emellanåt ner till minsta replik. Det är alltid ett stort plus. På det hela taget skulle jag säga att serien inte är det bästa kostymdrama jag har sett, men klart sevärd.

Jag hade också tänkt publicera lite bilder från min och min vän Charlotts gemensamma födelsedagsfest (vi fyller år med mindre än en veckas mellanrum), men bildkvalitén från kvällen är alldeles förskräckligt usel och så gott som inga bilder blev bra. Trots detta bjuder jag på två bilder nedan. Gillar särskilt bilden på Maria med Charlotts katt Isa(dora) på bild nummer 2 (eller Tara – jag ser ingen skillnad på dem). Varsågoda: På bild nummer 1, från vänster; min svägerska- och före detta studiekamrat Jessicas eleganta ryggtavla, min svåger Karl (Olles storebror), båda skickliga konstnärer, min barndomsvän Maria, också skicklig (textil)konstnär (åh, jag ska blogga om hennes fantastiska utställning i Umeå så småningom), Marias kusin C, ett ärevördigt kattmonument komplett med ragdoll på toppen, Charlotts förträffliga pojkvän Johan och slutligen; den förträffliga Charlott själv – gudabenådad musiker samt gymnasielärare i svenska och historia som jag  själv.

Avslutar med ett hemma hos-reportage. Min svärmor Bitte har en sådan fin känsla för färg och form och ett sådant äkta och passionerat förhållande till konst att det förtjänar att lyftas fram, tycker jag. Hennes hem består av idel friska färgexplosioner. I trappan ser ni för övrigt en originaltapet från 50-talet (alltså; den har suttit där sedan 50-talet). Ha en härlig fredag!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s