Övar

Ibland när jag har suttit och skrivit en hel dag och sedan läser igenom det jag har skrivit, händer det att jag tänker fan vad BRA jag är!* Jag KAN ju det här. Varför gör jag inte det här JÄMT? Sen tänker jag HA! Och sen är jag ganska pösig och självbelåten en stund. Just nu är ett sådant ögonblick. Jag har skrivit tre nya sidor som faktiskt fungerar, som varken är klyschiga eller döda, och det pirrar i magen därför att jag TROR på dem (och jag är min egen hårdaste kritiker, raderar ungefär lika mycket som jag producerar). Och jag tänker att jag borde skita i internet och i att blogga och i att ta en massa foton och bara skriva – metodiskt och eftertänksamt – varje dag, bara vara någon slags JÄRNLADY vid tangentbordet, med total självdisciplin. För då kommer det att ordna sig. Då kommer den där jäkla romanen att ligga färdig en dag. Och jag kommer att vara stolt över mig själv. Inte på ett ytligt i-förbifarten-sätt, som när man råkar vara särskilt snygg en dag och får en komplimang, utan på ett djupt och grundligt sätt. På ett sätt som varar.

*Förhävelse, ”att framhålla sig själv”. En självklarhet för stockholmaren. Snudd på en dödssynd för en norrlänning. (Övar).

Målning: Anthonis van Dyck; ”Akilles hästar”, 1535-45

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s