Om förutsägbarhet

Sitter med fötterna i ett sånt där fotbad som var populärt på 90-talet och mina fotsulor vibrerar tillsammans med varmt vatten och badsalt som luktar friskt, som havskust tänker jag, men det kanske bara är den klarblå färgen. Ovanför mig hänger diverse behornade kranium; ett stort tillhörande en före detta älg med femton taggar och flera små före detta renar. Här finns också en uppstoppad bäver och en vacker vit hermelin. Framför mig har jag utsikt över regnvåt granskog genom ett stort panoramafönster samt en vägg tapetserad med målade björkstammar. Befinner mig i mammas relaxavdelning – hon och Roger har satsat stort på utbyggnader och renoveringar de senaste åren.  Sånt som händer när barnen flyttat ut antar jag, och kassan plötsligt räcker till en massa nya saker. I stereon går min femtimmars nyårsspotify-lista, just nu med 70-tals Alice Cooper.

*

Under eftermiddagen har jag putsat fönster och funderat över förutsägbarhet, rutiner, smak och annat. Jag och min bästa vän Charlott brukar etikettera människor vi stör oss på som sådana som ”man redan vet vad de ska säga innan de öppnar munnen.” Det kan gälla människor som är alltför likriktade gällande politiska åsikter eller musiksmak eller liknande, som aldrig tar ett kliv utanför sina egna råmärken utan istället protesterar vilt/fördömer dem som hyser en annan åsikt/smak. I 7:an kunde detta ta sig uttrycket att man ”var en tönt” om man lyssnade på något annat än hardcore och ”en poser” om man råkade äta gelatin (detta i Umeås vänstervegankretsar). I tidiga 20-års åldern kunde det istället handla om att man var ute på hal is om man inte hade koll på ”rätt” författarskap eller filosofi eller inte röstade på vänsterpartiet. Till exempel.

*

Ytterst handlar det om behovet av att inta en position och därmed ”en identitet”, men det kan också handla om läggning; en människa som blir förutsägbar genom att alltid vara negativ eller ironisk eller snobbig eller på något annat sätt beter sig ”bekvämt”. (Gud vad jag är trött på ironi förresten! Inte ”mild ironi” utan den där raljerande ironin som är så typisk för människor som på ett eller annat sätt är/vill vara intellektuella – det helgarderade i att alltid i samma mening som man påstår något hålla en bakdörr öppen att smita ut genom. Ett effektivt sätt att aldrig riktigt stå för något.) Varför jag började tänka på dessa saker var för att jag tänkte att jag kände mig ”färdig” med 1800-talet för en tid. Och i samma veva; insikten att mitt intresse för 1800-talet var just förutsägbart. Åtminstone i bloggform där risken för upprepningar är överhängande.

*

Att vara konsekvent ses ju nästan alltid som något positivt men själv kan jag bli fruktansvärt less på saker/företeelser/rörelser/människor som är alltför renodlade. Där man har bestämt sig för ett sätt att vara, ett sätt att tycka, ett område att vurma för – för att ta ett ytligt exempel; för 50-talets designscen eller för det sena 1800-talets kulturella klimat (och i det senare fallet skjuter jag mig själv i foten eftersom det rör mina egna smakpreferenser). Eller gällande politik; att se allting svart och vitt; antingen är man vänster eller höger, människovän eller utsugare , idealist eller fascist, god eller ond. (Detta är ett område där jag lätt jagar upp mig, men det vet ni väl redan eftersom jag skrivit om det här tidigare.)

*

Jag blir ofta förvånad över vilka små marginaler som gäller både på tidningarnas kultursidor och i politiken i stort; behovet av att petimäteraktigt märka på ordval ner i minsta detalj, med ljus och lykta leta syndare att hänga ut med buller och bång (och därmed gömma sig bakom egen ”rättfärdighet”): Reinfeldt sa att invandrare har det svårare än svenskar på arbetsmarknaden; denna ogenerade indelning efter etnicitet kan inte betyda något annat än att han är RASIST! Nej, jag sympatiserar inte med Reinfeldts politik, men när diskussionen ska ske på sådan sandlådenivå… sympatiserar jag inte med NÅGON från något läger överhuvudtaget – inte med någon annan än den som har modet att ryta ifrån och säga som det är; att det finns långt angelägnare saker än att klyva hårstrån och slå sig själv på bröstet för sin egen och sina meningsfränders förmenta ”klarsyn”. Och nu tappade jag tråden… (har definitivt jagat upp mig nu).

*

Mina fötter är russin och hälarna svider. Ska alldeles strax torka av dem och smörja in dem i härligt tjock eukalyptusdoftande fotsalva. Sedan ska jag laga tacos till min lillasyster. Får se om jag lyckas bli mindre förutsägbar framöver. Förmodligen inte, men jag ska i alla fall försöka.

Isabelle som ballerina i skogen

Högst upp: Stillbild från ”Den onde, den gode och den fule”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s