Min inställning till träning

Jag har blivit fullständigt beroende av det här fotbadet; ”Clariol Foot Spa”. Det lever om som en mindre traktor men är härligt turkosgrönt till färgen och vibrerar på ett sådant lugnande sätt; jag använder det nästan varje kväll medan jag ser på film eller slösurfar eller skriver någon halvhjärtad text som den här. Idag har jag varit ute nästan hela dagen; tagit tre långa promenader med tre av gårdens fyra hundar. Har en tendens att gå till överdrift med nästan allt jag företar mig. Just nu är det min motionsrutin som börjar gå överstyr; har börjat rättfärdiga mina ständiga promenader och joggingturer med att människan ursprungligen faktiskt är skapad för att röra på sig; tänk bara på folkvandringarna under paleolitisk tid eller på judarnas flykt från Egypten. De tyckte säkert inte att tre timmar om dagen var ”för mycket”! Har också Wordsworth`s och Coleridges (och senare även De Quinceys) fotvandringar i Englands Lake District som förebild. Har rentav börjat tänka att det vore ”underbart” att bara ägna dagarna åt att röra mig framåt – som Forrest Gump när han sprang över Amerika. (Extrema sportinsatser har alltid fallit mig bättre i smaken än ”vanliga”; jag föredrar alla gånger att läsa om en toppbestigning av Mount Everest framför att se en fotbollsmatch. Utvikning: Brukar läsa slutkapitlet av Göran Kropps 800+ för mina elever som introduktion till mina svenskakurser (tolka symboliken i detta om ni vill!). Den bästa bok jag läst om Everest är dock Jon Krakauers Into thin air). Jag har alltid varit en periodare när det kommer till träning; haft månader då jag promenerat/joggat/simmat/styrketränat nästan varje dag för att sedan bara tvärtröttna på alltihop och gå över till att istället röra mig så lite som bara möjligt. Det är inte det att jag inte är medveten om vikten av balans när det kommer till att ”utarbeta sunda vanor som håller i längden”, mina föresatser är tvärtom nästan alltid att röra på mig enligt det så varmt rekommenderade standardmåttet ”två-tre dagar i veckan”. Det är bara det att jag så snart jag väl har kommit igång blir överentusiastisk; träningen blir plötsligt prioritet ett i mitt liv (vilket säkert har att göra med min förtjusning i allt vad nystarter- och ”nyhetens behag” heter, till en början framstår ju det nya alltid som så… löftesrikt. Som nybörjare kan man heller aldrig riktigt misslyckas.). Och det är då jag börjar tycka att en mil om dagen är ”det minsta jag kan kräva av mig själv”. (Måste tillfoga att samma beteende gäller åt andra hållet; oskyldigt feströkande förvandlas lätt till rökning varje dag, för att inte tala om mina skrivrutiner; ”att producera minst 20 sidor i veckan är väl ingenting” etc.) Enligt mina sociokulturella preferenser skulle annars ”träningsfreak-aktighet” lätt kunna kategoriseras som ett steg över till fiendesidan; tränar man sex dagar i veckan ligger man liksom per automatik i riskzonen för att bli en sån där präktig och klämkäck typ som äter enligt tallriksmodellen och som dricker vatten istället för vin till maten – även på helgen, en sån där läskig typ som prioriterar fotriktiga- istället för snygga skor och som hellre lägger pengar på, inte vet jag, rätt sorts svettband, än på mer dekadenta nöjen. Har man riktigt otur kanske man rentav börjar tycka att ”Magnus Uggla är rätt häftig ändå” som en Triathlon-snubbe som jag hängde med förra veckan påstod (han förklarade också att han behövde ”minst 200 cykelmil i benen innan Vätternrundan den 15:e juni” = fullständig kulturkrock. Det enda jag kunde få ur mig var ett matt; ”du är visst en sån där ELITIDROTTARE du”.) Vet inte riktigt vad det kommer sig av, men jag har alltid haft fördomen att människor som alltför intensivt ägnar sig åt sport saknar humor. Kanske har det att göra med mina erfarenheter från skoltiden; de som sportade var aldrig de som klädde sig roligt eller som hyste en originell åsikt eller som lyssnade på bra musik. Istället pratade de om just inget annat än om (sin) sport och om (sina) kostvanor, diggade NRJ och American Pie och om de var av manligt kön gick de dessutom omkring och spände sig i korridorerna och sneglade egenkärt på sina muskler i varenda yta med minsta reflektionsförmåga. Vilket ju inte bara var/är väldigt trist, utan också synd, för om man kunde förena träning med ett spännande liv* så skulle det ju framstå som så mycket mer attraktivt att träna även för de grupper som vanligtvis inte är lockade av detta (läs; jag) och kanske skulle det då även vara lättare att utarbeta träningsrutiner som faktiskt håller i längden. Det är för övrigt av denna anledning som mitt nästa bokprojekt är Haruki Murakamis Vad jag pratar om när jag pratar om löpning –  den verkar mycket lovande.

fattar att definitionen av detta ligger i betraktarens öga.

 

Murakami springer

Ps. I 8:an tränade jag och min dåvarande bästis Hillevi regelbundet Jane Fondas ”Complete workout” framför teven i hennes rum. (Ännu) ett exempel på hur mossiga mina träningsrutiner brukar vara. 

Ps 2. Orkar inte styckeindela detta inlägg. 

Ps 3. På bilden ovan är Jane Fonda 57 år gammal. Kände mig bara tvungen att nämna detta fascinerande faktum. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s