Död, men levande! Del VII: Walter Potter

Det var länge sedan jag bloggade om uppstoppade djur, men det tänker jag ta igen nu. Under 1800-talet var uppstoppade djur mycket populära, både i hemmen och på olika museum – det var under denna tid man började upprätta zoologiska och biologiska museer runt om i Europa, en följd av det ökade intresset för naturvetenskaplig klassificering tillsammans med en ökad vurm för folkbildning (museerna fungerade givetvis också som helgnöjen).

Under denna tid utvecklades uppstoppning av djur till ett eget yrke (man kunde antingen kalla sig för ”konservator”, ”preparator” eller ”taxidermist”). Yrket bestod av att garva djurhudar och tillverka anatomiskt skalenliga stommar i lera eller gips som man sedan klädde- och sydde ihop på ett så trovärdigt sätt som möjligt. Djurets innanmäte avlägsnades naturligtvis och dess ögon ersattes av replikor tillverkade i glas (de stackarna!). Intresset  för zoologiska museum kom dock att avta i och med att man började etablera allt fler djurparker.

Under 1800-talet utvecklades även en sidogenre inom konservatoryrket, en mer artistisk sådan, där man ”förmänskligade” djuren genom att placera dem i typiskt borgerliga miljöer, något som storligen roade den nya medelklassen. Ett exempel på en sådan ”taxidermi-artist” är Walter Potter (1835-1918) som hade ett eget museum i Sussex, England, där han ställde ut sina mycket originella och ganska absurda tittskåp:

”A Happy Family” (årtal okänt)

”The Kittens Tea Party” (1871)

”The Rabbits Village School” (1888)

”The Kittens Wedding” (1898, Potters sista stora verk)

Vykort föreställande Potters museum

Högst upp; Potter det år han dog, 1918.

Fantasifulla djurkorsningar här.

Och en uppstoppad människa här (varning för rysningar).

Ferdinand Hodler

Ferdinand Hodler; ”The Good Samaritan”, 1886

Fortsätter på temat ”människor som ligger (halv)nakna i grönska”, målningen ovan är verkligen magisk, målad av den schweiziska konstnären Ferdinand Hodler (1853-1918) som i sin ungdom studerade för Ingres, men som senare i livet kom att influeras framförallt av renässansens stora konstnärer som Rembrandt och Holbein d.y. Själv tycker jag på nåt långsökt sätt att hans målningar har likheter med Vincent Van Goghs, åtminstone i den skarpa och färgglada koloriten. (Kolorit måste vara ett av mina absoluta favoritord.) Hodlers självporträtt nedan:

Visst ser han söt och knäpp ut?

Inviger min nygamla layout med några fina bilder

 William Adolphe Bouguereau, ”Biblis”, 1884

Har stavat mig genom det svåra efternamnet; Bouguereau, många gånger nu. Det måste betyda att jag gillar honom. Av någon anledning har jag tänkt att jag inte gillar honom. Att hans tavlor är för ”söta” och ”idylliska”. Ja, sådär att man stör sig (han målar ju keruber för guds skull!)… Och ändå återvänder jag till honom, som sagt.

Det är märkligt, glappet mellan vem man ”tror sig vara” (eller vill vara) och den man är (och jag känner mig ändå åtminstone ganska säker på vem jag är). Jag är tydligen en sån person som tilltalas av Bouguereau. Jaja. Jag kan leva med det.

Nedan, ytterligare några fina bilder av samma konstnär:

 

Målningarna heter ”The Bather” (1879)  och ”The Two Bathers” (1884) – fyndiga titlar var nog inte hans grej – men titta på detaljarbetet; det vita tyget! Handen! Så levande!

Nästa dag

Dagarna är varma nu; solen står högt på himlen och luften doftar hö – drivor av slaget, torrt gräs ligger på gräsmattan i väntan på att bli hopkrattat. Inne i huset klättrar vilsekomna getingar på de dammiga fönsterrutorna, surrar ikapp med flugorna. Vi har förstört två getingbon i sommar (ett på balkongen och ett på utedass) och jag har dåligt samvete för detta; de enda insekter jag klarar av att döda är de som uttryckligen är ute efter mig: myggor och bromsar.

Ikväll är jag ensam i Umeå. Har just sett ett avsnitt av Top Model och är övertygad om att Tyra Banks är psykopat; som hon njuter av att spänna blicken i de där tonåringarna! ”Efter pausen får ni veta vilka av er som får stanna kvar och vem av er som hamnar på… the junkyard.”  I skolan var hon säkert den där tjejen som förklarade för sin bästa kompis att hon var tjock och värdelös och som snodde hennes pojkvän och som njöt av det.

Närläsning: Per Wästbergs ”Jordmånen”

I en av bokhyllorna här hittade jag Per Wästbergs roman Jordmånen från 1972. Förmodligen har den stått här sedan det året, samma år som Olles pappa köpte huset. Omslaget är blekblått och titeln har ett fult tjockt typsnitt i vitt – det typsnitt jag associerar med de bokklubbsböcker som fyller mammas bokhyllor (och som till 75 procent är olästa). Eftersom tidningarnas kultursidor nyligen har recenserat Johanna Ekströms självbiografiska roman om sin uppväxt (recensioner som fick mig och Olle att köra ut till Stora skuggan på norra Djurgården, ett idylliskt och ensligt ekskogsområde bakom universitetet, för att leta efter hennes barndomshem tillika Pers och Margareta Ekströms hem under 80-talet) blev jag nyfiken och började läsa.

Jordmånen är den avslutande delen i en trilogi om Jan Backman, förste flygledare på Arlanda flygplats, och hans kärlektriangel med halvsystern Gertrud och den självständiga (och sensuella) Jenny Jeger. Romanen har ingen större handling; Jan Backman flyter omkring i tillvaron, iakttar, känner, reflekterar. Ibland träffar han människor som han har stolpiga konversationer med. Ibland ”tränger han djupt in i” kvinnan han älskar. Det mesta är bitterljuvt och melankoliskt och ganska självcentrerat.

Jag är rätt förtjust i den här typen av böcker; ”flanörromaner” skulle man kunna kalla dem (kanske är det rentav en vedertagen genre?). En bra berättelse behöver inte alltid vara händelserik; ibland räcker det med att den tjänar som alternativ blick; som en möjlighet att se tillvaron från ett annat perspektiv än det egna en stund.

Jordmånen är det inte så mycket karaktärerna som själva språket som står i centrum. Texten är genomtänkt, rentav pedantisk. Inte en mening har lämnats åt slumpen: gatljuset faller över människorna som ”ett nytt slags kosmetik”, asfalten är ”tunn och skrapad som ett tändsticksplån”, luften är fylld av ”svaveldimma” och en lampas glasprismor har fått ”en mjölkaktig ridå”. Tar karaktärerna en promenad i naturen stöter de på skräppor, avfröad malört, kyndel och vildvin. Går de på zoologiskt museum tittar de på borrsorkar, kaffirkatter och sockerrörsråttor.

Malört

Det är utsökt och exotiskt men inte alltid trovärdigt. Efter ett tag får jag ett infall att börja anteckna alla ord och begrepp som jag inte förstår. Efter hundra sidor har listan hunnit bli ganska lång: lanternin, taptosignaler, morängrus, envoyé, stormhatt, rattfrossa, polyten, backfish, ängslycka, kolstybb, bischoff, sparktralla, semafor, karbidlykta, sodiumljus, bidevind, nyter, trilobiter, zebramangust, aluvialguld, epålettsvampar…

Olle är snäll och förklarar vissa av orden för mig; lanternin är ett arkitekturbegrepp och innebär en anordning för ljusinsläpp från ovan. Polyten är ett plastmaterial och lysrör är sodiumvaporiserade. En del av de andra orden förstår man genom deras namn att de är zoologiska och biologiska begrepp. Andra tänker jag bara är rester från ett gammalt Sverige, gammal svenska, som ängslycka, sparktralla och nyter. Jag slår inte upp dem.

På många sätt är det en utpräglat manlig stil, ofta förekommande hos kanske framförallt unga män med litterära ambitioner. Allt verkar ju liksom lite finare och bättre om man slänger sig med naturvetenskapliga termer, använder ord gemene man inte förstår. Samt om man talar om rymden – den stora, kalla, abstrakta manliga rymden. Tal om rymden kan lätt förväxlas med intellektualism och intellektualism är ju i sig ett slags kvalitéstämpel. Jan Backman står på Observatoriekullen och blickar ut över staden:

Över berget, där astronomer och väderspanare en gång hade observerat hur lågtryck avlöste högtryck och klimaten växlade, kupades himlen stjärnlös, mörk av sotpartiklar och avgaser. Ett paraply av mineraler och kemikalier täckte staden dessa dagar. En tvåmotorig metropolitan på väg till Bromma blinkade med sina varningslampor.

Emellanåt ser jag framför mig hur författaren sitter och slår i lexikon vid sidan av skrivmaskinen, hur skrivbordet är fullt av ordböcker, uppslagsverk och faktamättade avhandlingar. Inför varje ny del av romanen citerar han ymnigt – vulkanologer, sjökort, fysikböcker, livräddningsinstruktioner, Carl von Linné, Jules Verne. Ibland blir det långsökt och därför komiskt. Och det är alla gånger pretentiöst. Men jag kan ändå inte förmå mig att avfärda romanen. Den är visserligen övermättad som en sprickfärdig rötmånadsfrukt, men den är också berikande. Om jag kommer att läsa ut den är en annan sak. Möjligen är det inte heller nödvändigt; man får liksom tillräckligt mycket till livs ändå.

En ung Per Wästberg (i militärkläder) tillsammans med Bo Bergman på Klara kyrkogård, 1956.

Siri Hustvedts ”Sommaren utan män”

Siri Hustvedts senaste roman Sommaren utan män är så konstig, den liknar inte alls hennes tidigare böcker. Eller jo; på det vis att hon har placerat en New York-intellektuell i huvudrollen är den igenkänningsbar, liksom det faktum att den utspelar sig i Minnesota – det gjorde även Lili Dahls förtrollning och delar av Sorgesång (Hustvedts karaktärer har överhuvudtaget ofta rötterna i denna delstat, där hon själv växte upp.)

Men till skillnad från Hustvedts tidigare romaner, som är balanserade, snudd på svala, och som alltid följer en någorlunda röd tråd, är denna roman spretig och ofokuserad och full av utvikningar som till synes inte har något med handlingen att göra (eller; som mycket vagt har något med handlingen att göra. Ett exempel: Språnget från en skönlitterär skildring av utfrysningstekniker bland tonårsflickor till sex sidors fackprosa kring neuropsykologiska landvinnigar gällande X- och Y-kromosomers egentliga betydelse för skillnaden mellan könen känns väl drastiskt).

Som läsare av Hustvedts tidigare fyra romaner har jag uppskattat hennes ekonomiska (jag vet, slitet uttryck) prosa och hennes förkärlek för mysterier, mellanmänskliga katt- och råttalekar samt hennes återkommande behandling av identiteten som någonting svävande och problematiskt. Ämnen hon för övrigt delar med sin man Paul Auster. (Jag skrev min b-uppsats i litteraturvetenskap om det sistnämnda; ”Låsta rum – identitet och identitetsupplösning i Paul Austers New York-trilogi” hette den.)

Återkommande för Hustvedts romaner (i alla fall de tre senaste) är också karaktärer som även yrkesmässigt ägnar sig åt psykologi; i Vad jag älskade forskade en av bikaraktärerna kring 1800-talets hysterikor. I Sorgesång var huvudpersonen psykoanalytiker och i Sommaren utan män är huvudpersonens man forskare i neuropsykologi. Hustvedts stora intresse för modern konst (hennes favoritkonstnär är Duchamp har hon berättat i en intervju*) brukar också komma till uttryck.

I Sommaren utan män har hon placerat en författarinna i huvudrollen som har blivit bedragen av sin man och som vilar ut sig i sin hemstad (en håla vid namn Bonden) efter en vistelse på mentalsjukhus där hon legat inlagd på grund av sin chock över makens svek (han har flyttat ihop med en ung fransk laboratorieassistent-ska).

I Bonden ägnar hon sig åt att besöka sin mor på hennes ålderdomshem och moderns uppsjö av väninnor som är så många att man genast tappar greppet om vem som är vem (trots deras ringa betydelse för bokens handling nämns alla vid namn). Hon börjar också undervisa sex tonårsflickor i poesi, engagerar sig i sin granne och hennes familj, pratar med sin syster i telefon på kvällarna (systern har inte heller någon betydelse för handlingen), börjar skriva en dagbok (ett spår som snabbt glöms bort) och mottar mystiska sms från en ”Mr Nobody” på sin mobil (bokens kanske mest spännande spår som också snabbt glöms bort) samt drar som sagt iväg i långa tröttsamma forskningsredogörelser som känns direkt malplacerade.

I den bästa av världar skulle en bok av det här slaget (fullständigt framimproviserad) kunna bli intressant, men istället blir det sövande tråkigt. De sista trettio sidorna tar jag mig igenom av ren viljestyrka och det är som sagt konstigt; att den tidigare så kontrollerade Hustvedt valt att fullständigt släppa tyglarna denna gång.

*Duchamp är han som ställde ut en pissoar under namnet ”fontän” år 1917, 1919 satte han mustasch på Mona Lisa.

Hustvedts skrivbord 

Högt och lågt (mest lågt)

Min laptop driver mig från harmoni till raseri inom loppet av tio minuter. Jag sätter på den, ser framemot att lyssna på lite bra musik, konstgoogla, läsa lite bloggar – och sen så fort jag går ut på nätet arbetar fläkten upp sig till centrifugnivå och tangentbordet blir alldeles varmt och sen står den bara och flåsar och vill inte öppna några sidor och jag blir arg och börjar hota den på diverse sätt, vilket ju inte alls hjälper eftersom teknik inte lyssnar på det örat… och sen måste jag stänga av den (men inte på det vanliga sättet för då vill den uppdatera sig i tusen år) så jag trycker bara av den och startar om den och då river fläkten förstås igång igen, men den brukar ändå vara snabbare vid andra försöket. Och allt det här beror inte på att jag inte har något fungerande virusprogram eller en dålig webbläsare eller inte ”städar” med jämna mellanrum, visserligen har den lite minne men Olle var snäll och köpte mer minne till mig för ett tag sen men det har inte hjälpt. Jag borde egentligen skrota den, den är fem år gammal = snudd på antik, men jag har inte råd att köpa en ny. Och nu har jag avreagerat av mig och kan skriva om något annat.

Ja! Jag hade ju tänkt skriva om naturen. En poetisk reflektion om vitklövern som ligger som en näktardoftande matta av sommarsnö längst stigen upp till huset. Stigen som gränsar till hästhagen där det skumpar runt gråfläckiga ston med graciösa modellben och tjocka blonda manar bland skummande hundlokor (”grönvita i sommarnattsdunklet och löven så stilla mot himlen…” och kvällens bris som är så vänligt len, som en smekning längst kinden och ”luften böljar och sjunger som havet sjunger”. Det är lätt att känna eufori under sommarnätter, de är så skira, så ljusa, så löftesrika, i alla fall här i Norrland där solen aldrig går ner. 

Anthriscus sylvestris

Ikväll är jag i Obbola och jag och pappa har ätit blåbärspannkakor och druckit kaffe och matat igelkottarna (pappa föder upp en smärre koloni här) och så har vi sett en Beck-film som var jättehemsk. I alla fall de första minuterna då några gangsters torterade ett stackars offer med en kebabskärare så att det sprutade blod överallt (jag höll för ögonen). Jag har sett mycket våldsfilmer och serier på slutet. Med Isabelle har jag sett Criminal Minds nästan varje kväll och det är alltid så brutala mord som ska utredas; massakrer på barnfamiljer och gravida kvinnor, prostituerade som snittas upp med kniv etc (jag och Isa har dock en crush på Dr Spencer Reid som alltid citerar en massa olika författare och är allmänt smart och snygg). På onsdagskvällarna har vi sett Morden i Midsomer också, men det är förstås inte särskilt läskigt – förra veckan handlade det om en huvudlös ryttare som mördade medlemmar i en överklassfamilj = mer i min smak.

 Het!

Gud, vad jag babblar på. Och jag har inget vettigt att säga. Men jag gillar att helt skamlöst använda den här bloggen som min dagbok (och känner mig förstås smickrad om någon läser det jag skriver, vilket ger det meningslösa ett slags existensberättigande). Igår var jag på uteservering och deltog i ett popquiz. Det gick inte så jättebra men jag kan i alla fall stolt berätta att jag kunde tre av de tio artisterna (Ice T, Barry McGuire och Sex Pistols, jag kan aldrig sådana saker) och nu har jag haft Sex Pistols E.M.I på repeat i huvudet hela dagen. Måste förresten avsluta med en dagens outfit tillhörande Art Deco-konstnären Tamara de Lempicka –  stiligt va?

 Bild högst upp av Francesca Woodman