Högt och lågt (mest lågt)

Min laptop driver mig från harmoni till raseri inom loppet av tio minuter. Jag sätter på den, ser framemot att lyssna på lite bra musik, konstgoogla, läsa lite bloggar – och sen så fort jag går ut på nätet arbetar fläkten upp sig till centrifugnivå och tangentbordet blir alldeles varmt och sen står den bara och flåsar och vill inte öppna några sidor och jag blir arg och börjar hota den på diverse sätt, vilket ju inte alls hjälper eftersom teknik inte lyssnar på det örat… och sen måste jag stänga av den (men inte på det vanliga sättet för då vill den uppdatera sig i tusen år) så jag trycker bara av den och startar om den och då river fläkten förstås igång igen, men den brukar ändå vara snabbare vid andra försöket. Och allt det här beror inte på att jag inte har något fungerande virusprogram eller en dålig webbläsare eller inte ”städar” med jämna mellanrum, visserligen har den lite minne men Olle var snäll och köpte mer minne till mig för ett tag sen men det har inte hjälpt. Jag borde egentligen skrota den, den är fem år gammal = snudd på antik, men jag har inte råd att köpa en ny. Och nu har jag avreagerat av mig och kan skriva om något annat.

Ja! Jag hade ju tänkt skriva om naturen. En poetisk reflektion om vitklövern som ligger som en näktardoftande matta av sommarsnö längst stigen upp till huset. Stigen som gränsar till hästhagen där det skumpar runt gråfläckiga ston med graciösa modellben och tjocka blonda manar bland skummande hundlokor (”grönvita i sommarnattsdunklet och löven så stilla mot himlen…” och kvällens bris som är så vänligt len, som en smekning längst kinden och ”luften böljar och sjunger som havet sjunger”. Det är lätt att känna eufori under sommarnätter, de är så skira, så ljusa, så löftesrika, i alla fall här i Norrland där solen aldrig går ner. 

Anthriscus sylvestris

Ikväll är jag i Obbola och jag och pappa har ätit blåbärspannkakor och druckit kaffe och matat igelkottarna (pappa föder upp en smärre koloni här) och så har vi sett en Beck-film som var jättehemsk. I alla fall de första minuterna då några gangsters torterade ett stackars offer med en kebabskärare så att det sprutade blod överallt (jag höll för ögonen). Jag har sett mycket våldsfilmer och serier på slutet. Med Isabelle har jag sett Criminal Minds nästan varje kväll och det är alltid så brutala mord som ska utredas; massakrer på barnfamiljer och gravida kvinnor, prostituerade som snittas upp med kniv etc (jag och Isa har dock en crush på Dr Spencer Reid som alltid citerar en massa olika författare och är allmänt smart och snygg). På onsdagskvällarna har vi sett Morden i Midsomer också, men det är förstås inte särskilt läskigt – förra veckan handlade det om en huvudlös ryttare som mördade medlemmar i en överklassfamilj = mer i min smak.

 Het!

Gud, vad jag babblar på. Och jag har inget vettigt att säga. Men jag gillar att helt skamlöst använda den här bloggen som min dagbok (och känner mig förstås smickrad om någon läser det jag skriver, vilket ger det meningslösa ett slags existensberättigande). Igår var jag på uteservering och deltog i ett popquiz. Det gick inte så jättebra men jag kan i alla fall stolt berätta att jag kunde tre av de tio artisterna (Ice T, Barry McGuire och Sex Pistols, jag kan aldrig sådana saker) och nu har jag haft Sex Pistols E.M.I på repeat i huvudet hela dagen. Måste förresten avsluta med en dagens outfit tillhörande Art Deco-konstnären Tamara de Lempicka –  stiligt va?

 Bild högst upp av Francesca Woodman

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s