Siri Hustvedts ”Sommaren utan män”

Siri Hustvedts senaste roman Sommaren utan män är så konstig, den liknar inte alls hennes tidigare böcker. Eller jo; på det vis att hon har placerat en New York-intellektuell i huvudrollen är den igenkänningsbar, liksom det faktum att den utspelar sig i Minnesota – det gjorde även Lili Dahls förtrollning och delar av Sorgesång (Hustvedts karaktärer har överhuvudtaget ofta rötterna i denna delstat, där hon själv växte upp.)

Men till skillnad från Hustvedts tidigare romaner, som är balanserade, snudd på svala, och som alltid följer en någorlunda röd tråd, är denna roman spretig och ofokuserad och full av utvikningar som till synes inte har något med handlingen att göra (eller; som mycket vagt har något med handlingen att göra. Ett exempel: Språnget från en skönlitterär skildring av utfrysningstekniker bland tonårsflickor till sex sidors fackprosa kring neuropsykologiska landvinnigar gällande X- och Y-kromosomers egentliga betydelse för skillnaden mellan könen känns väl drastiskt).

Som läsare av Hustvedts tidigare fyra romaner har jag uppskattat hennes ekonomiska (jag vet, slitet uttryck) prosa och hennes förkärlek för mysterier, mellanmänskliga katt- och råttalekar samt hennes återkommande behandling av identiteten som någonting svävande och problematiskt. Ämnen hon för övrigt delar med sin man Paul Auster. (Jag skrev min b-uppsats i litteraturvetenskap om det sistnämnda; ”Låsta rum – identitet och identitetsupplösning i Paul Austers New York-trilogi” hette den.)

Återkommande för Hustvedts romaner (i alla fall de tre senaste) är också karaktärer som även yrkesmässigt ägnar sig åt psykologi; i Vad jag älskade forskade en av bikaraktärerna kring 1800-talets hysterikor. I Sorgesång var huvudpersonen psykoanalytiker och i Sommaren utan män är huvudpersonens man forskare i neuropsykologi. Hustvedts stora intresse för modern konst (hennes favoritkonstnär är Duchamp har hon berättat i en intervju*) brukar också komma till uttryck.

I Sommaren utan män har hon placerat en författarinna i huvudrollen som har blivit bedragen av sin man och som vilar ut sig i sin hemstad (en håla vid namn Bonden) efter en vistelse på mentalsjukhus där hon legat inlagd på grund av sin chock över makens svek (han har flyttat ihop med en ung fransk laboratorieassistent-ska).

I Bonden ägnar hon sig åt att besöka sin mor på hennes ålderdomshem och moderns uppsjö av väninnor som är så många att man genast tappar greppet om vem som är vem (trots deras ringa betydelse för bokens handling nämns alla vid namn). Hon börjar också undervisa sex tonårsflickor i poesi, engagerar sig i sin granne och hennes familj, pratar med sin syster i telefon på kvällarna (systern har inte heller någon betydelse för handlingen), börjar skriva en dagbok (ett spår som snabbt glöms bort) och mottar mystiska sms från en ”Mr Nobody” på sin mobil (bokens kanske mest spännande spår som också snabbt glöms bort) samt drar som sagt iväg i långa tröttsamma forskningsredogörelser som känns direkt malplacerade.

I den bästa av världar skulle en bok av det här slaget (fullständigt framimproviserad) kunna bli intressant, men istället blir det sövande tråkigt. De sista trettio sidorna tar jag mig igenom av ren viljestyrka och det är som sagt konstigt; att den tidigare så kontrollerade Hustvedt valt att fullständigt släppa tyglarna denna gång.

*Duchamp är han som ställde ut en pissoar under namnet ”fontän” år 1917, 1919 satte han mustasch på Mona Lisa.

Hustvedts skrivbord 

6 thoughts on “Siri Hustvedts ”Sommaren utan män””

  1. Jag började läsa den, och slutade av exakt samma anledningar (som du dock fortsatte pressa dig igenom den). Är också mycket förvånad över hennes … vändning, eller vad man ska kalla det. Det är ju uppenbart, sedan länge, att hon egentligen vill skriva konstnärliga eller naturvetenskapliga essäer, och i normala fall tycker jag att de mer kemiska utläggningarna brukar vävas in på ett naturligt sätt. Kanske var det en roman hon skrev för pengarna?

    1. Det är möjligt. Jag har ströläst i den i ett par månader… vilket ju i sig säger något eftersom bra böcker är något man ofta sträckläser. I hennes bok om sina nerver, vad den nu hette, funkade övergångarna som du skriver mycket bättre. Och var mer intressanta. I den här boken kändes det som hon nördat ner sig så djupt i detaljkunskaper att det vetenskapliga inte längre gick att populärisera för en bredare publik.

  2. Har också misslyckats med att läsa ”Summer without men” ett antal gånger. Tycker däremot mycket om hennes senaste samling essäer.

  3. Ska nog läsa den, vad det lider. Det bra med essäböcker är ju att man kan läsa en text i taget och låta den ”smälta in”, det är mycket trevligt tycker jag.

    Enda essäsamlingen jag sträckläst är Paul Austers ”Hungerns konst” – och det bara för att jag satt på akuten ett par timmar och behövde döda tid – den är dock mycket bra och rekommenderas varmt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s