Söndag 19 augusti

Jag blev erbjuden anställningsintervjuer både på Sigtuna Humanistiska Läroverk och på ett komvux i Hötorgsskrapan, men tackade nej till båda för att ta ett jobb på mellanstadiet. Ett val som förvånar mig. (Jag är uppenbarligen ingen karriärist.)

Jag har ingen aning om hur man jobbar med barn, har ingen aning hur jag ska anpassa min vokabulär och pedagogik. Antar att mitt tidigare ganska avslappnade förhållningssätt till eleverna inte kommer att fungera – att jag måste vara tydligare, strängare: ”Nu ställer ni er på led och gör som jag säger.” Det kommer att kännas mycket konstigt.

Dock: Jag har bestämt mig för att vara en djävligt bra lärare. Det är alltid mitt mål att vara en djävligt bra lärare, typ DEN BÄSTA LÄRAREN. Ett slags högfärd, kanske.

Utanför fönstret vajar lönnen fram och tillbaka i vinden. Himlen är gråmulen och ett jämntjockt larm av bil- buss och motorcykeltrafik (det bullriga, småputtriga motorcykelljudet är min favorit), flygplansmotorer, sirener, biltutor, prat och skratt väller in genom fönstret. Vi har det alltid öppet – även på natten – och jag gillar att det aldrig är riktigt tyst.

Jag läser flera böcker samtidigt; ”Överklass” av Susanna Popova, ”Blink” av Malcolm Gladvell, ”Jaget och det omedvetna” av Jung och så läser jag om Carina Rydbergs ”Den högsta kasten”.

Carina Rydberg är en jäkligt bra författare, jag slås av det varje gång jag läser henne; vilken stilist hon är – men hon är tung. Besatt av förlusten, som utgör hennes själva kärna; inställningen att hon har förlorat allt redan från början och att vad hon än företar sig kommer det att sluta med nederlag. Av denna anledning letar hon aktivt upp människor som ytterligare kan bekräfta detta; omvandlar förnedringen till ett narrativ, utvinner – paradoxalt nog – kraft från den. Men det slår lätt över till paranoja och jag blir irriterad på henne mellan varven. (Jag blir ofta irriterad på författare.)

Malcolm Gladwell undersöker i sin bok den ganska flummiga begreppet ”magkänsla” genom att intervjua en rad olika forskare (men också lekmän) i ämnet; hur vi, mycket oftare än vi tror (så gott som alltid), fattar beslut blixtsnabbt och organiskt, genom undermedvetna och ofta primitiva känsloprocesser. Det intressantaste kapitlet handlar om ”varför vi faller för långa, mörka och snygga män”. ”En riktig karl” är lång och stilig; på en lång man projicerar vi föreställningar som handlingskraft, potens, intelligens och viljestyrka. Gladwell redogör för resultaten från en omfattande amerikansk undersökning som visar att den genomsnittslige manlige chefen – oavsett bransch – är 183 centimeter lång; ca 8 centimeter längre än den genomsnittslige amerikanska mannen i stort. Gladwell fortsätter med att redogöra för hur en mans längd även påverkar hans inkomst:

För inte så länge sedan kom forskare som analyserade uppgifter ur fyra stora forskningsstudier som följt tiotusentals människor från födsel till vuxen ålder fram till att när korrigeringar var gjorda med hänsyn till ålder och kön och vikt, gav varje ökning på två och en halv centimeter i längd en skillnad i årsinkomst på 789 dollar. Det innebär att en person som är en och åttiotre centimeter lång men i övrigt identisk med en som är en och sextiofem kommer att tjäna i snitt över 5525 dollar mer om året.

Jag avslutar med överklassen. Det finns mycket att lära av den, oavsett vad man tycker om nedärvda titlar och förmögenheter. Framförallt när det kommer till uppförande och smak måste de sägas vara överlägsna övriga klasser. I Susanna Popovas intervjubok är samtliga rörande överens om följande saker:

1. Man bör vara vänlig och artig i alla situationer. (Det upphöjda lugnet ger dessutom ett retoriskt övertag.)

2. Undvik att köpa nytt. Således: Värna secondhand och antikviteter, strunta i Ikea.

3. Handla inte mycket och billigt utan lite och dyrt. En proppfull väska med billigt smink från HM ger sämre utdelning än tre kvalitetsprodukter från t ex Chanel.

Men när det kommer till mänskliga relationer kan det vara svårt att känna sig bekväm och ”hålla sig på mattan”, även om man fötts med silversked i mun. Bokens mest sympatiska person, ”Caroline 40+”, ger uttryck för ett främlingsskap i sociala sammanhang som jag kan känna igen mig mycket i:

Jag kommer ofta hem från middagar med den där känslan av att: ”Var jag tvungen att säga det där?” /…/ Och jag behövde kanske inte säga det men någon del i mig blir väldigt tonårsrebellisk, ungefär som: ”Här ska ni få lite nytt att tänka på.” /…/ Jag tänker att jag kunde ha diskuterat det på ett smidigare sätt. Mitt sätt gör mig lite obekväm och därmed kanske mindre tillhörig, för den som är lite obekväm kanske man inte… bjuder på glögg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s