Hemma med feber

Hej,

jag är hemma och sjuk och har gräsligt dåligt samvete för att jag är hemma och sjuk. Så dåligt samvete att jag – som kompensation – har ägnat morgonen åt att städa och tvätta. Inte bra. Som lärare – liksom i alla yrken där man har det minsta lilla individuellt ansvar – är det i princip skamligt att stanna hemma, även om man har giltiga skäl.

Imorse hade jag lovat en grupp att de skulle få spela upp sin pjäs på första timmen, och de hade tagit med sig utklädningskläder och gjort kulisser och var vansinnigt peppade – och nu antar jag att detta har skjutits upp, eller så har jag bara gått miste om alltihop vilket känns mycket tråkigt. Och imorgon – å fasa – har jag tio utvecklingssamtal med föräldrar som TAGIT LEDIGT från sina jobb för att lyssna på vad jag har att säga. Jag kommer att släpa mig dit även om jag är dödssjuk. Pallar inte att ställa till med besvär.

Jag har alltid tagit överdrivet mycket ansvar för saker jag företagit mig. Stressar upp mig lättare än en hamster. De senaste sju dagarna har jag drömt om mina elever varje natt; att vi befinner oss i en stad under belägring och att jag tappar bort dem en efter en. Mycket symboliskt. På kvällarna efter jobbet är dessa små individer – lika rara som jobbiga – i princip det enda jag tänker på. Inte konstigt att jag har blivit sjuk.

Men över till något annat. Jag har lust att skriva om saknad. Jag saknar min bästa kompis och jag saknar överhuvudtaget att göra vardagliga saker tillsammans med vänner som verkligen känner mig (jag har några få sådana som tråkigt nog inte bor i Stockholm) – att se skräckfilmer och hetsäta popcorn, dricka Mariestad på en helt ordinär pub med typ lastbilschaffisar vid bordet intill. Diskutera ytliga saker som vilken klänning jag planerar att köpa och bästa produkterna för att dölja mörka ringar under ögonen. Jag saknar vår hund. Och att vara hemma hos pappa och titta på medan han steker sin äggröra till en hård, gummilik massa som mest påminner om sönderhackad frigolit. Jag saknar att glo på Criminal Minds med min syrra.

Det är svårt att bo långt ifrån dem man älskar och är beroende av. Jag har aldrig varit en särskilt social person och det tar lång tid för mig att etablera varaktiga band till andra människor, men de band jag väl befäst brukar bestå. Fast kanske är det febern som talar, jag blir känslig och sentimental. Kanske ska jag skriva om något annat.

Jag läste ut Curtis Sittenfelds ”I en klass för sig” häromdagen. Den var jättebra. Sittenfeld är en författare som jag gillar helhjärtat och jag har haft lika stor behållning av hennes övriga två romaner (hon debuterade 2005). Hon har en vardaglig, jordnära ton som lurar mig att tro att vi är lika. Samtidigt som det är uppenbart att hon är sjukt mycket intelligentare än genomsnittet och att jag aldrig skulle kunna vara lika skarp. Men jag gillar den där illusoriska identifikationen, känslan av frändskap med en annan skrivande människa. Igår, i ett behov efter mer av henne, läste jag några av hennes essäer som finns här. De var också jättebra, särskilt den med titeln ”You Can´t Get a Man With a Pen” – en rolig uppgörelse med manliga rockstjärneförfattare kontra deras mindre omsvärmade kvinnliga kollegor.

Nu läser jag Tina Feys hyllade ”Bossypants” som jag upplever som ganska jobbig. Jag har lite svårt för det där krampaktiga behovet av att ge varje anekdot en klatschig, ironisk twist. Fast det är väl just det som komiker ägnar sig åt. (Och jag gillar ironi, bara den inte är uppskruvad på maxvolym.) Samtidigt är jag övertygad om att humor kanske är den viktigaste mänskliga egenskapen av alla. Förmodligen för att jag växt upp med en pappa som alltid skämtat om allt – inklusive mina tårar, samt om sjukdom och död – och som försvarat sina klavertramp med att hävda att ”man måste kunna skämta om allt”. Skrattet som en överlevnadsstrategi. Och numera är jag tillsammans med en kille som skämtar om allt. (Det som kännetecknar mina två längsta förhållanden är just att killarna, i mina ögon, varit och är vansinnigt roliga.)  Men Tina Fey är inte särskilt kul; alla hennes skämt handlar på något sätt om att hon är så-gräslig-men-ändå-så-charmant. När humorn reduceras till koketteri är den inte rolig längre.

Och nu är det nog dags att avrunda. Ska ner i tvättstugan och hänga lakan.

Högst upp; Felix Vallotton; ”The Sick Girl”, 1892

Och en bonus i form av en mumifierad katt:

och en apa:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s